Lyssna på artikeln
In i det längsta ville vi genomföra. Vi hade ju ett så fantastiskt program till Litteraturbåten och så många resenärer – över 2000 personer såg fram emot ett litteraturdygn med oss i mars.
Men så började de svenska coronarapporterna komma mot slutet av februari, när sportlovsfirare tagit med virus hem från italienska alperna. Jag, som är obotlig optimist, tänkte ”Vilken tur att vår båt är så snart, det kommer inte ha hunnit sprida sig så mycket då”.
Så kom de första oroliga mejlen från resenärer: ”Hur tänker ni göra?”
”Vi kör som vanligt” svarade jag, ”Siljas avbokningsregler gäller”.
Fram till två veckor innan kunde man avboka och få pengar tillbaka. Inte många avbokade, men desto fler mejlade.
Parallellt pågick alla förberedelser. Extrapersonal bokades, böcker till goodybags beställdes, vi förberedde manus, kontaktade författarna och jag gjorde färdigt ett quizz. Den 5 mars hade vi möte om de sista detaljerna; vilka medföljare skulle författarna ha, tekniken, vilka ungdomar kunde hjälpa oss i terminalen? Vi gjorde upp scheman för alla på Vi och fördelade arbetsuppgifter.
När tvåveckorsgränsen passerats blev det svårare att svara på de oroliga mejlen. Hon som hade kol fick beskedet att det gick bra att boka om till nästa år, han som var multisjuk och nära 90 lika så. Vi gick ut med ett mejl om att alla som varit i riskområden skulle stanna hemma – de skulle givetvis få pengarna tillbaka.
Ute i samhället började smittan spridas allt mer. Antalet sjuka ökade varje dag. Vi vred och vände på frågan på redaktionen. På kvällen den 10 mars började det kännas omöjligt att genomföra. Jag vaknade morgonen efter med tanken att vi måste ställa in. Och flera kolleger hade samma känsla. Jag ringde Vi Medias ordförande som var med mig – detta var ett stort beslut för ekonomin i vårt lilla bolag där Litteraturkryssningen bidrar med mycket pengar som vi sedan använder till journalistik. 9.30 på morgonen gick mejlet ut om den inställda kryssningen. Vid 15-tiden samma dag hade vi lyckats öppna två nya avgångar i oktober, bokat in flera av författarna på nytt och kunde skicka ett nytt mejl till alla resenärer om att de redan nästa dag kunde boka om till oktoberavgången – eller få pengarna tillbaka.
Den kvällen kände jag lättnad; jag skulle slippa riskera att någon blev sjuk eller i värsta fall dog efter att ha åkt med på vår litteraturbåt. Lika självklart som beslutet var när det väl var fattat, lika svårt var det att komma fram till. Man vill ju så gärna genomföra. Så mycket tid och engagemang hade lagts ned, ett år av förberedelser. Och så ekonomin i en tid när tidningar brottas med krympande upplagor och tuff annonsmarknad.
Senare kom också rekommendationen att inte arrangera evenemang för 500 människor eller fler.
Den kärlek vi fått av våra resenärer värmer. Hälften har hittills bokat om till oktober och många av dem som i stället har bett om pengarna tillbaka lovar att boka på när datumet närmar sig ”om jag lever då”.
Och författarna då? Jo de kommer allihop i oktober i stället, möjligen med undantag för Peter Englund som gärna vill, men som riskerar att vara upptagen i Nobelåtaganden. Och Sara Parkman tackade glatt ja igen till att stå för kvällsunderhållningen.
I dag känns det konstigt att vi ens trodde att vi skulle ha tre båtavgångar i mitten av mars, men det som nu händer är något ingen av oss varit med om och läget förändras snabbt. Då gäller det som chef att inte fastna i tidigare planer utan i stället vara extremt lättrörlig.
Kvar hos Silja Line står några pallar med 2000 goodybags som vi hann packa. Vi måste bara räkna ut var vi kan förvara dem till oktober.