Hyllning till sexleksak, fluktande Ted Gärdestad eller Lisa Ekdahl som vill sitta passiv på piedestal. Vissa texter har inte åldrats särskilt väl. Anna Charlotta Gunnarson påminner om tio låtar hon helst vill glömma.

En del gamla hits kunde gott få ligga kvar i sina malpåsar och aldrig dammas av. Men att lista låtar är det roligaste jag vet, särskilt om texterna har blivit problematiska med tiden, och eftersom jag jobbar med musikhistoria vill jag icke undanhålla er detta ljudliga smörgåsbord av populära sånger som letat sig fram till Svensktoppen och andra stora sammanhang.

Här är därmed min kurerade lista som jag rekommenderar att du lyssnar på, så att du även får höra låtarna. Känner du fradgan bryta fram av exemplen kan du kanske föreslå en lagändring mot misogyna melodier, något som staden Chihuahua i Mexiko nyligen fick till stånd (!). Där kan numera låttexter som objektifierar kvinnor bötfällas med närmare en miljon kronor. Sug på den.

**10. Jag längtar tillbaka till fornstora da’r – Thore Skogman (1966)**

Bara några år efter att p-pillret lanseras och möjliggör för kvinnor att lättare komma ut i arbetslivet, istället för att ägna vardagen åt att föda barn vid spisen, släpps detta något beskare piller i trallvänlig ton. Thore Skogman inte bara längtar tillbaka till fornstora da’r utan skulle också gärna betala 300 spänn för att få tiden igen, då en tös var en tös och en karl var en karl. Melodin är hämtad från en filmkomedi och ska inte tas alltför seriöst, Skogman sjunger också på sedvanligt muntert manér, men ändå kan vi skönja ett stråk av allvar i den vurmande nostalgin, som lägger låten i lådan märkt ”Det var bättre förr”.

Gissningsvis är det satsmelodin som får Thore Skogman att jämställa tös med karl, men i våra dagar har ordkombinationen en märklig klang som snarare för tankarna till fula gubben som med godispåsen lockar på lilla Flät-Fia uppe i skogsbrynet. Refrängens längtan efter en tydlig uppdelning mellan könen går åtminstone inte att missta sig på. Låten släpptes för övrigt samma år som det oprövade hen-ordet lyftes fram i Upsala Nya Tidning, men 1966 kände de flesta ännu inte till betydelsen av begreppet ickebinär. Kvinna och man, bliv vid er läst.

I grund och botten skildrar låttexten 1900-talets fattig-Sverige, när farmor och farfar knappt hade några ägodelar. Men så snart de satte bo fick de ”möblera med barn”. En snitsigt formulerad metafor, men med tanke på hur allehanda arbetarförfattare skildrat kvinnornas situation i hemmen vid förra sekelskiftet kan vi gissa att det knappast var den mest utvecklande perioden i farmoderns liv. Även om Thore Skogman längtar tillbaka minns han ju faktiskt inte hur det var för de vuxna. Typ vilka drömmar farmor hade.

**9. Benen i kors – Lisa Ekdahl (1994)**

Ibland är det bara några få textrader som baxar ut en låt över sidlinjen, men varje gång jag hör 90-talshiten Benen i kors plockar jag fram det röda kortet. Redan i första versen meddelar vissångaren Lisa Ekdahl att hon inte vill stå upp för sina ideal. Hon har ingen lust att förklara sig eller vara ”svår eller hal”. Vi fattar snabbt att det är lönlöst att i denna stund diskutera eller resonera med henne, för det enda hon vill är att sitta bredvid sin kille med benen dinglande i kors.

När Lisa Ekdahl medverkade i tv-serien Så mycket bättre uppmärksammade hon tittarna på flera av sina feministiska val vid tiden för genombrottet. Trots att hon ständigt synades av pressen pratade hon aldrig om det faktum att hon precis hade blivit mamma. Ekdahl utvecklade det hela i en Aftonbladet-intervju 2016 där hon underströk att vi kvinnor ”lätt blir identifierade genom våra mödraskap och våra män” och därför konsekvent under alla år har vägrat kommentera sina privata relationer. Hon uppmanade därefter kvällstidningsreportern att förbereda sig på att patriarkatet skulle falla inom hans livstid.

Året därpå var metoo-rörelsen ett faktum.

Men vi backar till den där låten om att slippa stå upp för sina ideal. 1994 var Lisa Ekdahl en av mina mest spelade artister, debutskivan gick på repeat hemma i min etta och jag lärde mig alla texter. Även om ett otroligt fint hantverk ligger bakom melodin till Benen i kors har jag alltså aldrig förlikat mig med de första stroferna, om att vilja sitta passiv på piedestal, som ett väsen utan åsikter. Det är troligen bekvämt att som kvinna inta denna position, man kan framför allt bibehålla en behagfull aura. Samtidigt måste någon annan ta stötarna om positionerna ska flyttas fram, kanske någon tjejkompis som per automatik riskerar att framstå som mer påfrestande, jobbigare, förmodligen också fulare.

Men på Ekdahls debutskiva hittar vi också låten Jag skrek, om att det sällan räcker med att höja rösten för att någon ska förstå. Den handlar om en personlig erfarenhet, men symboliken går att utveckla: Är det alltid tjejer som ska dra det tunga lasset och göra sina röster hörda? Om fler killar dämpade sig och lyssnade skulle vi ju slippa skrika. Jag minns när Kristian Luuk intervjuade Lisa Ekdahl i radio sommaren då hon slog igenom. Han sa att han föreställde sig henne som någon som skalar sina äpplen utan att alls lyfta kniven, sådär så att man får en enda lång sammanhållen remsa. Exakt vad hon svarade minns jag inte, men jag kommer ihåg att hon verkligen inte kände igen sig i denna romantiserade beskrivning. Även om detta knappast var någon fajt att tala om räckte hennes reaktion för att jag skulle fatta att hon också sitter bredbent emellanåt.

**8. Vacker utan spackel – Joakim Hillson (2000)**

Redan i samma stund som Vacker utan spackel gavs ut tyckte många att den kändes föråldrad.Ändå blev det en dunderhit tack vare sin klatschiga nästan-rimrefräng. Joakim Hillson sjunger om att tjejen är brutal mot sig själv när hon ”kladdar mer och mer”, något som kunde uppfattas som en klapp på huvudet. I budskapet som var tänkt att peppa anades istället en kränkande underton, som om tjejer som sminkar sig inte vet sitt eget värde och behöver höra från en kille hur fina de är för att sluta förminska sig själva. De flesta av oss är nog överlag en smula fåfänga och inte gör det saken bättre om vi skuldbeläggs för att vi är del av en struktur.

Det förment stöttande går igen i Billy Joels klassiker Just The Way You Are från 1977. Låten är en enda lång vädjan om att hans tjej ska konserveras i stunden, behålla frisyren och sina vanliga kläder, hon måste lova att aldrig förändras. Det räcker med lite bekvämt småprat för att han ska känna sig trygg, här krävs inga smarta samtal, ”clever conversations”. Skönt att veta nivån. Jag kommer inte på en enda hitlåt där en tjej på liknande vis uppmuntrar en kille: ”Ta inte på dig nya skor när vi ses, strunta i rakning och hårvax, låt finnarna blomma, du duger som du är på ett ytligt plan, jag ger dig absolution.”

Utvecklingspotential är en trivsam förutsättning för goda relationer, att båda tar och ger, jämkar och kompromissar. I nämnda låttexter lurar snarare kontrollbehovet i vassen, även om det kan vara knepigt att fånga upp. Ibland är det lättare att förhålla sig till ocensurerad chauvinism, som när en väninna var ihop med en kille som suckade: ”Kan du inte sätta på dig lite läppstift nu när vi ska ut?” Joakim Hillson är för övrigt en av upphovsmännen bakom Markoolios Ingen sommar utan reggae, med textrader om söta, najsa brudar. Au naturel, förmodar vi.

**7. Gör mig med barn – Rock de Luxe (1980)**

När den här låten dök upp 1980 gick Annica Bollers supertuffa sopranstämma rakt in i min elvaåriga popsjäl. Tematiken förstod jag inte riktigt, men texten kändes ovanlig och fri. Nu lyssnar jag med lite andra öron. ”Gör mig en tjänst, va, gör mig med barn/Det är allt jag vill ha, så skaffa mig ett barn”. Hon sjunger att hon menar allvar, men någon sorts ironi lär finnas i botten. Tror jag. Möjligen har ett litet tankefrö växt till en hel text, men i tre minuter bönar och ber Boller om en egen baby, för att de är söta och ”oskyldigt små”. Hon vill känna sig behövd.

Gör mig med barn kom i en tid av braskande rubriker kring provrörsbefruktning, en metod som 1978 fick alla att häpna över lilla Louise Brown, världens första IVF-unge. Med henne föddes nya möjligheter för kvinnor att inseminera, utan fysiskt närvarande fäder, även om behandlingen på den tiden enbart var tillgänglig för gifta heteropar. Kanske såg en och annan belackare framför sig hur kvinnor inom kort hejvilt blev gravida på egen hand, varpå de biologiska klockorna skulle börja ticka i otakt och mänsklighetens behov av närhet urholkas.

Boller förklarar i låten att den andra föräldern får stanna om den vill, fast det är inget krav. Känns ganska daterat. Nog skulle dagens blivande pappor slå bakut om de mer betraktades som pollinerande djur än ansvarstagande människor som likafullt längtar efter att få möta, sköta och älska de små filurerna de varit med om att sätta till världen.

Det finns ändå något härligt vansinnigt och speedat med hiten av Rock de Luxe, en ogenerat naiv syn på det rosenskimrande knytet i vaggan, som en rar accessoar. Inga vaknätter, inga mentala kollapser. När en av mina kompisar nyligen blivit mamma skrev hon på Facebook: ”Fick lite egentid. Passade på att snyta mig.” Igenkänningsfaktorn är hög för alla som gått igenom småbarnsåren. Några ensamstående vänner har blivit föräldrar via kliniker utomlands, långa processer som kräver eftertanke och kraft.

I låten Den tomma livmodern från 70-talspjäsen Jösses flickor gör textförfattarna Suzanne Osten och Margareta Garpe moderskapet till en fråga om egoism kontra solidaritet. Borde vi inte begränsa oss och snarare ta hand om alla ensamma ungar som behöver trygghet? En svartsyn som eventuellt fick sin protestlåt i Gör mig med barn några år senare. Den texten skrevs dock av en man.

**6. Passionsfrukt – Magnus Uggla (1986)**

Kanske var det för att inga kända svenskar ännu hade avlidit i AIDS som det i mitten av 80-talet gick att skoja om sjukdomen i en allsångslåt. Texten till Passionsfrukt är ett enda långt uppradande av vågade ord, som ”kåt” och ”erektion”, frejdigt invävda i Magnus Ugglas eskalerande ekvilibrism. I refrängen rimmar han helvete på HTLV-3 (den första etablerade benämningen på HIV), men föga anade han nog hur adekvat liknelsen var. Helvetet var bara förstadiet till den ohyggliga sista tid många smittade tvingades genomleva.

I Passionsfrukt skanderar hockeykörerna ikapp om hur prövande det är att ha oskyddat sex när man ideligen måste vara rädd för sådant som herpes och syfilis. Man kan tänka sig att en och annan frikyrkopastor satte kaffet i vrångstrupen av alla explicita formuleringar, vilket förstås också var meningen. Magnus Ugglas drivkraft har alltid varit att chockera och sticka ut, humorn är hans vapen mot trångsynthet och fördomar. På 70-talet gav han ut låtar där han kallade tjejer för vrak och lik på så många olika vis att klagomuren på Sveriges Radio hade fullt sjå – samtidigt diktade han om hur skönt det var att älska med en kille. Man kan helt enkelt aldrig riktigt veta var man har honom.

1986 var Uggla i gott sällskap då han drev med den så kallade bögpesten. Folkhemsskämten florerade på skolgårdar, i etermedier och tidningar, men de såriga, utmärglade patienterna i sjukhussängarna skrattade knappast med. Det skulle ta ett tag innan många av oss insåg vidden av katastrofen och började skämmas för hur vi uttryckt oss. Nuförtiden finns effektiva mediciner som framför allt når västvärldens drabbade, sammanlagt bär ungefär 37 miljoner människor på HIV-viruset. Man kan skämta om allt, men somligt blir så väldigt sorgligt i backspegeln. Det går inte riktigt att uppamma samma schwung i rösten när man i dag försöker hitta flabbet i rader som ”Bättre leva, ha pungen full, än dö av ett ljuvligt knull”.

**5. Uppblåsbara Barbara – Robert Broberg (1969)**

Varken förr eller senare har en svensk låt om en sexleksak blivit lika folkkär som Uppblåsbara Barbara. Med fejkad brytning introducerar sig Robban Broberg som ”ytländsk representant som säljer uppblåsbar kärlekstant”, därefter utlovas full njutning till den som köper hans gummidocka, för hon ligger bara tyst i sängen och varken tjatar eller gnatar när man kysser henne. Ytterligare ett plus: ”Hennes rumpa, den kan du pumpa”. Jo, jag tackar jag. 1969 i ett litet nötskal. Den sexuella revolutionen och svenska synden når här sin kulmen och i fikarummen på arbetsplatserna sitter affischer med avklädda kalenderflickor medan porrblaskorna står omlott i butikernas tidningsställ, i ögonhöjd för barnen.

Låten om Barbara finns med på Brobergs platta Tjejjer som blev omåttligt populär, tack vare sin lekfulla, ohämmade inställning till brallisar. Gun Åhrén är rund och len. Elisabeth beskrivs som en läcker efterrätt, arrangerad kotlett. Lotta har två plommon innanför sin blus. Ellen är en tjej med ”allt” på sina rätta ställen. Den brud som – obegripligt nog – inte vill ha sex med honom får heta Mariga Mary.

Samtidigt som låtarna utmanade allmänheten med sitt osedliga innehåll gick de rakt in i vårt gemensamma, populärkulturella DNA. Musiken befann sig nämligen inte i en separat fåra, som vår tids Fröken Snusk och andra epa-dunkare bland fyllskallar på after ski, utan detta var melodier som skolkörer repeterade med friskt mod och mormödrar trallade ihop med sina barnbarn. Vispoeten Finn Zetterholm har kallat lyriken på albumet för ”ordvrängande komik som andas livsglädje”, och innan man sträcker sig efter luktsaltet är det förstås så man måste ta sig an skildringarna.

Men ändå. Det hade varit en sak om texterna skrivits av en hö-höande fjortis som just upptäckt postorderkatalogernas behåbilder, men Robert Broberg var 29 år när plattan gavs ut. På skivomslaget slickar han sig om munnen under bildtexten: ”Så här ser Karl-Oskar ut när han tänker på Tjejjer”. Really? Att föreställa sig svensktoppsframgångar för låtar med motsvarande pubertala uttryck i dag är näst intill omöjligt. Att därtill tänka sig att typ Benjamin Ingrosso framförde dem – helt omöjligt. Emellertid är Benji bara 26 år än så länge. Kanske måste vi ge honom tid, tills han uppnått mogen ålder för att regrediera.

**4. Han pendlar varje dag – Elisabeth Andreasson (1981)**

Originalet 9-5 (Morning Train) med Sheena Easton toppade på sin tid Billboardlistan i USA och skrevs av singer-songwritern Florrie Palmer. Hon nådde stora framgångar med låtar om starka män, och hennes mest kända skildring mer eller mindre direktöversattes till svenska.

Elisabeth Andreasson ikläder sig här rollen som hemmafrun vars ett enda mål under den tråkiga dagen är att få återse maken, som farit till jobbet. Timmarna mellan nio och fem (något längre får vi väl anta eftersom han också sitter på tåget en stund) segar sig fram, som i Frödings gamla Gråbergssång:

Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-å-ng

Bara Andreasson får sammanstråla med sin man igen blir allt bra, hon väntar på perrongen när han utarbetad kliver av pendeln. Vi riktigt ser framför oss hur hennes ögon tindrar medan han släpar fötterna efter sig, muttrar något bittert om chefen och huttrar i sin tunna trenchcoat samtidigt som hon försöker värma hans frusna inre. På natten har de det fantastiskt ihop, ibland går de på bio, ibland på restaurang, har hon tur kanske de även dansar tätt ihop. Vilken grej!

Min mamma var under långa perioder hemmafru och att postumt läsa hennes dagböcker är som en resa rakt ner i tristessen, även om hon nog själv inte skulle beskriva det så. Hon dammsuger böcker, röker, kokar soppa och har komplex över att brödet hon bakar inte blir lika fluffigt som på receptbladet, röker, oroar sig för att jag ska falla i diket utanför staketet, vakar på nätterna när brorsan har feber, röker, står ut när pappa åker på konferens, fiskar, jagar, ligger i soffan och muttrar något bittert om chefen. ”Vi lever för varann” sjunger Elisabeth Andreasson, men nog känns det som om maken har lite mer att leva för.

**3. Dina linga Lena – Pugh Rogefeldt (1974)**

Den svenska låtskatten rymmer många tveksamma förbindelser, men frågan är om inte Dinga linga Lena är det mest spektakulära. Här skildrar Pugh Rogefeldt hur han dagen innan har varit med om sköna grejer med en femtonårig tjej, hans snopp – tingeling – lever fortfarande på minnet. Nu vill han träffa henne igen och rantar ner till den skola där han tror att hon går, för att få en skymt av henne, för Lena ”gör det som en flicka ska” och hon leker bra.

Musikhistorien är full av äldre män som ligger med betydligt yngre kvinnor. Under 60- och 70-talet upphöjdes groupiekulturen rentav till glamour och hetsade småflickor att lämna hemmet för att följa med fullvuxna män som sexobjekt på turnéer. Young Girl med Gary Puckett & the Union Gap är ett känt exempel: ”With all the charms of a woman, you’ve kept the secret of your youth”. Bevisbördan ligger på henne, han kunde ju inte veta, han kunde inte ens ana. Rolling Stones går lite längre i Stray Cat Blues där de undviker att kolla tjejens legitimation, de utgår från att hon har åldern inne. ”I can see that you’re 15 years old”. Yes, nu kör vi! Fast, vänta, inte ens i dag är sex lagligt för femtonåringar i Storbritannien och USA. Jaja, Stones kanske var i Sverige.

När Dinga linga Lena släpptes var debatten i full gång här hemma, om huruvida vi borde ta och sänka åldern för sexuellt umgänge till 14 år, med hänsyn till att många mognar så tidigt. Långt framskridna var också planerna på att luckra upp reglerna runt incest och våldtäkt. Pådrivande var justitieminister Lennart Geijer, som misstänktes för att ha köpt sexuella tjänster av prostituerade. Om inte kvinnorörelsen hade protesterat högljutt med sakliga argument som fick igång folkopinionen hade sexualbrottsutredningen med största sannolikhet blivit verklighet och vi hade i dag förhållit oss till helt andra normer kring tafsande och övergrepp.

Pugh Rogefeldt närmar sig trettio år när han hänger vid skolgården då det ringer ut. Han ska nu försöka få kontakt med hälften så gamla Lena, eftersom han flummat runt lite under dagen och vill se om hon ”minns i går”. Besvikelsen är stor när hon ignorerar honom, som om han var luft, hon ”dras mot ett nytt äventyr”. Fan också, igår var hon ju hans ”hemliga tjej”. Jag kan hitta flera anledningar till att Lena inte besvarar Rogefeldts hälsning. 1) Hon minns inte, för hon var också full. 2) Hon känner stalker-vibbar av att han letat upp hennes skola. 3) Hon skäms när han kommer fram, eftersom hon är med sina kompisar och inte vill få dåligt rykte som en som ligger med gamla gubbar. 4) Hon ser honom i dagsljus.

Vi avrundar lektionen med ett tips till alla som känner sig osäkra på om det är en bra idé att ha samlag med personen du är tänd på: Så fort du får grubblerier kring personens föräldrar kan det vara läge att vänta ett tag.

Dinga linga Lena
vet mamma vad som försiggår
Dinga linga Lena
vet pappa vad du tar och får

**2. Oh, vilken härlig da’ – Ted Gärdestad (1973)**

Första gången jag verkligen begrep vad denna schlager handlar om var när jag skulle välja musik till ett bildspel om mina barn då de var små. ”Smög mig på knä till sjön, för att få se dig bada naken, oh, vilken härlig da’, la la la”. Jag hejdade mig. Vänta nu, det här är visst lite … opassande? ”Trodde du att du var ensam i det blå? Jag satt bakom och såg på.” Herregud. Ted Gärdestad var tonåring när han medverkade i Melodifestivalen med detta bidrag om att i skydd av naturen flukta på en tjej medan hon klär av sig sina lätta sommarkläder. Sången är som ett destillat av alla dessa filmer där pojkar med halvöppen mun och simmiga ögon tjyvspanar på det andra könet.

I gangsterklassikern Once Upon A Time In America från 1984 förekommer liknande scener; en ung flicka som väl medveten om att hon betraktas ger trånande pojkar vad de vill ha. Plagg efter plagg faller, andhämtningen intensifieras. Filmhistorien serverar oss två alternativ: dels drömmen om tjejen som inget hellre vill än att få vara någons hemliga runkobjekt, dels schablonen där pojkar i grupp glor på nakna damer lite på kul, och sedan blir damerna rasande och hötter med näven. Men det är ju förstås för att de saknar humor.

”Jag vet att jag blev smått generad”, sjunger Ted på bästa sändningstid inför hela svenska folket, ”men jag tror att även du var intresserad”. Ja, det blir ju enklare så, när man formar sin världsbild efter egna behov. Hon ville nog, egentligen.

Min mamma gick året runt till kallbadhuset i Lysekil och doppade sig. Om vädret tillät låg hon gärna och läste på sin handduk efter simturen, bredvid de andra näckande kvinnorna. En dag noterade en bekant hur något glimmade i solen bakom en buske uppe på berget. Gruppen fick inom kort klart för sig att det rörde sig om en kille med kikare. De första dagarna lät de honom hållas, ”Vad då, han får ju bara se några gamla rynkiga kärringar”, resonerade de. Snart tog emellertid den kränkande känslan över. Vetskapen om den okända mannen bakom kikaren skapade en jävligt oskön, obekväm, stämning på bryggan. Titt som tätt låg alltså ett gubbslem där uppe och drog i struten, mönstrande deras kroppar. En eftermiddag när det var fullt av nakenbadande kvinnor inne på den fredade avdelningen viskade en av dem till mamma att det visst blänkte till bakom buskarna igen. Mamma viskade vidare. När alla damer hade blivit varse vad som försiggick nickade de till varandra och på en given signal reste de sig upp från sina badlakan och vinkade hjärtligt till snuskgubben på berget. Han sprätte till av bestörtning och skam, rev sig blodig på grenarna men for genast ner för backen med byxorna runt knäna och sågs aldrig mer igen. Det var ju förstås för att han saknade humor. Oh, vilken härlig da’.

1. Nu får du gå hem – Stiftelsen (2012)

När numera hädangångne snuskpellen Eddie Meduza vrålade om att ”fruntimmer sa en ha å knulla me” eller att ”tjejer är madrasser med hôl i” fanns det knappast någon vettig människa som tolkade honom bokstavligt. Många av oss tycker dessutom att överdrivet sexistiska budskap kan ha sin tjusning – i rätt sammanhang. Dessutom passade ju de provocerande texterna som handen i handsken för Errol Norstedts grova alter ego Eddie, som lika gärna sjöng om nazism och att supa som jävla svin.

Att möta modern mainstreammusik som bär på samma nedlåtande attityd mot kvinnor, utan humorkontext och bara aningen mer poetiskt inlindad, kan däremot kännas lite magstarkt. Jag låter därför texten på förstaplatsen tala för sig själv.

Varsågoda – här är Nu får du gå hem med Stiftelsen. Grattis till guldet, killar!

Måste hela jävla natten gå

Innan jag får doppa veken i din eld

Måste hela jävla natten gå

Innan jag får komma till

Nu får du gå hem

Nu får du gå hem

Känner blodet rusa, men nej, nej

Du vill ju bara prata

Lyssna på artikeln

Välkommen in!