Den här artikeln är inte gratis.
Du får läsa eller lyssna eftersom JOSEFIN OLEVIK är medlem och har delat den med dig.
Att vara vuxen och lära sig tala
Lyssna på artikeln
När jag gick på Scenskolan, som den kallades på min tid i början av millenniet, sa min tallärarinna, som redan då var old school, att några av oss var ”tagna rakt från gatan och in på skolan”. Jag hade frågat om jag fick lära mig olika dialekter, eftersom jag tyckte det var så sövande med de där ramsorna som jag om och om igen skulle upprepa: ”… nörtätande nödlor növersvämmade nöstra nöland …” Hon svarade på sitt karaktäristiska sätt, med små darrningar på huvudet, halvt slutna ögon och med överdimensionerat avslappnad underkäke:
”Nej, nej! Lo, du behöver lära dig att tala först!”
Och det hade hon rätt i, för jag pratade med diftonger, ett slags förortssvenska från 70-talet (tänk Kenta & Stoffe). Det som utmärkte arbetarklassen när jag växte upp var just de långa och många diftongerna:
”Leeaaana, stäaang duuöörren!”
Nu är det i stället ortendialekt (tidigare kallad Rinkebysvenska) som ofta kännetecknar arbetarklass i våra större städer. Vissa tror att ungdomarna bryter, men det är faktiskt en dialekt av svenska de talar.
I England, på Royal Academy of Arts, lär man sig att tala på olika samhällsklassers vis, något sådant nämndes aldrig på Scenskolan. Det vill säga att det faktiskt finns olika sätt att tala utifrån klass, det som kallas sociolekt. Men för oss gällde det att slipa ner talet till en så ”neutral” akademisk svenska som möjligt. Vilket såklart var viktigt när vi spelade Tjechovs Tre systrar som utspelar sig i överklassmiljö i början av förra seklet, men det är också viktigt att trovärdigt kunna gestalta till exempel en undersköterska från Norrköping, eller en lastbilschaufför från Högdalen – även om berättelserna om dem inte är lika många i dramatiken.
Jag förundrades när jag en gång spelade piga på Stockholms stadsteater och skådespelerskan som spelade frun i huset talade finlandssvenska. En kille i ensemblen frågade om hon bröt på finska. Så klart hon inte gjorde – dialekten finlandssvenska är hennes svenska modersmål och markerar snarare en övre klass. Pryter du däremot på finska, är du begränsad till att spela komisk städare eller fyllo. Det ingår/ingick i överenskommelsen med publiken.
Tillbaka till tallärarinnan som helt rimligt sa:
”Ni måste lära er att nå ut ända till tredje radenFotnot: Tredje raden betyder tredje balkong, inte tredje bänkraden..”
Och jag minns att jag rebelliskt tänkte, samtidigt som jag upprepade ramsorna:
”Äh! Jag ska fan inte bara nå ut till tredje bänkraden. Jag vill nå ut till hela jääaavla salongen!”