Risiga relationer finns det gott om. Sämre ställt är det med riktigt bra litterära skildringar av usla förhållanden.
Linda Skugge botaniserar i det bästa genren har att erbjuda. Och kommer med ett djärvt förslag.

Ursprungligen publicerad i tidningen Vi Läser, 6 2019

Jag ger det fem månader. Så sa min dåvarande Expressenchef när jag som tjugoåring gifte mig. Det irriterade mig något kopiöst. Han skulle minsann få se!

Året var 1994. För er som minns det händelserika året. Kurt Cobain skjuter sig i skallen. Vapenvila i Sarajevo. OS i Lillehammer. Sjuttiofemtusen människor blir hemlösa efter ett jordskalv i Sumatra. Folkmordet i Rwanda som dödar åttahundratusen människor. Pappamånaden införs. Fänrik Mattias Flink skjuter ihjäl sju personer i Falun. Estonia förliser, över åttahundra drunknar. Sverige folkomröstar ja till EU. En man skjuter med automatvapen mot Sturecompagniet och fyra dör. Kerstin Ekman får Nordiska rådets litteraturpris för Händelser vid vatten. Marianne Fredriksson ger ut Anna, Hanna och Johanna. Sverige tar brons i fotbolls-VM. Biljakt i Los Angeles efter O.J. Simpson som (förmodligen) dödade sin exfru Nicole Brown Simpson. Han hade huggit huvudet av henne. Bland annat.

Jag var i Los Angeles just vid den där spektakulära biljakten. Det var det enda alla pratade om. Själv tatuerade jag ett kors på ryggen någonstans på en bakgata. Samma kväll besökte jag Viper Room. »Titta, där är River Phoenix!« utbrast min kompis när en man gick före oss i kön. Först senare insåg jag att han varit död i över ett halvår.
Sedan bilade jag upp till San Fransisco.

När jag kom hem påvisade ett blodprov att jag hade magsårsbakterien helicobacter pylori och fick antibiotika. Jag var tjugo år gammal, var chefedaktör för ungdomstidningen Ultra, skrev krönikor i Expressen flera gånger i veckan och jobbade även på ZTV. Jag blev alltid utsedd till Sveriges mest hatade popskribent och fick öl över mig om jag lämnade Stockholm.

Just då började en osannolikt snygg popkille ringa. Mig!? Jag som var så ful och konstig och en social katastrof. Efter två dagar flyttade han in i min lilla etta i Stadshagen. Min katt Sebastian gillade honom. Dessutom gillade han samma böcker som jag: Donna Tartt och Bret Easton Ellis. Efter en månad friade jag. Han sa ja.

Min chef hade fel. Det höll i tjugofyra år.

Jag har varit separerad två gånger. Första gången upplevde jag att andra kvinnor såg mig som ett hot. Och att skilsmässa var något som smittade.

Precis som Rachel Cusk skriver i Aftermath – On marriage and separation då hon efter skilsmässan upplevde att hon och då hon efter skilsmässan upplevde att hon och hennes familj var stigmatiserade, att vännerna la benen på ryggen som om de vore pestsmittade. Cusk beskriver prestigeförlusten, att hon och hennes barn sågs som »a gypsy caravan parked up among the houses« och att de även hade förlorat ett slags beskydd, tryggheten som bara är till för de som passar in i den heterosexuella tvåsamhetsnormen.

Själv minns jag hur rasande jag blev när en mamma efter min separation kom fram och erbjöd sig att betala de femton kronor som skulle samlas in till avskedsgåva till en dagisfröken som fått nytt jobb. Som om jag vore pank bara för att jag levde ensam.
Den andra gången var jag så självklar över hur jag valde att leva att jag varken kände av någon pestsmitta eller statusförlust. Snarare kände jag att jag var den avundsvärda.

Varför väljer folk självmant att hålla på med det där gnatandet och kontrollerandet och bevakandet när de skulle kunna minimera stressen i sina liv endast genom att bocka i en ruta på ett papper?

Jag bestämmer mig för att läsa om Gun-Britt Sundströms Maken, relationsboken med stort R, boken som obegränsat antal gånger kan läsas om och ändå ge nya infallsvinklar. När jag var yngre och så där präktigt gift brukade jag avsky bokens huvudperson Martina. Maken till näpsig tjej fanns inte. Jag störde mig på hennes självgoda sätt, som en odräglig unge som älskats för mycket av sina föräldrar.

Jag har gjort äckeltecken i boken när Martina gäspar »oemotståndligt« och skrivit »Jag hatar dig!« när hon jämför sig med en stickig, liten kaktus. Hennes ovilja inför att skala någons potatis fick mig att inget hellre vilja än att vara någons köksslav
i hela mitt liv. Hennes koketterande med att hon rökte pipa, svor och doppade håret i soppan var bara så ocharmigt och humorn som hon påstod sig ha kunde jag inte hitta någonstans. Tjejer som beskriver sig som truliga var helt enkelt inte min grej. Det fick mig, för att använda Martinas egna extremt töntiga ordval, att osäkra min revolver.

Men det var då. Nu älskar jag Martina och Maken. Och nu när jag läser »Du älskar mig inte, säger han, allt dystrare. Det gör jag visst det, säger jag, allt argare.« ser jag humorn och gillar till och med att Martina är näbbig. Det är befriande med en ung kvinna som är så där anti äktenskapet och hela tiden gör det så svårt för sig själv – för att hon tror på sig själv. För att hon har en sådan benhård integritet. För att hon kräver att bli älskad för den hon är.

»När vi kommer in på den kärlek som kallas den stora är vi inte överens. Jag talar om integritet och värdighet och interaktion mellan jämlika parter, om nödvändigheten av att hålla på sig. Gustav talar om självutgivelse.«

Boken innehåller även det ljuvliga citatet då Martina svarar »Det kan inte jag hjälpa!« på Gustavs »Jag älskar dig!« och är föredömligt föga romantisk. Gun-Britt Sundström själv har skrivit att »Det roade mig att gå in för det triviala och oglamorösa, inte kärleksmåltider på hustak utan brödsmulorna på köksbordet«.

NästMakenär Rachel Cusks Aftermathtveklöst det bästa som skrivits om äktenskap och skilsmässa. Cusk uppehåller sig länge vid hur svårt det är att lämna någon och liknar det vid tandvärk som kommer smygande, som ständigt finns där med sitt molande och hur tanden till sist – vare sig man vill eller inte – måste ryckas ut. Och att dra ut en tand kräver både våld och viljestyrka.

Hon skriver om hur tufft det är att verkligen ta klivet, här har hon varit stursk och trott att det bara är att hoppa och att hon sedan kan flyga – men efter en kort omtumlande stund inser hon att hon befinner sig i fritt fall. Att hon i hög hastighet närmar sig katastrofen. Hon försöker låtsas att allt är som vanligt, att inget har förändrats och liknar det vid orkestern som inte slutade spela trots att Titanic var på väg att sjunka.

Där Rachel Cusk bara snuddar vid lögnen som hon menar är grundvalarna som själva äktenskapet vilar på, att romantiken bara är en metafor för den vackra kvinnan som städar och lagar mat, går Maria Sveland längre när hon iBitterfittanockså menar att äktenskapet är en metafor för ett kvinnofängelse.

Att äktenskapet tillhör »kategorin illusioner vi måste syssla med för att fortsätta våga tro på den heterosexuella kärleken«.

Att kärleken blivit kidnappad av patriarkatet, kapitalismen, Hollywood – och bara är ett institutionaliserat förtryck. Att kvinnor blomstrar efter skilsmässan medan männen plötsligt upptäcker hur ensamma de är. Att den manliga överordningen kostar för dem själva. Att det i ett äktenskap inte går att uppnå rättvisa.

Maria Sveland ställer sig den relevanta frågan varför alla fortsätter leva tillsammans år efter år trots att de är olyckliga och hon liknar kvinnornas »frivilliga« underordning med den medberoende alkoholistfrun. Men så inser hon att det handlar om något viktigare. Om överlevnad och värdighet. Om hennes liv, alla kvinnors liv. Om en förändring uteblir vill hon inte längre vara med. Man ska inte behöva be om ursäkt för att man vill äga sin egen själ. Och tid.

När Maria Sveland skiljer sig går hon från socialt lyckad kvinna till misslyckad. Trots detta känner hon sig stolt som har tagit sina känslor på allvar.

En kärlekshandling.

Det hon under sina första fem år som ensamstående lär sig är att sex finns överallt men att den jämställda kärleken är lika ovanlig som spökorkidéer. Sedan slår det henne att hon något naivt hade trott att om hon bara befriades från äktenskapet skulle hon kunna älska på sina egna villkor. Men män attraheras bara ­i teorin av så kallade fria kvinnor som är ekonomiskt oberoende. När det väl gäller gör mannen allt för att återställa ordningen och göra henne beroende. Män hatar starka kvinnor, fortsätter hon.

»Starka kvinnor är som en fetisch, något de avgudar i teorin men som i praktiken bara är ett föremål, en talisman.«

Maria Sveland bygger upp en familj bestående av vänner som hon gör allt med, och under den första semesterresan slås hon av hur lätt det är att resa utan sin man. Inget tjafs, ingen undertryckt ilska. Det beror enligt henne på det inbyggda systemfelet i tvåsamheten där man projicerar sina fel och brister på sin partner och sedan låter sin irritation gå ut över den andra. Och att det är en följd av att leva ihop, dag in och dag ut. Att man i en kärleksrelation regredierar till ett litet försmått barn som tjafsar om vem som fick mest godis.

Hennes förslag på lösningar är att aldrig flytta ihop utan hålla kärlekslivet utanför hem och familj. En mycket spännande tanke.

Själv menar jag att alla relationer är en metafor för sex. Det är för jobbigt att ständigt ragga för att tillfredsställa sina behov. Det är för jobbigt att behöva dra in alla pengar själv. Det är för jobbigt att ensam sörja för familj och markservicen. Enter äktenskapet!

Men – om man varken behöver sexet eller stålarna når man den yttersta friheten.

Jag var både mannen och kvinnan, skriver Rachel Cusk i Aftermath.Det fanns inga situationer då hon behövde någon. Hon kunde göra allting, eftersom hon var både och. Sedan åker hon till Paris för att klippa håret på en fransk salong. För det är vad kvinnor gör och hon vill ta reda på om hon kan bli lite kvinnlig. Efteråt speglar hon sig i skyltfönstren, har hon genomgått en metamorfos? Hon vet inte. Däremot vet hon att det känns hemskt, både att inte veta vad hon är för något och att hon och hennes man aldrig kunde formulera sanningen. Jag vill leva, skriver Rachel Cusk som en sammanfattning av varför hon väljer att skilja sig.

vill man grotta ner sig i riktigt jävlig äktenskapskris ska man välja Ingmar Bergmans trilogi om sina föräldrar (Den goda viljan/Söndagsbarn/Enskilda samtal) som nu finns återutgivna i en svart tegelsten. Dessa böcker som på ett ytterst behagligt sätt inte är tillstymmelse till romaner i form och uppbyggnad måste nog vara bland de bästa som finns på temat äktenskaplig kris.

»All den goda vilja som ställer till så mycket elände. För det blev ju bara elände av alltsammans.«

Förödmjukelser och livskatastrofer på hög nivå. Om att man måste akta sig för avgrunden som alltid öppnar sig när man blir frihetsberövad. Och att tiga och hålla sig undan för att inte ramla ner.

Inom poesin tillhör Sonja Åkessons Vara vit mans slav och Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga de verk som blivit odödliga. Märta Tikkanens dikt Behåll dina rosor borde läsas högt för brudgummen på alla bröllop.

Behåll dina rosor / duka av bordet i stället
Behåll dina rosor / ljug lite mindre i stället
Behåll dina rosor / hör vad jag säger i stället
Älska mig mindre / tro på mig mera
Behåll dina rosor!

Linda väljer: Fler bra verk om (mer eller mindre) dåliga äktenskap

Gift av Tove Ditlevsen
Gift som i äktenskap och som i receptbelagda mediciner. Där kärleken till drogen är större än till något annat, vare sig det är män eller barn. Det enda som möjligen trumfar ut allt är kärleken till orden, till att skriva sig fri.

Bitterfittan och Bitterfittan 2av Maria Sveland
Om varför äktenskap är så för-bannat svårt. Två fantastiska böcker om kvinnofällan. Dessutom fullproppade med vass feministisk analys och en uppmaning att aldrig nöja sig med mindre än total jämlikhet.

Revolutionary Roadav Richard Yates
Måsteklassiker om vad som händer när människor fastnar i ett äktenskap där det inte finns plats för drömmar, där pikarna växer till elakheter. Om den tröstlösa tom-heten, där bitterheten förgör allt. När den perfekta ytan tar över allt och livet känns som att sjunka ner i kvicksand där allt luktar härsket och gammal roll on. Ett wake-up call för dem som fortfarande tror att den där drömvärlden finns.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Det börjar med en försynt kyss bakom en syrenbuske. Klassiker om Lydia Stille och Arvid Stjärnblom där de förälskade inte får varandra i slutet. Boken har inte åldrats väl, den förlegade kvinnosynen där kvinnan ska vara »ren« och »okysst« är plågsam läsning. Detsamma gäller bokens budskap om att man vare sig väljer sitt öde eller sin partner.

För Lydia av Gun-Britt Sundström
En remake på Den allvarsamma leken fast ur Lydias perspektiv. Handlingen har dess-utom flyttats till »nutid« vilket är 1950- till 1970-tal. Feministklassiker om äktenskapets fängelse och med för den tiden vågade liknelser kring äktenskapet som ett betalnings-medel eller prostitution. Boken är ett magiskt stycke oberoende och total frihet. Ett utmärkt val till 2019 års Stockholm läser-bok.