Belfast 1972: ”Jag skulle bli tokig utan min tro”

  • 24 feb 2022
  • 13 min

Shankill Road, en av de större gatorna i västra Belfast, runt 1970. // Foto: Fribbler

Belfast 1972: ”Jag skulle bli tokig utan min tro”
Anita Sjöberg

Shankill Road, en av de större gatorna i västra Belfast, runt 1970. // Foto: Fribbler

Lyssna på artikeln

Nu har Kenneth Branaghs kritikerrosade film Belfast svensk premiär. Den utspelar sig under ”The Troubles”, den infekterade konflikten i Nordirland. Det värsta året var 1972, då 479 människor miste livet. Tidningen Vi var på plats i Belfast och träffade den ensamstående sjubarnsmamman Rita.

Ur Tidningen Vi nr 29/1972.


– Jag har ingetatt säga om läget i Nordirland i dag – bara att jag inte tror på mord. Jag har ingen åsikt om IRA eller om unionisterna. Sånt är politik och det är till för män. Jag vill bara att det ska bli fred, att katoliker och protestanter ska leva tillsammans. Segregation är något hemskt. Jag är rädd varje dag. Allt skjutande har gjort en nervös – påverkat en mentalt. Hur ska barnen bli som växer upp här, det undrar man …

Rita Irwin bor i den katolskdominerade stadsdelen Ballymurphy i Belfast. Hon är ensam med sju barn i åldrarna 4 till 15 år. Hennes man är försvunnen sedan två år tillbaka. Han lär bo i republiken tillsammans med en annan kvinna, men ingen har lyckats spåra honom. Rita har ingen man, hon står utanför allt socialt liv. Jobb är inte att tänka på, ens om det fanns arbetstillfällen. Hon har sitt socialbidrag, sina barn och sin tro. Hon är rädd för bomber och skottlossning och går inte ut i onödan. Bara till affären och till kapellet. Hon lagar mat, tvättar, lappar kläder, ber och tittar på TV. Dag efter dag.

Jag träffade Rita Irwin genom en socialarbetare – Anthony Gracey – på National Society for the Prevention of Cruelty to Children (nationalföreningen för skydd mot barnmisshandel). Översättningen är missvisande eftersom den för tanken till fysiskt våld mot barn. Det är det minsta problemet, berättade NSPCC:s chef i Belfast – Edward Whiteside. Antalet anmälda barnmisshandelsfall har alltid varit lägre i Nordirland än i till exempel England. Sedan oroligheterna började1969 har siffran minskat så kraftigt att det statistiskt sett knappt existerar någon barnmisshandel i Nordirland. Mr Whiteside hade ingen förklaring till det. Han sa att det möjligen kunde bero på att föräldrar blivit mer medvetna om att de måste skydda sina barn.

Anthony Graceys distrikt sträcker sig från katolska Falls Road, som upplevt svåra kravaller och militärrazzior, upp till Ballymurphy. Arbetslösheten totalt i Belfast rör sig om elva procent. I de här områdena är var femte man arbetslös. I Derry är arbetslösheten ännu högre. På en pub i den katolska stadsdelen Creggan – ett så kallat no-go-område, eller ”fria Derry” – träffade jag en man som inte haft ett enda jobb på 13 år. Han var i 50-årsåldern men såg ut som 70. En annan man på puben hade sju vuxna söner som bodde hemma. Ingen i hela familjen hade arbete.

Kvinnorna räknas inte som arbetslösa. De slutar i allmänhet förvärvsarbeta när de gifter sig och får sedan ett barn vartannat år. Barnantalet är i genomsnitt sex till sju barn per familj. Elva barn är inte ovanligt.

Från Kenneth Branaghs film Belfast. // Foto: Universal

Den dagen jag första gången träffade familjen Irwin i Ballymurphy hade jag följt Anthony Gracey på ett tiotal hembesök. Bara i en familj var pappan hemma. Övriga var efterlysta eller internerade IRA-medlemmar, satt i fängelse, hade jobb i England eller i republiken Irland. Den man vi träffade var arbetslös. Han hade ätit nervtabletter och satt uttryckslös framför TV:n.

Det såg ungefär likadant ut i alla hem vi besökte. En soffa, en TV, en Jesusbild och en stol i vardagsrummet. I några bostäder fanns elektriska värmepaneler, men ingen hade råd att ha dem på. De större barnen var ute och lekte, de små var inne hos sin mamma hela dagarna. En kvinna berättade att hon bara kunde gå ut när hennes syster hälsade på. Hon orkade inte bära både ettåringen och tvååringen nerför de fem branta trapporna. En annan kvinna kunde inte gå ut därför att hon inte hade någon vagn till sina tre små barn. Mr Gracey lovade att skaffa en barnvagn.

Han blev väl mottagen överallt.

– Den allmänna inställningen här är att staten är emot en, sa han. Vi tillhör inte etablissemanget så vi blir accepterade. 

Ärendet till Rita Irwin var att berätta att NSPCC ordnat en veckas gratissemester åt henne och barnen vid kusten. De skulle få bo i husvagn och Mr Gracey lovade att själv köra dit dem. Jag frågade Rita lrwin när hon senast haft semester.

– Hur ska jag kunna komma ihåg det? sa hon. Det måste ha varit någon gång innan jag gifte mig för 16 år sedan.

När jag några dagar senare återkom till Rita lrwin berättade hon att hennes äldsta dotter, 15-åriga Mary, var mer orolig än förväntansfull inför semesterresan. Hon var rädd att de skulle bli kapade på vägen.

Ur Tidningen Vi nr 29/1972. // Foto: Bo Bojesen

Bostaden, ett radhus, består av fyra sovrum, badrum, vardagsrum och kök. Tvätten på strecket utanför antyder att det bor någon här. Annars ser huslängan övergiven ut. De övriga bostäderna är utrymda. Rita har alltid persiennerna fördragna.

– Jag har bott här i fem år, berättade hon. De senaste två åren har jag längtat härifrån varje dag. Det är hemskt att bo här med sju barn utan en man. Fönstren och dörrarna i husen intill är trasiga och står och slår på nätterna. Det är otäckt. Och allt detta skjutande! Det har gått en på nerverna. Jag skulle bli tokig om jag inte hade min tro.

Varje eftermiddag klockan fyra samlas Rita och grannkvinnorna med sina radband ute i gathörnet och ber för fred. En nunna leder bönen. En kvinna har med sig en bild av jungfru Maria och Jesusbarnet. Den samlas de kring medan deras barn kastar sten och flaskor på brittiska pansarbilar som patrullerar på gatan. Om det bara blir fred så ordnar sig allt, tror Rita.

En varaktig fred skulle betyda att hon kunde hälsa på sina två syskon som bor i en annan stadsdel i Belfast. Under oroligheterna har hon inte vågat röra sig utanför Ballymurphy för allt skjutande. När jag träffade henne hade hon inga sociala kontakter utanför de religiösa sammanhangen – fredsbönen på gatan och mässan i kapellet Corpus Christi 300 meter från hemmet.

– När min man bodde hemma brukade han ta med mig ut en gång i veckan. Det var alltid något att se fram emot. Och så brukade jag ibland gå i varuhus nere i stan och titta. Det var väldigt trevligt. Ibland hittade jag saker som vi behövde till ett riktigt billigt pris. Nu är det dyrare för oss att leva. Jag går bara till närmaste affär och måste köpa vad de har även om det är dyrt.

Rita har 16 pund i socialbidrag och 5:90 pund i barnbidrag per vecka. Man får inget bidrag för första barnet, 90 pence för andra och ett pund vardera för övriga. Sammanlagt har hon cirka 275 svenska kronor för sig själv och barnen per vecka. Veckohyran är cirka 60 kronor, exklusive värmekostnad.

– Vi skulle ju ha det bra om det vore fred. Jag har ju min bok som berättigar till understöd. Den går jag till posten med varje måndag. På tisdagarna kommer barnbidraget. Vi har det knappt men vi klarar oss. Jag varken röker eller dricker.

– Den enda lyx vi unnar oss är stearinljus. Varje gång barnbidraget kommer köper jag ett paket. Sedan tänder vi ett ljus varje dag. Lyxigt kanske, men det är fint med ljus.

”Om det bara blev fred, det här är ju förskräckligt!” De orden återkom gång på gång under våra samtal. Fred till vilket pris som helst? Till priset av fortsatt diskriminering av en tredjedel av Nordirlands befolkning, av fortsatt arbetslöshet? Rita blev illa berörd när jag ställde sådana frågor. Hon hänvisade till att politik ska män syssla med, inte kvinnor. Ofta kom hon med motfrågor:

– Är det sant, som jag hört sägas, att katoliker och protestanter lever tillsammans i Sverige? Är det vackert i Stockholm? Bor du i ett fint område?

Rita Irwin med sina sju barn. Ur Tidningen Vi nr 29/1972. // Foto: Bo Bojesen

Hon tycker jag borde prata med folk på gatan och sprida ut att jag är svensk. Annars kunde folk få för sig att jag var engelska. Det ser inte bra ut, sa hon, att få besök av britter flera gånger samma vecka. Rita berättade vad som hände med en flicka i kvarteret intill, som sålt knark till minderåriga och gett information till britterna. Hon blev tjärad och fjädrad av IRA.

– Men jag har inte sagt att jag är emot IRA, inte heller att jag är för. Det är bara det att jag inte tror på mord. Vi hade det väl bra förr. Vi har det mycket bättre än i republiken. Jag har ju min bok att gå till posten med varje vecka …

Äldsta barnet, Mary, ska gå ett år till i skolan och sedan ska hon börja på fabrik. Rita vill att hon ska studera till sjuksköterska. Hon får i så fall förlängt bidrag, så det skulle inte innebära någon ekonomisk uppoffring. Men Mary vill hinna jobba ett par år innan hon gifter sig. Hon ska gifta sig minst lika ung som mamma. Rita var 21 år.

Mary och hennes syskon håller på IRA. Det gör alla barn och ungdomar i de här kvarteren. De skriver ”provos” och ”IRA” på väggarna och bombarderar brittiska pansarvagnar med tomglas och stenar. Jag följde med Mary ut och träffade hennes kamrater. De flesta visste inte riktigt varför de håller på Provisoriska IRA. En flicka sa ”därför att vi vill ha ett fritt Irland”. De andra instämde – så var det nog, ja. De tog mig med ner till kapellet Corpus Christi för att visa mig ett snidat altarkors som en svåger till en av flickorna tillverkat. Det märkvärdiga med svågern var inte att han gjort ett kors utan att han var internerad på Long Kesh – en IRA-hjälte.

De äldre flickorna pekade ut vilka barn som sett skottlossning på nära håll. Sedan fick de komma fram en och en och vittna. De små barnen var mycket stolta. Ju närmare anhörig som blivit sårad, desto högre i kurs stod deras skildring. En flicka tog med mig hem för att visa märkena efter en gummikula, som en brittisk soldat råkat skjuta in genom dörren. Jag fick beviset – gummikulan – som gåva av henne. Det var generöst. Barn säljer annars gummikulor som souvenirer till turister.

Mary Irwin vill bli fabriksarbeterska. Hennes 14-åriga syster – Bernadette – vill bli skådespelerska. Båda vill jobba i Belfast. De fem bröderna är för unga för yrkesfunderingar. De vet bara att de vill stanna i Nordirland. Men det finns inte plats för dem. 51 procent av alla skolbarn i Nordirland är katoliker. Men den katolska befolkningen utgör alltjämt bara en tredjedel av befolkningen. Om alla barnen Irwin vill ha arbete så måste tre eller fyra av dem emigrera.

Rita Irwin accepterar inte så kalla och brutala fakta. Hon tänker sig att alltid ha sina barn omkring sig. Så småningom även barnbarn – det kan bli upp till 50.

– Om du visste vad jag är tacksam att jag har sju barn, sa hon. Vad skulle jag annars göra med all min tid. Får man bara leva i fred så är många barn en välsignelse …

Hon tystnade och rodnade. Hon trodde kanske att hon sårat mig, för när vi skildes sa hon:

– Du ska inte vara ledsen för att du bara har ett barn. Det blir säkert många, många flera.

Fler utvalda artiklar