Dag Solstad: ”Jag lider med mina nya yngre kollegor”

Femtioåtta år efter debuten kan Dag Solstad se tillbaka på ett av Nordens mest säregna författarskap. Mikaela Blomqvist möter en kultförfattare som gjort det till stor konst att vantrivas i tillvaron.

Ur Vi Läser #1 2023.

I ett ställ i hallen står ett gult paraply. Vore det uppfällt hade det gått att se ett citat som står tryckt på det i svarta bokstäver: ”Nå var det nok! Han gikk raskt bort till vannfontenen og dengte paraplyen mot den i vilt raseri.” Jag vet det eftersom jag och minst tre av mina vänner har likadana hemma. Meningarna är hämtade ur Dag Solstads roman Genans och värdighet från 1994, där gymnasieläraren Elias Rukla till sist tröttnar på elevernas ointresse för Henrik Ibsen. Men attacken mot fontänen på skolgården kan också betraktas som ett misslyckat utbrytningsförsök ur livet som sådant, en yttring av den negativa ande som så ofta präglar Dag Solstads romaner.

Det är i författarens lägenhet jag befinner mig.

Hit flyttade Dag Solstad och hans fru, teaterkritikern och redaktören Therese Bjørneboe, i samband med att de gifte sig för snart 30 år sedan. Området Skillebekk ligger centralt i Oslo och består i huvudsak av byggnader från 1800-talet. Våningen har mycket rymd, högt i tak, vacker stuckatur, och är full av målningar och böcker. Någonstans i dess inre gömmer sig en katt. Jag tänker att det är en plats där det går att leva ett bekvämt liv ägnat litteraturen. Bekvämt är förmodligen fel ord. Som författare har Dag Solstad ofta varit obekväm, på tvärs med den rådande ordningen. I en essä karaktäriserar han sitt eget skrivande som en motståndets epik.

– Det ska vara svårt att skriva. Det har det varit för mig, hela tiden. Väldigt svårt. När jag skrev min första roman kunde jag skriva om en sida kanske femtio gånger. Om igen och om igen.

Vi har slagit oss ner vid ett stort matsalsbord med varsin kopp te. Dag Solstad säger att hans egna tidiga försök svarar väl mot den skrivprocess som skildras i romanen T. Singer från 1999. Jag drar mig till minnes vad som sker där. Den unga studenten T. Singer ägnar elva år åt att finjustera en mening han tänker ska inleda hans författarskap: ”En vacker dag stod han öga mot öga med en minnesvärd syn.” Till slut ger han upp och skolar om sig till bibliotekarie.

Romanen utgör kronan på den serie av skildringar om alienerade män i moderniteten som Dag Solstad började skriva på 80-talet. Till skillnad från Elias Rukla, han som slår sönder paraplyet, eller universitetsläraren i Professor Andersens natt från 1996, som underlåter att rapportera in ett mord, gör T. Singer ingenting speciellt. Saker händer honom. De framstår som slumpmässiga. Han lever sin brist på öde från början till slut. Det är en av de mest skrämmande böcker jag har läst. Ändå förvånar det mig att författandet har varit svårt. Något som kännetecknar Dag Solstads romaner är att de ger intryck av att vara skrivna i ett obrutet flöde.

– Du ska inte märka det. Bara jag ska göra det.

Det trägna arbetet har lönat sig väl. I Sverige tycks alla läsa Dag Solstad just nu. Vid höstens spekulationer kring Nobelpriset var han ett av de mest frekvent förekommande namnen, på biblioteken är hans böcker ständigt utlånade och på antikvariaten är de redan sålda. 2023 kommer flera av romanerna i nyutgåvor på svenska.

Ovanpå en kakelugn i vardagsrummet står en rad priser uppställda. Ingeborg Bachmann skriver någonstans att litteraturen ska skildra den för tiden gemensamma erfarenheten av lidande. Jag tänker att Dag Solstad bättre än någon annan samtida författare fångar plågan i att leva utan riktning. Själv säger han att han gärna har velat ha ett öde eftersom det för honom är förknippat med ett värdigt liv. Således beslöt han sig för att bli författare mycket tidigt, trots att inget i hans omgivning pekade mot det. Född 1941 i Sandefjord, som vid tiden var centrum för valfångsten i Norge, till föräldrar som drev en kolonialvaruhandel, var den unge Dag Solstad begåvad i matematik. Tills han vid 15 års ålder kom att läsa Knut Hamsun.

– Innan dess var jag relativt ointresserad av litteratur, men efter att jag hade läst Hamsun gav jag fullständigt fan i matematiken och var bara intresserad av att bli författare. Och inte vilken författare som helst, utan en författare nästan som Hamsun. Det är ganska vilt!

Det dröjde emellertid innan Solstad faktiskt började skriva regelbundet. I stället ägnade han år åt intensivt läsande. I linje med detta säger han att hans böcker framför allt är inspirerade av andra böcker. Han vill att det ska ”lukta litteratur” om dem. Typiskt för hans romaner är deras sakliga och osentimentala namn. Roman 1987 heter till exempel en roman utgiven 1987. Huvud-personerna omnämns genomgående med både för- och efternamn eller i vissa fall med initialer och efternamn.

– Jag vill gärna behandla mina huvudpersoner med respekt, så att läsarna också känner det. För läsarna är jag inte Dag, utan när jag opererar som författare heter jag Dag Solstad eller herr Dag Solstad. Jag är inte en man som fläker ut mig själv.

Nej, så fan heller. Det är för enkelt.

Den personliga biografin är alltså av mindre vikt för skrivandet. Om Sandefjord säger Dag Solstad att uppväxten där har format honom i så måtto att han ville där-ifrån och sedermera var glad att verkligen ha kommit därifrån. I slutet av 60-talet läste han den polske författaren Witold Gombrowicz, som ansåg att uppriktighet bara var möjlig genom tillgjordhet. Dag Solstad blev påverkad av hans litteratursyn, som han uppfattade den då.

Det gällde framför allt frågan om äkthet.

– Att prata om autenticitet är att göra det väldigt lätt för sig själv. Vem är det som inte vill vara autentisk? Vem är det som inte verkar autentisk inför läsaren? Då jag läste Gombrowicz kände jag bara: ”Nej, så fan heller. Det är för enkelt.”

I ett tal som Dag Solstad höll i Sandefjord i samband med sin 75-årsdag beskriver han den eufori han upplevde då han som 19-åring tog tåget bort från staden för att flytta därifrån. Att han aldrig har skrivit om denna resa, säger han i talet, visar på ett nästan demonstrativt sätt att han inte finner stoffet till sina romaner i sitt eget liv. Samtidigt tycker jag mig ana något av glädjen från just den resan i flera av hans böcker. Dag Solstad håller med.

– Det är en sak som går igen i hela författarskapet, tågresorna. Jag kan nästan inte tänka mig en roman av mig där det inte förekommer en väldigt speciell tågresa som formar boken.

Sådana samband finner Dag Solstad under hela vårt samtal. Där han tidigare har upplevt att han är en författare som ständigt förnyar sig, har han den senaste tiden börjat tänka att det är tvärtom; att allt fanns på plats redan vid debuten för snart 60 år sedan. Som exempel nämner han novellen ”Invalid” från Spiraler, som gavs ut 1965. I den vaknar en student upp med förlamade ben. För att undvika omgivningens medlidande – han anser det vara dolt förakt – lurar han sin mor att han inte vill resa sig ur sängen då det tar tid från hans studier.

Sin sentida motsvarighet har studenten såklart i upprorsmannen Bjørn Hansen. Dag Solstad har ägnat tre böcker åt honom: Elfte romanen, artonde boken från 1992, 17:e romanen från 2009 och Tredje, och sista romanen om Bjørn Hansen från 2019. I den första är Bjørn Hansen en 50-årig stadskamrer i Kongsberg vars tillvaro är formad efter en kvinna han inte längre älskar. Liksom Elias Rukla får han nog. Strax iscensätter han en trafikolycka och börjar spela rullstolsburen, för att på så sätt svara livet med ett stort nej. I de följande böckerna är han före detta fängelsekund, dömd för försäkringsbedrägeri.

Många av dina andra romanfigurer gömmer sig i normaliteten. Vad är det som är lockande med det?

– Det är mycket som är lockande. På sätt och vis har jag alltid definierat mig själv som en outsider. Samtidigt tycker jag mycket om att vara en av grabbarna, en av de många. Det finns en dubbelhet och den präglar egentligen hela mitt författarskap. Till exempel har jag skrivit fem böcker om fotbolls-VM med Jon Michelet, en person som var min motsats på många sätt. Han var på den tiden närmast Norges Jan Guillou. Men när han föreslog att vi skulle resa till VM i Spanien slog jag till med en gång, säger han och konstaterar:

– Det blev väldigt populära böcker.

Dag Solstad var också en aktiv del av 70-talets vänsterrörelse. Under ett decennium försökte han skriva böcker om och för arbetare i socialrealistisk stil. 25 septemberplatsen från 1974 är en kollektivroman som skildrar tillvaron för en skomakare och hans tre söner som arbetar på ett sågverk. Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land från 1982 kan läsas som en uppgörelse med den utopiska socialismen.

Har du någon bok av dig som du tycker är särskilt viktig?

– Det har jag inte, och det har jag varit noga med att inte ha. I alla mina böcker har jag inte bara skrivit så bra jag har kunnat, jag har skrivit mycket bättre än vad jag egentligen har kunnat.

Romanerna är i första hand försök att skapa konst, säger Dag Solstad, för att det är viktigt för honom att skapa konst. Han anser inte att man har större ansvar för samhället som författare och intellektuell än en bonde, snickare, fackföreningsman eller vilken annan människa som helst. Inte heller har en författare något ansvar för hur hans böcker blir tolkade och lästa. I senaste romanen radar Bjørn Hansen upp författare han tycker är goda negativa andar: Peter Handke, Louis-Ferdinand Céline.

– Jag är väldigt försiktig med att ta stora ord i min mun. Jag har svårt för att använda uttryck som ”medmänniska”. Det är inte mitt sätt. Jag måste finna något annat sätt att uttrycka mig. Jag försöker inte rädda mig genom humanism eller medmänsklighet, tvärtom.

Hur då, menar du?

– Du kan reducera romanen till väldigt många saker. Du kan säga att den tar upp de och de problemen i samhället. Du kan säga att den går till angrepp på psykologiseringen av konst till exempel. Men allt detta är yttre saker. Det viktigaste är att det finns ett oupplösligt episkt element som man inte kan beskriva vad det är. Och det är romanens kärna. Det är egentligen det enda jag har varit intresserad av i romanerna.

Gränserna är förstås inte så skarpa. När jag talar om mörkret i trilogin om Bjørn Hansen på ett sätt som möjligen blir lite psykologiserande, rättar Dag Solstad mig och säger att mörkret jag upplever har en politisk dimension. Det gäller inte minst den senaste romanen. Bjørn Hansen konfronteras där med sitt barnbarn Wiggos flickvän, en idrottsstjärna och influencer som har en stor blogg på vilken hon rekommenderar kosttillskott och lär ut avslappningsövningar. Trots att flickvännen studerar litteratur vid universitet äcklas hon av Bjørn Hansens stora boksamling. Hon tycker att den verkar svår att tvätta.

– Det är väldigt långt från mig. Jag lider med mina nya yngre kollegor som skriver att de tränar i stället för att sitta och dricka sig fulla som de borde göra!

Jag läste i en intervju att du aldrig har varit på internet.

– Nej det slipper jag. Jag förhåller mig inte till det. Jag är nyfiken, men inte så nyfiken.

Även om Dag Solstad inte deltar aktivt i allt det nya är han alltjämt en skarp betraktare av det. Typiskt nog har han då han skrivit sina romaner inlett arbetsdagen först klockan elva, efter noggrann läsning av dags-tidningarna. Kanske är det därför som samhällets och tidens skiftningar träder fram så tydligt i hans böcker. Han är också övertygad om att hans eget liv i hög grad har påverkats av den generation han tillhör.

– Man ska vara ganska dum och ung för att leva det liv jag har levt. Jag har vigt mitt liv åt att skriva romaner. Inget har hindrat eller hämmat mig från att göra det jag vill. Det är jag glad för. Hade jag varit född tio år senare hade mitt liv kanske blivit något helt annat. Vi som var i 20-årsåldern på 60-talet hade en enorm frihet.

Särskilt i Norge som var lite efter litterärt sett. Vi slukade hela litteraturhistorien. Det är väldigt få som har levt på det sättet, att de fick så mycket nästan gratis.

Du har varit väldigt inflytelserik. Ser du att du har några yngre efterföljare?

– Nej, det gör jag inte. Men jag tror inte heller att jag förstår att det är jag som har skrivit det jag har skrivit. En gång hörde jag en uppläsning på radio. En kvinna läste ur en bok och jag sa ”Vad fan står det där?!” Så visade det sig att det var från en av mina romaner!

Du kände inte igen det?

– Nej! Så om någon har skrivit böcker som är påverkade av mina, så kommer jag bara säga: ”Fy fan, så dåligt!”

Dag Solstad skrattar. Han lyfter fram några norska kollegor som han har stor behållning av: Jon Fosse, Karl Ove Knausgård och Per Petterson.

Under 2000-talet har hans egna romaner blivit mer experimentella. I Det uoppløselige episke element i Telemark i perioden 1591–1896 från 2013 redogör han för sin mors släkthistoria 400 år bakåt i tiden, utan att dikta eller lägga till något utöver det som är känt. Armand V – fotnoter till en outgrävd roman från 2006 bygger som undertiteln berättar helt på fotnoter.

Det är ett skrivsätt som Dag Solstad gärna hade utforskat mer, men nu tror han inte att det blir fler romaner. Jag tänker att det även hos Armand V finns en tyst protest. Han slår inte sönder något paraply men skrattar sig till sömns och beter sig vagt oartigt mot en amerikansk diplomat. Fotnoten måste vara den perfekta formen för att skildra ett olevt liv.

Vad tänker du om romanens framtid?

– Jag har uttryckt mig väldigt pessimistiskt om den. Samtidigt kan jag inte se framför mig en framtid där romanen är borta. Det är en otänkbar tanke för mig. Om jag tänker 200 eller 300 år framåt, så kan jag inte föreställa mig att det inte finns i varje fall hundra människor i Norge som läser romaner – och Norge är ett litet land! Jag kan föreställa mig att jag själv är glömd, men inte att romanen som sådan är borta.