”Min sorglösa tillvaro tog slut när jag fyllde nio”

  • 16 apr 2024
  • 16 min

// Foto: Dan Balilty

Dennis Lehane: ”Min sorglösa tillvaro tog slut när jag fyllde nio”
Jon Forsling

// Foto: Dan Balilty

Lyssna på artikeln

Han är en av USA:s mest älskade deckarförfattare och Hollywood-eliten slåss om att få filma hans manus. När han nu återvänder till litteraturen tar han avstamp i ett barndomstrauma – de svåra raskravallerna som drabbade Boston för 50 år sedan.

Sommaren 1974 var het och torr i Boston. I de fattiga förorterna kokade ett växande rashat under den stekande solen. Myndigheternas beslut att integrera flera av stadens skolor medelst bussning av elever togs emot med vrede bland stora delar av invånarna – inte minst i det irländskt ­dominerade området Southie.

I Dennis Lehanes nya roman, Hatets hjärta, är en ensamstående, vit mamma vid namn Mary Pat ursinnig över att hennes 17-åriga dotter ska behöva åka över halva stan för att dela klassrum med svarta barn. Mary Pat är en ovanligt osympatisk protagonist –kedjerökande, vilt svärande och djupt rasistisk – men Lehane lyckas göra henne till något av en ­hjältinna innan boken är slut. En kväll försvinner hennes dotter efter en fest, och när en ung, svart man samtidigt hittas död i området blir det upptakten på både en inre och yttre jakt efter sanningen.

–Det är två resor som Mary Pat ger sig ut på. En handlar om att få reda på vad som hänt hennes dotter. Den andra resan, som är mindre heroisk men kanske mer meningsfull, är att hon måste förstå sitt arv, säger Dennis Lehane.

Lehane blev känd för en bredare publik i början av 2000-talet, då Mystic River filmatiserades av Clint Eastwood och blev en stor framgång. Ytterligare biosuccéer – Martin Scorseses Shutter Island och Ben Afflecks Gone Baby Gone – har hjälpt till att cementera hans status som en av USA:s mest omtyckta för­fattare. Men på senare år har Dennis Lehane i allt högre grad fokuserat på att skriva manus för tv. Häromåret skrev han kontrakt med en stor ­streamingtjänst för att skriva och producera en ny serie, Moth to Flame, med premiär 2025.

När idén till Hatets hjärta slog rot var det därför en välkommen överraskning.

–Jag var i New Orleans för en tv-serie och allt som kunde gå fel gick fel: åskoväder, dagliga förseningar, covidutbrott – följt av en orkan! Hettan var dessutom djävulsk och folk bråkade med varandra hela tiden. Jag var tvungen att ta mitt förnuft till fånga, så jag tog till the oldest trick in the box: att börja på något helt nytt. Idén bara dök upp i mitt huvud. Plötsligt såg jag en kvinna framför mig. Hon var precis som de kvinnor som jag kände när jag växte upp, och hon spöade skiten ur en kille i en bar. Och jag tänkte: “Vänta lite, vem är hon?“ 

Kvinnan var Mary Pat, men hon hade kunnat vara vem som helst av de irländska kvinnor som vandrade runt på Bostons gator i Dennis Lehanes barndom. Hans författarskap har inte alltid följt en röd tråd, historiska romaner om mellankrigstiden (Ett land i gryningen) blandas med hårdkokta deckare (Kenzie/Gennaro-serien) som hämtat inspiration från noir-författare som James Crumley och Newton Thornburg – men en gemensam nämnare i Lehanes böcker har alltid varit hans forna hemstad.

– Den värld som var vår utspelade sig i Tampa och på Kuba, men det gör jag aldrig om! En sak håller jag med mina kritiker om, och det är att något speciellt händer med mitt arbete när jag skriver om Boston. Det bara gör det. Så varför bråka med det? Jag har passerat åldern då jag har något kvar att bevisa, jag skriver hellre inom min komfortzon.

Dennis Lehanes kärlek till Boston är tydlig (under vårt samtal passar han till exempel på att tipsa mig om sin favoritrestaurang i stadsdelen North End), även om han numera är bosatt i Los Angeles med sin familj. Men som de flesta städer har Boston även en mörk sida, och det är den sidan han har valt att lägga under lupp i Hatets hjärta.

Lehane var nio år gammal när raskravallerna skakade om hans tillvaro. Som yngsta barnet av fem växte han upp i Dorchester – ett grannområde till Southie, den fattiga förorten som har en framträdande roll i boken – och blev tagen på sängen av det hat han såg under sommaren 1974.

–Jag minns det tydligt. Min dotter var nio år när jag skrev boken, och jag tänkte på hur det är en ålder då man tar in sin omgivning som en svamp. Du har äntligen passerat den tidiga barndomens oskyldiga narcissism, och nu är du på en plats där du ser att världen inte är den saga som dina föräldrar sålde in till dig. Det där brukar ske gradvis, och när du är tolv eller tretton inser du att världen är … full av skit. Men redan vid nio års ålder slets de där skygg­lapparna bort från mina ögon.

I Dorchester fanns det gott om människor som var förkämpar för rättvisa och integration, men som samtidigt var emot bussning. 

–Min far var en av dem. Men deras röster dränktes av de som kämpade mot varje tanke på integration. Och problemet var att bussningen inte påverkade de rika områdena, vilket möjliggjorde ett slags moraliskt rättfärdigande av offerrollen: ”Än en gång tvingas vi göra det vi inte vill …”. Jag kunde se orättvisan i att detta trycktes ner i halsen på de fattiga, samtidigt som de rika inte behövde göra någonting. Men när du ser folk klottra ”KKK” eller ”Döda alla N-ers!” på väggarna i Boston, eller ser vuxna människor som kastar sten på skolbussen … ja, då faller liksom alla andra argument.

Du såg alltså allt detta som nioåring?

–Ja … Min dotter är nu elva. Hon gör narr av mig, för hon hörde mig säga i en intervju att det var där min barndom i stort sett slutade. Hon säger: ”Åh, pappa, din barndom tog slut!” Men så var det ju! Det var i det ögonblicket som det blev omöjligt för mig att fortsätta röra mig sorglöst genom världen.

Hatets hjärta fick lysande kritik när den släpptes i hemlandet i fjol, men den 58-årige Lehane skapade också rubriker i pressen när han flaggade för att det här kan vara den sista romanen han någonsin skriver.

–Jag har sagt att det här kan vara my last dance, min sista bok.

Vad menar du med det?

–Att jag för första gången i mitt liv är utan kontrakt. Jag är inte skyldig någon en bok. Jag tänker aldrig skriva mot en deadline igen. Jag skulle aldrig kunna göra som Lee Child. Han ­berättar ungefär samma historia varje gång: Jack Reacher kommer till stan, Jack Reacher fuckar upp alla och sedan lämnar han stan. Ändå är varje bok annorlunda. Och jag bara: ”Hur gör han?” Jag är jäkligt imponerad av det.  

USA är på många sätt mer polariserat och splittrat i dag –detta valår 2024 – än det var på 1970-talet. Denna insikt har gjort att Hatets hjärta på sina ställen känns kusligt aktuell. Det är också en spänningsroman med ett tydligt klassperspektiv; Dennis Lehanes uppväxt i en relativt fattig arbetarfamilj har aldrig lämnat honom.

–Graham Greene ­brukade säga att du inte kan fly från dina besattheter. Ett återkommande tema i mina böcker är konflikten mellan de som har och de som inte har. Det är ständigt närvarande. Om arbetarklassen eller underklassen skulle komma fram till att de har mer gemensamt än vad som skiljer dem åt – Gud hjälpe härskarklassen.

Dennis Lehane ler. Sedan säger han:

–Jag är kapitalist. Jag är ingen socialist, jag är ingen kommunist, men jag tror att det måste finnas en slags humanistisk kapitalism. Det hade vi i det här landet på 50- och 60-talet. Nu känns det som att många, medvetet eller undermedvetet, tänker att ”Världen går under, det gäller att ta vad du kan.” Det finns helt enkelt ingen medkänsla kvar. Och så säger makthavarna till den vita underklassen att anledningen till att ni är fattiga inte handlar om att själva spelet är riggat, utan om att den och den färgade personen är här för att ta ditt jobb, dina värderingar, ditt land. Jag har sett så mycket hat och ilska bland den vita medelklassen, riktad mot mörkhyade. Det är häpnadsväckande för mig.

Du har flera gånger gjort tydligt att du ogillar Donald Trump och hans politik. Du är inte rädd att främst bli sedd som en politisk författare? 

–Jag håller mig egentligen borta från politiska kommentarer. Mina böcker får tala för sig själva. Jag menar, om du läser mina böcker tror jag att det är ganska lätt att gissa var jag står politiskt. Men jag försöker hålla mig borta från dagspolitiken, mest för att det oftast är en dum ekokammare. 

Dennis Lehane bor numera i Los Angeles. Men det går inte en dag utan att han saknar Boston.

Halvvägs in i intervjun kan Dennis Lehane dock inte hålla sig från att ondgöra sig över det faktum att Donald Trump mycket väl kan vara på väg att vinna fyra ytterligare år i Vita Huset.

–Vi har en infantil, gammal, sjukligt överviktig man med försvagade förmågor. Och vi har en ­gammal, vältränad snubbe med försvagade förmågor. Vem väljer du? Jag menar, media porträtterar Trump som att han är i bra form och gör intelligenta saker. Mannen har aldrig gjort något intelligent! utbrister Lehane med avsmak i rösten.

Du är tydlig med dina sympatier med arbetarklassen. Var kommer det ifrån?

–Min familj var arbetarklass, väldigt mycket arbetarklass. Jag kunde se min mor bli illa behandlad för att hon var städerska, av de som hon städade åt. Och min far blev i sin tur illa behandlad av de som han klippte gräsmattorna år. Det finns en bra replik i filmen Hell or High Water, där huvudpersonen konstaterar att fattigdom är en sjukdom. Du för den vidare från generation till generation. Jag hade länge en ilska mot alla som behandlade mig, eller någon annan i min position, som mindre värda på grund av vår sociala ställning. 

Vissa som kommer från en fattig uppväxt kan känna skuld när de blir rika. Har du kämpat med det?

–Hela tiden. Det enda sättet du kan se att jag är framgångsrik på skulle vara om du gick in i min garderob. 

Din garderob?

–Jag har väldigt mycket kläder … När jag var liten var allt begagnat. Varenda pryl. Jag var yngst i en syskonskara på fem, så allt gick i arv till mig. Om jag ville ha något i stil med ett par nya jeans blev det alltid ett långt samtal om hur mycket de kostade. Nu köper jag kläder utan att ens titta på prislappen, ett riktigt rövhålsbeteende. Jag har nog fler blå och svarta skjortor än någon annan människa, säger Lehane med ett litet skratt.

Om Hatets hjärta blir den sista romanen i Dennis Lehanes långa och brokiga författarskap återstår att se. På senare år har han i allt större utsträckning skrivit för tv – från Boardwalk Empire och Mr. ­Mercedes till en av filmhistoriens mest hyllade tv-serier, The Wire

Hans kommande miniserie, Moth to Flame, kretsar kring den ökända pyromanen John Orr som anlade upp till 2 000 bränder i Los Angeles på 80- och ­90-talet. 

Har det varit svårt att anpassa ditt skrivande till tv-mediet?

–Inte längre. Det brukade vara väldigt svårt. Men jag kom på att jag skulle behandla processen som om jag började om på nytt. Jag gick inte in med attityden: ”Hej, jag är en romanförfattare som har skrivit Mystic River” utan snarare som att jag var en novis som inte hade en aning om vad jag höll på med. Och det var en helt annan sak. Jag ägnade tio år åt att studera manusskrivandet, på samma sätt som jag tillbringade tio år med att bli romanförfattare. Och nu känner jag att jag verkligen förstår det här med att skriva för film.

På vilket sätt studerade du det?

–Först och främst lärde jag mig av mina misstag. Jag menar, jag tror att kanske fyrtio procent av det jag skrev till mitt första avsnitt av The Wire överlevde till skärmen. De sa att det var en bra siffra, men jag kände att, ”Nej, det är det fan inte!” Mitt nästa manus kom jag upp i 80 procent, manuset efter det var runt 90 procent. Och sedan gör du det som kallas att ”skriva till produktion”. De ringer dig på en tisdag och säger ”Du vet den där scenen som utspelar sig i bilen på natten? Vi kan inte filma den. Du måste flytta den till ett kök.” Du tvingas göra dig av med alla dina pretentioner. Och nu tänker jag bara: ”Visst, jag flyttar scenen till köket.”

Dennis Lehane ger inte intryck av att sakna romanskrivandet särskilt mycket. Han återkommer till kaoset i New Orleans för några år sedan, då sjuk­­domar, oväder och logistiska problem höll på att förstöra inspelningen av hans serie Black Bird:

–Det var 100 miljoner dollar som stod på spel och allt höll på att kollapsa. Jag satt där i en husvagn och svettades floder. Det var så mörkt det bara kunde bli. Och jag kom ihåg att jag tänkte: ”Det här är ändå inte lika illa som när man befinner sig mitt i skrivandet av en bok.”

Menar du det?

–Ja. Jag kunde ringa och prata med folk. Det kan man inte när man är nio, tio månader in i skrivandet av en bok, och allt faller samman. Vilket händer nästan varje gång.
Och då är man helt ensam.


Ur Vi Läser #2 2024.

Läs mer:

Är John Ajvide Lindqvist filmvärldens favorit?

Andrev Walden: ”Jag avskyr den här tiden”

Fler utvalda artiklar