Elin Anna Labba: ”Till slut hittade jag friheten”

  • 25 jan 2024
  • 6 min

// Foto: Erik Abel

Elin Anna Labba: ”Till slut hittade jag friheten”
Redaktionen Vi

// Foto: Erik Abel

Lyssna på artikeln

För sin första bok tilldelades Elin Anna Labba Augustpriset i fackboksklassen. Nu romandebuterar hon med Far inte till havet. Utan förvarning har en sjö dämts upp och ett ogästvänligt hav bildats.

Vad fick dig att välja romanformen den här gången efter framgångarna med fackboken Herrarna satte oss hit?

– Det var först tänkt att bli en fackbok, men efter Herrarna satte oss hit gjorde bara tanken mig så trött. Det är många mil runt Sápmi som ska köras för att skriva sakprosa för det är inte många berättelser som fastnat i arkiven eller tidningarna och i forskningsrapporter, så man måste leta på så obskyra platser och intervjua så många. Jag orkade inte riktigt börja igen faktiskt. Jag trodde nog att en roman skulle göra mig friare. Jag hade missbedömt hur mycket jag behövde lära mig och vilket tålamod som skulle krävas. Så var jag lite nyfiken. Jag började redan i den första boken göra motstånd mot den redovisande journalisten i mig. Vad skulle hända i ett fortsatt uppror?

Vad har varit den stora utmaningen med att skriva den här boken?

– Att jag står så väldigt nära berättelserna i boken och har hört dem så många gånger. Jag är uppvuxen vid en sjö som har dämts över och vid byar som ligger på sjöbotten. Det har känts som att jag har haft en lite för kunnig lokaljournalist på ena axeln som hela tiden har velat dra tillbaka berättelsen till den exakta urhistorien. Det tog ganska lång tid för mig att göra mig av med henne. Vet inte ens om jag lyckades. Och så älskar jag det samiska språket så mycket och det är svårt att hålla en språklig balans. I min värld lyfter boken varje gång samiskan kommer in, plötsligt flyger allt, men jag vet att det inte är så för alla läsare. Det som är hemtamt norrut gör texten främmande söderut.

Hur påverkar – eller förändrar – samiskan ditt skrivande?

– I den här boken talar också sjön och för att skriva de texterna blev jag tvungen att skriva på samiska först och läsa klassiker som Johan Turi och Paulus Utsi. Då först kom en ton som kunde funka för en sjö. Jag försöker hålla den tonen i huvudet när jag skriver. I den här texten har jag rent manuellt också letat upp svenska prepositioner och sådant som samiskan inte har så mycket av, som att istället för att drömma om en flicka så ”drömmer hon flickan”. Det känns som ett livslångt projekt att föra min svenska så nära samiskan jag kan komma. Jag tror att samiskan plockar hem min svenska dit den ska, eller i alla fall dit jag vill ha den. Om jag testar att översätta till samiska märks det på en gång om dialogerna är dumma eller om jag har använt journalistord och omskrivningar. Samiskan är ett språk som inte har överseende med sånt ”tull” som de säger på norska.

Nästan samtidigt som Far inte till havet släpps så är det premiär på Uppsala stadsteater för Herrarna satte oss hit. Hur inblandad har du varit i arbetet med att din bok blir teater?

– Inte särskilt mycket och det är väldigt skönt. Teatern blir en helt egen värld. Det jag har hjälpt till med är att ta fram jojkarna som blev till text i Herrarna satte oss hit. De var inspelade när jag skrev ner dem och vad jag har förstått ska de få liv i teatern. Jag har också lånat ut ljudfiler med gamla intervjuer från några familjer som tyckte det var okej. Teatern har också fått bilder som inte rymdes i boken, så det blir något helt eget. Jag hade bara ett krav och det var att det skulle finnas samiska skådespelare och folk med som kunde Sápmi. När det blev klart att Uppsala stadsteater samarbetar med Giron sámi teáhter kände jag mig trygg och jag kommer sitta i publiken med lika nya ögon som alla andra.

Hur tror du att det kommer att kännas för dig att sitta där?

– Jag hoppas att texterna kommer ännu mera hem. Att vara fast i pappersbok är mer konstigt för de här berättelserna än teater. Tvångsförflyttningarna är ju en muntlig kollektiv historia. Det känns som att de var menade att fara vidare och att de bara passerade min bok på vägen. Berättelserna var så starka i sig själva att de förr eller senare hade tagit sig ut och jag kommer säkert gråta. I skrivandet håller man ju texten ifrån sig och ser på den som en läkare betraktar den sjuke, men sen… Då blir det svårare. Och det blir svårt om de kommer jojka sorgejojkarna på scen. Det har jag aldrig hört, förutom när Simon Issát Marainen jojkar den nyinspelning han har gjort till sin senaste skiva.

Slutligen: Har du redan bestämt vad du ska arbeta med härnäst?

– Jag har börjat intervjua min pappas generation som gick nomadskolan och ser fram emot att fortsätta med det. Jag har saknat att inte ha någon riktig anledning att fara och dricka kaffe. Romanskrivandet har varit lite ensamt. Men jag hittade till slut också den där friheten i romanen och jag är nyfiken på den. I Far inte till havet är det som verkar mest påhittat verkliga historier. Jag skulle vilja skriva en roman där hon journalisten stannar hemma redan från början och se var det skulle hamna.


Lär mer:

Britta Marakatt-Labba målar med samiska stygn

Ann-Helén Laestadius om arv, rädsla och ett stort mod

Fler utvalda artiklar