Elisabeth Ohlson och den svenska rockeliten

Till och med i det nattsvarta lyckades Elisabeth Ohlson lyfta fram glädjen. Tomas dur Fläckman minns en ljus resa med fotografen som avled den 30 oktober.

Mitt starkaste minne av Elisabeth Ohlson är det sprudlande humöret. Gudarna ska veta att hon fick sin beskärda del av bekymmer, hat och hot – men det märktes sällan när man träffade henne. Hon var så energisk, så positiv, så på.

För drygt tio år sedan gick jag till henne med en idé som jag hade snott från amerikanska Life magazine. Det handlade om att fotografera svenska pop- och rockstjärnor tillsammans med deras föräldrar i föräldrarnas hem. De kända musikerna skulle förvandlas från upphöjda scendomptörer till de barn som de en gång var – och ju fortfarande är, i förhållandet till föräldrarna.

Jag förklarade för Elisabeth att vi skulle behöva resa en del – Umeå, Jönköping, Nässjö och så vidare – att bara en bild från varje tillfälle skulle publiceras och att arvodet inte direkt var furstligt.

Hon sa ja utan betänketid.

Det var kul att vara ute på fältet med Elisabeth. Hennes ljusa personlighet passade perfekt när hon skulle hålla både rutinerade stjärnor och medie-ovana föräldrar på gott humör vid plåtningarna. Hon var bestämd och glad på samma gång och det var inga problem för henne att till exempel få Tomas Ledin att sätta sig på golvet som en lillpôjk medan pappa rektorn och mamma adjunkten myndigt tronade på varsin stol.

Snabb var hon också – ibland till den grad att de avbildade blev snopna när fotograferingen var klar. Redan?

Snabbheten kom från hennes bakgrund som fotograf på dagstidningar. Det magnifika genombrottet med bildsviten Ecce Homo 1998 placerade Elisabeth i ett fack som inte innehöll hela sanningen. Hon blev känd som konstfotograf men framhöll gärna sin bakgrund i dagspressen.

”Du kan ge mig alla sorters jobb. Jag kan plåta annat än bögar och transvestiter”, sa hon en gång till mig.

Få svenska konstnärer har fått utså det som Elisabeth tvingades vara med om. Att det kärleksbudskap som hon ville förmedla möttes av så mycket hat, illvilja och mordisk intolerans kan verka paradoxalt, men nu är det där vi är.

När man gick på hennes vernissager såg man ibland biffiga killar med öronsnäckor. Vad jag vet ingick Elisabeth inte i någon grupp eller något sammanhang som kunde hjälpa till med juridik och säkerhet, så jag antar att hon fick betala livvakterna ur egen ficka.

Ensam var hon också den gången då jag hälsade på i den stora, härliga ateljén på Reimersholme i Stockholm. Det här var i samband med att Elisabeth publicerat den beramade ”kungabilden”, där Carl XVI Gustaf och hans kompisar äter en pizzabuffé som ligger på den nakna Camilla Henemarks kropp, samtidigt som drottning Silvia försöker skura bort ett hakkors från golvet. Elisabeth berättade att hon var tvungen att säga upp sin ateljé. Rabaldret kring kungabilden hade gjort att hon i princip stod utan uppdrag – få ville/vågade anlita henne vid den tiden.

Tufft på många sätt, men hon såg ändå med tillförsikt på framtiden.

”Jag har så otroligt mycket glädje i mig, och det har jag nytta av nu”, sa Elisabeth när hon sommaren 2023 i SVT:s Kulturnyheterna berättade att hon hade fått sin dödsdom – obotlig cancer i magen.

Det var just likt henne, att lyfta fram glädjen även när det var nattsvart.

Ur tidningen Vi #2 2013.