Emilia Aalto: ”Sorgen åt upp min identitet”

  • 29 mar 2023
  • 6 min

// Foto: Märta Thisner

Emilia Aalto: ”Sorgen åt upp min identitet”
Sanna Brobjer

// Foto: Märta Thisner

Lyssna på artikeln

För fyra år sedan dog Emilia Aaltos bror Miska. Nu hoppas hon att skildringen av hans liv ska nå ut brett.

Ur Vi Läser #2 2023.


Emilia Aalto är en debutant med blandade känslor. Hennes debutbok, När bror dör, handlar om när hennes storebror Miska dog för fyra år sedan – ett ämne som hon förstås helst skulle ha sluppit ha anledning att skriva om. Boken följer brodern från en tuff uppväxt, genom en lång rad förödmjukande turer av bristande psyk- och beroendevård, fram till hans död, som till viss del var en följd av den bristande vården.

Vid första anblick ser texten ut som en samling dikter, men när man börjar läsa blir intrycket snarare en lång, talad monolog. Emilia Aalto vill själv ogärna genrebestämma boken.

– Den har benämnts som prosalyrik, men jag vill inte avskräcka personer som inte definierar sig som lyrikläsare. Jag har skrivit lättillgängligt och med en bred målgrupp i åtanke, och jag tycker faktiskt att boken är mer lättläst än en roman. Den går att läsa i ett svep om man vill det. Jag skrev den på det viset eftersom jag är intresserad av kärnan – lite som min bror. Jag skriver på ett ställe i boken att ”för min bror / är det de små sakerna / och de stora sakerna / som betyder något / allt däremellan / är bara brus”.

Bokens tillkomst var ett tvångsmässigt skrivande-som-överlevnadsinstinkt, en väg framåt när Emilia Aalto vad hon än gjorde kände det som att hon egentligen låg på en trottoar i fosterställning och skrek.

– Sorgen åt upp min identitet. Jag har inga andra verktyg än att skriva, så jag hoppades att jag skulle göra det obegripliga begripligt för mig själv.

Skrivandet gav henne en riktning i livet, men det är inte okomplicerat att släppa ifrån sig boken. Hon kan bara hoppas att den ska landa rätt, att läsarna ska förstå vad hon vill säga.

– I en utopi kan min bok skapa opinion, och kanske bidra till att rädda någon annans liv. Men det låter väldigt heroiskt och töntigt när jag säger det så.

När bror dör är inte bara berättelsen om Emilia Aaltos bror, utan skildrar till viss del även hennes familj. Hur har familjen förhållit sig till skrivandet av boken?

– Det enda jag kan säga är att jag har haft en tät dialog med min mamma och min brors vänner Peter och Rebecka. Boken skulle inte ha varit vad den är utan deras bidrag. Men jag vill inte prata om min familj i övrigt.

Emilia Aalto talar som hon skriver. Bokens uppstyckade meningar går igen i hennes sätt att stillsamt och eftertänksamt säga några ord, ta en lång paus, och sedan säga en handfull ord till. Dessutom blir resultatet fullständiga, grammatiskt korrekta meningar – ett ovanligt sätt att prata på.

När hon kommer in på vårdens brister, däremot, hettar det till. Rösten blir snabbare, gesterna fler, språkbruket mer typiskt talspråkligt. Orden flödar fram om psyk- och beroendevårdens decentralisering, om behovet av en huvudman som kan hindra olika instanser från att, som nu, slå ifrån sig och säga att ”det är inte vårt ansvar”.

– Folk bollas runt för att ingen vill ta kostnaden. Det är ett skämt hur mycket man kan bli omkringslussad om man har flera diagnoser!

Så saktar Emilia Aalto ner igen, och plockar fram en liten bok ur väskan: Vem dödade min far av Édouard Louis. Hon läser högt ur introduktionen, om hur politiskt förtryck kan definieras som att vissa befolkningsgrupper skyddas medan andra exponeras för risken att dö i förtid.

– Min bror brann för de utsatta, men satte kanske inte alltid in sig själv i den kontext av utsatthet som han befann sig i hela livet. Att till fullo förstå och därefter kräva sin rätt är ur ett klassperspektiv väldigt komplext. För du ska dels kunna sätta ord på det, men också blottlägga dig själv som offer – och jag tror att de flesta människor inte vill bli betraktade som offer. Men om vi ska kunna ändra förutsättningarna måste vi ändå se hur stor skillnad det görs på människor och människor.

Att få boken utgiven ger en slags upprättelse för Emilia Aalto, en bekräftelse på att det hon har att säga är värt att lyssna på.

– På ett personligt plan har jag kommit så nära upprättelse som jag kan. Men för de som fortfarande lider av brist på adekvat vård är ju varken jag, andra anhöriga eller samsjukliga nöjda förrän vi ser lagförändringar.

Fler utvalda artiklar