Eva Illouz om kärlek och modernitet

”Det finns en social struktur bakom varje krossat hjärta”. Det menar den Sverige-aktuella stjärnsociologen Eva Illouz. Vi möter henne för ett samtal om romantiskt elände, vår tids rädsla för sårbarhet och Scener ur ett äktenskap.

Det är ännu en klibbig dag i västvärlden. I den molande värmen irrar männen och kvinnorna ur den välmående medelklassen – längtande, förtvivlade, kåta, konsumtionslystna och kaotiska. Ansikten, munnar, blickar laddas upp överallt, hela tiden. Tinder går på högvarv. Kroppar glider in och ut ur varandra. Själar kanske snuddar.

–Hela problemet med kärlek och modernitet kretsar kring frågan om sårbarhet. Du kan inte visa dig för sårbar. Precis som i arbetslivet måste du vara konkurrenskraftig, reserverad, oberoende. I dag förutsätter relationer den andra personens frihet. Om någon kan lämna dig när som helst, kan du inte fullt ut lita på den personen och måste själv behålla ett oberoende. Förtroende uppstår när man tar risken att göra sig själv sårbar, och oftast är ingen villig att ta första steget.

Jag pratar med Eva Illouz, den israeliska författaren och stjärnsociologen som ägnat de senaste två decennierna åt att forska om hur kapitalismens och modernitetens kultur har förändrat känslo- och kärlekslivet, främst hos heterosexuella män och kvinnor i väst. Illouz gör med romantiska känslor det som Karl Marx gjorde med handelsvaror; hon visar att det inte är fråga om några fritt svävande, magiska företeelser, utan att de påverkas av det moderna samhällets institutioner, sociala infrastruktur och teknologi. Hennes feministiska och antikapitalistiska analyser tecknar en mörk bild av läget. På den senkapitalistiska marknaden har kärleken och sexualiteten blivit varufierade och vi rör oss i en kärleksekonomi som styrs av utbud och efterfrågan.

Som akademiker – Eva Illouz är professor vid Hebreiska universitetet i Jerusalem och École des hautes études en sciences sociales i Paris – är det ett konststycke att nå läsare bortom de vetenskapliga kretsarna. Men hennes sociologiska analyser, kryddade med populärkulturella referenser, har blivit mainstream både i konservativa och radikala läger och hon citeras flitigt i poddar och kulturdebatter. Även om hon gett ut böcker som Därför gör kärlek ont och Därför tar kärleken slut är det framför allt Liv Strömquists seriealbum som gjort Illouz känd för en bredare svensk publik. Eva Illouz anför exempel som genererar upprörda, på gränsen till förtjusta tidningsrubriker om romantikens död, som när en investmentbankir säger att det är lika lätt att hitta en tillfällig sexpartner via Tinder som att beställa hem mat, ”bara det att man beställer en person i stället.”

Eva Illouz silhuett avtecknar sig mot en generisk Zoom-bakgrund med antikvariska bokryggar. Nyss influgen från USA befinner hon sig just nu i sitt hem i Jerusalem. Om några dagar ska hon vidare till sitt andra hem i Paris. Vi har knappt hunnit hälsa förrän en hantverkare gör entré i det för mig beslöjade hemmet. Med en ursäkt försvinner Eva Illouz från skärmen men jag kan fortfarande höra henne. På sin mjuka hebreiska med en lätt brytning förhandlar hon, graciöst och med pondus. Hon går segrande ur förhandlingssituationen och återvänder till skärmen. Eva Illouz fixerar mig med blicken och signalerar att hon är redo för intervjun. ”Tachles” är ett ord som direkt kommer för mig. Ordet kommer från jiddisch och har blivit ett av hebreiskans mest populära slanguttryck. En av betydelserna är kärnfullhet, att skala bort fluffet och gå rakt på sak. Jag får en känsla av att Eva Illouz är radikalt tachles och slår upp mitt blädderblock med frågor. Inget småprat, vi kastar oss direkt in i sårbarhetens sociologi.

Begreppet ”icke-kärlek” är centralt för din förståelse av moderna kärleksrelationer och sexuella förbindelser. Vad innebär det?

–Jag ville beskriva flyktigheten i relationer, och faktumet att de lätt går sönder, inte kan formas. Jag är också intresserad av att vi involverar oss med någon utan att veta vad vi ska kalla det, eller ens om det är ett förhållande eller inte. Osäkerheten har blivit en nyckelkomponent. Allt socialt arbete som går åt till att dejta och göra slut – det är en mycket hektisk domän av det sociala livet som intresserar mig. ”Är det här förhållandet dåligt eller bra för mig?” ”Ska jag stanna eller gå?” Ett gnisslande jämmer hörs från västvärldens terapimottagningar och självhjälpsworkshops. Den känslomässiga ovissheten anses ofta vara en följd av det mänskliga psykets ambivalens, men Illouz menar att den är en direkt sociologisk konsekvens av konsumtionsmarknaden, terapibranschen och internettekniken.

Men, tänker jag… jämret stiger upp ur människodjupen. Och vad rör sig där? Bara senkapitalistiska impulser – små hjärtemojis som guppar runt i våra inre hav, var och en av dem knutna med blåskimrande fiskelina till marknadskrafterna? Går det verkligen att förklara hela vidden av den moderna kärlekens komplexitet genom att frilägga materiella livsvillkor, och se dem genom ett politiskt filter?

Den här ”icke-kärleken”, vilka känslomässiga fördelar ger den oss? Vad tjänar ovissheten för syfte?

–För syfte? Jag tänker inte i de kategorierna och kan inte besvara din fråga. Det är en typisk fråga för psykologer. Psykologer antar ofta att våra beteenden måste tjäna något dolt syfte. Jag tycker inte att vi behöver göra det antagandet. För mig uttrycker ”icke-kärleken” kulturella ideal kopplade till autonomi, begränsning, till mäns och kvinnors olika roller i relation till sex och kärlek, och till svårigheten att göra sig sårbar för att vårt jag är så bundet till sexualitetens område.

Tachles var ordet, tänker jag och stuvar undan mina frågor om psykets och själens dunklare skrymslen ett tag.

Att älska är att vara sårbar

Eva Illouz menar att kvinnorna är förlorarna i den nya kärleksekonomin eftersom de tillfälliga sexuella förbindelserna gynnar en traditionell form av manlig sexualitet. Är det inte en lite ensidig syn på utvecklingen som också skulle kunna framställas som förödande för både män och kvinnor?

Hur skulle du beskriva maktdynamiken mellan män och kvinnor när det kommer till tillfälligt sex?

Eva Illouz börjar med att understryka att hennes beskrivning inte gäller alla heterosexuella män och kvinnor, men en stor del av dem.

–På det stora hela är sexualiteten en domän där män utövar makt. Att ha sex, ofta på ett distanserat sätt, är ett maskulinitetsattribut. Distansen innebär ökad makt. I patriarkatet är kvinnorna utbytbara. Manlig makt handlar om kvinnlig utbytbarhet. Ta till exempel Casanova, Don Juan eller huvudpersonen i Stefan Zweigs novell Ett brev från en okänd: den manlige förförarens karaktär ser kvinnor som utbytbara. Kvinnor tenderar tvärtom att singularisera män snabbt.

Eva Illouz talar med intensivt engagemang.

–För kvinnor fungerar ofta sexualiteten som förspelet till relationen eftersom kvinnor inte objektifierar män på samma sätt. Kvinnor är också mer benägna att ge omsorg. Det här skapar obalans och ovisshet mellan män och kvinnor. Och ganska ofta är det männen som kontrollerar det här. Jag vet inte om du håller med…

Jag hummar och tänker på alla förtvivlade, bortvalda, kallsinnigt ratade män därute. Jag ställer en fråga som jag redan kan gissa Eva Illouz svar på.

Förvånades du över att upptäcka att den manliga sexualiteten orienterade sig mot utbytbarhet och den kvinnliga mot omsorg och relationalitet?

–Nej, inte alls. Jag tycker om att bli överraskad av min forskning, men det här speglade allt jag kunde bevittna om relationer runtomkring mig. Det enda jag behövde var en konceptualisering.

Återigen dristar jag mig till att ställa en fråga som kanske kan nå bortom ideologiska förklaringsmodeller.

Om du fick spekulera, hur skulle då en kvinnlig modell av tillfälligt sex se ut?

–Jag vill inte bistå med riktlinjer. Jag är väldigt noga med att inte göra det. Jag känner mig mycket bekvämare med att analysera saker och sedan låta andra ta min analys vart de vill och föreställa sig vad de vill. Idén om sex för sexets skull har aldrig verkat tilltalande för mig. Det kanske är för att jag är sociolog eller kanske för att jag är kvinna som jag ser på det som en kulturell form med stark koppling till makt, instrumentalisering och konsumtionskultur.

Får du olika typer av reaktioner från manliga och kvinnliga läsare?

–Nja, folk som inte gillar det du gör brukar inte komma fram, så reaktionerna blir partiska. En sak som förvånar mig är att många, unga främst, berättar att de blivit hjälpta av mina böcker. Det var aldrig min intention, men nu läses vissa av mina böcker i självhjälpssyfte. De hjälper människor att hantera sina liv genom att ge en annan förståelse än den psykologiska. Mina böcker visar dem att det finns en social struktur i romantiskt elände.

I epilogen till Därför gör kärlek ont uttrycker du ett försiktigt hopp om att vi ska hitta nya former av passionerad kärlek. Nu var det lite mer än ett decennium sedan du skrev de orden, ser du nya former av passionerad kärlek?

– Att älska är att vara sårbar. Och jag tror att sårbarhet blir allt mindre acceptabelt. Människor, särskilt unga, vill inte bli sårade. Och det kanske också är bra. Feminism är, rent ut sagt, en vägran att engagera sig i kulturell masochism. Och då menar jag inte BDSM. Jag säger bara att feminism är ett sätt att lära kvinnor att inte ha relationer där de blir känslomässigt försummade och illa behandlade.

Feminismen har hon fått med sig från sin mamma. Eva Illouz föddes i en mizrachisk (judar från muslimska och arabiska länder), ortodox familj i Fez, Marocko.

I hemmet talades franska, hebreiska, judeo-arabiska och arabiska. De olika världarna, religionerna och språken överbryggades lätt, även då familjen flyttade till Frankrike när Eva Illouz var tio. När hon började doktorera i USA upplevde hon att religionen var en spännande intellektuell utmaning som inte krockade med hennes vänsterorienterade och liberala värderingar. Först efter flytten till Israel började religionen skava. Nu var allt omkring henne judiskt: i snabbköpet kunde hon bara köpa kött och vin som var kosher och hon fick inte köra bil på försoningsdagen jom kippur. Hon upplevde att hennes religiositet förvandlades till en förlängning av staten. Vid 34 års ålder fick hon en sekulär uppenbarelse och lämnade religionen från en dag till en annan.

Eva Illouz gifte sig med en ashkenaz (jude av central- och östeuropeisk härkomst) och hade ett traditionellt marockanskt bröllop med hennaceremoni och nordafrikansk musik. Hennes identitet utmanades i Israel då hon fick kritik från en mizrachisk intellektuell som anklagade henne för att inte vara en ”äkta mizrach” eftersom hon inte delade känslan av marginalisering som många mizracher i Israel känt gentemot ashkenaziska judar. Dessutom kunde en ashkenazisk väninna inte begripa hur en ”äkta mizrach” kunde vara förtrogen med Proust och Rilke. De båda incidenterna gjorde Eva Illouz smärtsamt medveten om den stereotypa uppfattningen om att en mizrachisk judinna antingen måste leva upp till en offerroll eller signalera kulturell inkompetens.

Hur är din relation till ditt mizrachiska arv i dag?

–Jag skulle inte tala om ”arv”. Det ordet är för tungt och romantiskt. Jag har faktiskt aldrig känt någon speciell anknytning till att jag föddes i Marocko. Men när jag i Israel mötte ett utbrett förakt mot mizracher, började jag hävda en identitet som jag inte hade. I Frankrike eller i USA spelar mitt ursprung däremot ingen roll alls.

När mitt samtal med Eva Illouz äger rum har massprotester mot Knessets kontroversiella lagreform pågått i Israel i över ett halvår. Eva Illouz är en av de främsta kritikerna av den sittande israeliska regeringen.

Vilken är din vision för Israel?

–Jag vill att Israel öppnar upp ortodoxin för moderniteten och knyter an till judendomens universalistiska delar. Jag vill att Israel ska lära av kristna länders misstag och framsteg. Att vara en judisk stat är ingen garanti mot fascism.

Ritualer är ett sätt att navigera

Jag frågar om hennes relation till judendomen i dag, men får inget direkt svar. Däremot lämnar hon ledtrådar till vad det judiska betyder för henne när jag frågar om hur det gick till när den israeliske regissören Hagai Levi kontaktade henne för att diskutera sin nyversion av Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap.

–Han befann sig i Los Angeles och jag i södra Frankrike. Internetuppkopplingen var så svag att jag bara kunde sitta på en enda plats i huset. Och då kom en hel armé av insekter! Stoiskt satt jag där och pratade om kärlekens och familjens sociologi medan varje del av min kropp kliade och ömmade.

Eva visar med fingrarna hur insekterna attackerade henne och vi skrattar och enas om att Bergman säkert skulle ha gillat det symbolmättade i att bli insektsstungen just när kärlekens villkor ska avhandlas.

Det finns ett starkt judiskt tema i Levis version av Scener ur ett äktenskap. Mannen i det söndertrasade äktenskapet har lämnat sin ortodoxa judiska bakgrund och lever sekulärt med sin icke-judiska fru. I takt med att separationens smärtor intensifieras börjar han tala med nostalgi om judiska ritualer. När skilsmässan är ett faktum säger han att de borde sitta shiva för att sörja äktenskapet.

I det gäckande tillståndet mellan en relation och en separation, vilken betydelse har ritualer?

–Det som kvarstår av min ortodoxa bakgrund är en djup uppskattning för ritualernas kraft. Ritualer är ett sätt att navigera i ovisshet. De utgör upptrampade stigar som har vandrats av många andra, på ett väldigt specifikt sätt som du repeterar. Moderniteten betonar individualitet, originalitet, kreativitet och uppskattar inte repetitionens kraft tillräckligt mycket. Vi har en naiv bild av att det vi känner inuti är sant och autentiskt, men så tänker inte jag. Jag menar att det vi har inom oss ofta är kaotiskt och ambivalent – ett virrvarr. Och ritualer ger form till det.

Det börjar bli dags att avsluta. Eva Illouz och jag säger adjö och klickar bort varandra från skärmarna. Jag går ut och beblandar mig med sensommarens irrande, flyktiga män och kvinnor. Vildkaprifolen avger en sista dust av tung, överblommad vanilj. Om bara några veckor kommer skilsmässoansökningarna att strömma in via domstolsverkets e-tjänst. Signera enkelt med bank-id och snipp, snapp, snut. Sårbarhetens sociologi erbjuder ingen vägledning men kan kanske trösta med sin krasshet: Det finns en social struktur bakom varje krossat hjärta.

Ur Vi Läser #5 2023.