Flashback: Från förtalad till omtalad

// Kollage. Foto: TT

Flashback: Från förtalad till omtalad
Jack Werner

// Kollage. Foto: TT

Lyssna på artikeln

Hundratusentals svenskar vänder sig regelbundet till Flashback för att ta del av rykten, förtal och namnpubliceringar som traditionella medier avstår. Hur gick det till när synen på nätforumet förvandlades från en kloak till en nyhetskälla som allt fler litar på?

En kväll i somras kom Flashback och trängde sig på. Vi var i en hyrd stuga på Gotland. Jag hade dröjt mig kvar i trädgården efter att tvååringen lagts, de svala vindarna bar på fukten från förmiddagens regn och svalorna svärmade lågt som gallskrikande missiler.

Dovt från en strandbar några hundra meter bort ekade kvällens konsert: två nittiotalsartister som fått en, som jag förmodar, välbehövlig bokning.

Den ena greps för länge sedan under uppmärksammade former för misshandel av en kvinna. Hans musik har jag aldrig lyssnat på. Min enda relation till honom utgörs av den nästan 6000 inlägg långa Flashbacktråden om händelsen.

Han gjorde sitt bästa för att få publiken att bemöta hans dancehallvrål men allt jag hörde eka inom mig var de decenniegamla skadeglada skvallerinläggen.

Så funkar forumet Flashback. Det kilar in sig mellan oss och världen som vi upplever den, som ett filter över vardagen, och emellanåt kan det styra vår blick mer än makthavare, medier och till och med vänner.

Det är nu 40 år sedan dess grundare, Jan Axelsson, inledde sin publicistiska karriär.

Medan Flashback gått från papperstidning till webbplats till nätforum har skärmar tänts upp, uppmärksamhet vänt, tidningsredaktioner krympt, tryckerier stängt, och enormt mycket pengar förflyttats.

Sedan har det vänt igen, som det alltid gör. Få under 25 har längre Facebook och runt det som en gång i tiden hette Twitter växer små uppstickartjänster fram för att frossa på avfällingar. En annan tid anas vid horisonten, där folket runnit mellan händerna på nätjättarna.

Jan Axelsson
Jan Axelsson i Stockholm 1999, innan han gick under jorden. // Foto: Anna Littorin

Samtidigt finns det tecken på att Flashback står starkt. När stora nyhetshändelser av ett visst slag inträffar, laddade händelser där många berörs och känner sig manade att bidra med egna iakttagelser, lockas fortfarande hundratusentals svenskar dit inom loppet av några timmar.

I Förtroendebarometerns siffror för ”internetsidor” 2023 fortsatte förtroendet för sociala medier-jättarna sjunka, medan det steg för Flashback. Och de som följer gängbrottsligheten märker ibland att inläggen i de trådarna är anmärkningsvärt insatta – som om de unga gängmedlemmarna själva är där inne och skvallrar om varandra.

Flashback är, oavsett vad man tycker om forumet, en plats där hundratusentals människor härbärgeras och skriver saker som påverkar miljontals människor.

Fastän allt en gång i tiden hade börjat så småskaligt. Jan Axelsson ville bara göra en tidning.

Det är fredagskväll i november 1984 och kön är lång till diskotek Ritzo i Norrköping. Han står och huttrar, tänker jag mig. Det är någon plusgrad men åtminstone inget regn. Vi kan föreställa oss att cigarettröken väller ut ur dörrarna när han pröjsar 75 spänn i inträde och tränger sig in i värmen.

Eller så kommer han in på något annat sätt. Det är 18 år i dörren. Och det har faktiskt den här kvällen inte gått ens tre veckor sedan Jan Axelsson fyllde 16.

I alla händelser kan vi utgå från att det inte blir något besök i baren för en grogg eller en stor stark, utan att han vrider sig in framför scenen på en gång. Han vill stå långt fram. Kameran har han med sig.

Den bruna, lockiga luggen skiftar i rött. Hans glasögon liknar cyklop. Ett förband dyker upp, men Axelsson tycker inte att det är så bra. Han trampar otåligt i den rökiga, fulla lokalen. Sen kliver Johnny Thunders – som kallats ”rockmusikens supervrak” – upp på scenen. Skinnmössa och lugg långt ner i ögonen. Han kopplar sin Les Paul rakt in i twin reverbet och vrider upp allt vad det går. Så dammar han till. Thunder and Lightning.

”Fan vilket drag”, skulle Axelsson senare skriva i sitt fanzine. “Det bästa jag någonsin sett. Longlive Johnny.”

Troligen var det inte bara musiken som hänförde honom, utan också Johnny själv. Föraktet för konventionerna, gränstänjandet med livet som insats, kompromisslösheten.

Det där som Jan Axelsson alltid attraherats av, och själv skulle få pröva på, långt senare.


När min tvååriga son började kräva att få välja dricksglas själv upptäckte han i skåpet en klenod: ett shotglas prytt av forumet Flashbacks maskot. En hånflinande, rökande katt, som sedan millennieskiftet mött de hundratusentals svenskar som besökt Sveriges största forum. Det är sannolikt ett av Sveriges mest igenkända varumärken.

Hur hamnade shotglaset hos mig? Förmodligen var det någon gång runt 2009, när jag brukade bärsa med ett gäng flashbackare på en hotellbåt på Söder Mälarstrand. Någon av dem ville till och med ligga med mig. Jo, man tackar.

Själv har jag varit medlem på forumet sedan jag var 17 år. Första gången jag skrev något om forumet var hösten 2010, ett uppjagat och rörigt blogginlägg efter att ha bevittnat det uppmärksammade självmordet en 21-åring begick och livesände på Flashback.

Sedan dess har jag gjort journalistik om Flashback för åtminstone tre-fyra mediebolag, bland annat en P3 Dokumentär. Varje gång har jag sökt forumets grundare och ägare Jan Axelsson för en intervju eller åtminstone kommentar.

Han har aldrig svarat.

Han har i och för sig knappt svarat någon sedan 2009. Det var då han tystnade. Dessförinnan hade han ofta intervjuats och debatterat, men så hände något. I den sista större intervjun han gav, till tidskriften Filter, hade han låtit så öppen.

”Jag vill inte gömma mig, för jag tycker att Flashback är en fantastisk produkt”, hade han sagt. ”Jag står gärna upp och försvarar den när som helst om det behövs.”

Men det var det sista som hördes av honom i offentligheten. Sedan dess har Flashback flyttat utomlands, och Axelsson har i över ett decennium stått osynlig bakom forumet och tjänat miljontals kronor på dess verksamhet.

Sensommaren 2022 utsattes Flashback för en spamattack. DN skrev om händelsen, och där var plötsligt Axelsson citerad. Hade han återuppstått? Jag mejlade och bad än en gång om en intervju.

Morgonen därpå fick jag svar.


Jan Axelsson föddes hösten 1968. Hans mamma var då 14 år gammal. Pappan var två och ett halvt år äldre, och försvann snabbt ur bilden. Om denna relation finns få att fråga, och ingen som vill svara.

Mamman flyttade sedan ihop med en annan man i ett villaområde utanför Norrköping. Axelsson växte upp med honom som styvfar, och paret levde ihop tills mamman gick bort 2016.

Något stort engagemang avspeglas inte i hans skolbetyg. Hans klasskamrater minns honom som egen. I tidens hårda sociala uppdelning mellan hårdrockare, syntare och punkare hörde han till de sistnämnda, och kunde bli retad för det också, på ett sätt som får vissa att tassa runt ordet mobbning.

Han blev anarkist vid 13 års ålder, en skinnskalle som gick på konserter och åkte fast för småstölder. En sådan som vissa trodde det skulle gå åt skogen för.

Men han hade sitt fanzine, Dead or Alive, grundat 1983. Där skrev han artiklar under signaturen ”klias”, och han häftade ihop det själv, A4-papper med svart, smutsigt tryck som vikts på längden, och skickade ut det till alla som betalat fem kronor plus porto.

Grejer som var lite spektakulära

Det gick åt pipan ibland. I andra numret skulle en viss punkgrupp ha intervjuats, men, som Axelsson skrev i sin ledare, hon som hade träffat punkgruppen ”har tyvärr tappat bort intervjun och kan tyvärr inte göra någon ny eftersom dom har splittrats.” Men pusslet med att sätta ihop en tidning tycktes passa hans sinnelag.

Och när han gått ut tvååriga bygglinjen på Ebersteinska gymnasiet (tvåa i betyg i betongteknik, etta i idrott) var det den publicistiska gärningen han ville fördjupa sig i.

Som skivbolaget Chaos Records sålde Axelsson punk på kassettband, som D.O.A. Distribution nordiska fanzines. Lokalteveprogrammet Freak Out! kom till när han och polaren Hasse Sukis knallade upp till Hyresbostäder i Norrköping och föreslog att de skulle producera ett musikprogram för dess lokala kabeltevekanal.

– Janne ville ha med grejer som var lite spektakulära sådär, reta etablissemanget på något sätt, säger Hasse.

De frilansade båda för olika tidningar – 1990 presenterar sig Axelsson som ”rockjournalist” – och de brukade skoja om att de var arbetslösa men aldrig hade jobbat så mycket som då.

Det blev faktiskt så mycket att det sjätte numret av fanzinet dröjde. Åren gick utan att det kom ut. Under tiden hittade han ett ord i ett amerikanskt slanglexikon som han fattat tycke för. Ordet betydde enligt boken ”LSD-hallucination som återkommer långt efter själva trippen”, och det fick bli det övergripande namnet för hans många publicistiska projekt.

Det fick Hasse Sukis veta när han en dag såg att det stod något nytt i deras tv-programs eftertexter: Flashback Television.


När Jan Axelsson flyttade till Stockholm runt 1990 hamnade han i en hyreslägenhet i Finntorp. Han inredde med en skyltdocka med rockig, svart peruk och solglasögon, började gå på Frihetsfrontens föreläsningar och kunde med emfas argumentera för legalisering av självmordspiller.

På morgnarna marscherade han plikttroget till byggjobbet på Klarabergsviadukten, men fritiden ägnade han åt sin tidning, att banda åt Freak Out! och att resa.

St Petersburg 1992, och sedan tågluff genom Östeuropa för att uppleva det fallna Sovjetunionen. In i Albanien skulle han prompt också, mest bara för att det fortfarande var så slutet. Han filmade, antecknade och fotograferade.

Året därpå var han redo att ge ut det som inte längre var det sjätte numret av Dead or Alive, utan det första numret av Flashback, enligt omslaget en ”ny subkulturell tidskrift” – ”någon sorts form av ’new beginning’ skulle man kanske kunna säga”, enligt hans ledartext.

Hasse Sukis
Hasse Sukis är i dag webbkommunikatör, journalist och fotograf.

Tidningen är inte så olik forumet. Fakta om människor som begått spektakulära självmord, en sorglig dikt om en sommarkatt och så några foton på en dyster man som spikat fast kuken i en bräda, allt sida vid sida. Ett oändligt antal korta recensioner av skivor, tidningar och fanzines, präglade av Axelssons aldrig sinande intresse för kontroversiella randfenomen.

Det många som läste Flashback då minns idag är själva tryckprodukten, dess glassiga kvalitet.

– Du kunde spilla en kaffe och torka bort med disktrasa utan att det bucklade, säger Mathias Wåg, som hängde i fanzinekretsar när det begav sig.

Flashbacks första glassiga nummer sålde slut, och även det andra och det tredje, och varje gång ökade upplagan. Det stora genombrottet hade dock ännu inte kommit. Inte förrän 1995, då Axelsson träffade Michael Eklöf.

Eklöf, som precis kommit ut från fängelset där han avtjänat ett straff för koppleri, hade öppnat internetleverantören Oden Telecom. Kontoret fanns på tredje våningen på Birger Jarlsgatan nära Stureplan.

På dagarna satt killar där och jobbade med datorer bredvid servrar som hanterade Eklöfs olika betaltelefonlinjer, och på kvällarna var det fest. Ringde det i spådomslinjen klockan tre på morgonen hände det att någon med bärsen i hand svarade och improviserade.

Jan Axelsson fick jobb på Oden Telecom som företagskontakt men också tillfälle att själv koppla upp sig. Flashback fick en hemsida och omsider även ett nyhetsbrev, Flashback News Agency, FNA.

Han hade hittat hem.

”När jag kopplade upp mig i mars 1995 var det nästan en religiös upplevelse”, skulle han några år senare säga i en intervju med Norrköpings tidningar. ”Det kändes som jag mött Gud.”


Flashbacks rykte växte. I tidningens tredje nummer hade Jan Axelsson publicerat namn och bild på samtliga dömda våldtäktsmän i Stockholm 1990-1991. Hösten 1996 hade svenska hackare knäckt CIA:s sajt och lagt in länkar till Flashbacks hemsida. I FNA avslöjade han registreringsnumren på polisens civila bilar och på hemsidan fanns en länksamling som fick huvudet att sprängas på hederligt folk. ”Allt utom barnporr” skrev GT i en rubrik om Flashback.

Många lät sig samtidigt imponeras av den drivna ”gör det själv”-publicisten. Flashback hade innan året var slut fått en miljon besökare, och nyhetsbrevet FNA blev snabbt Sveriges största.

Jan Axelsson var ”underground-kungen”.

Det gick rykten om att Jan Stenbeck ville köpa Flashback. När frågan kommer på tal i en intervju med GP 1997 ler Axelsson vänligt men hemlighetsfullt.

Jörgen Widsell, som jobbade inom Kinnevik på den tiden, säger att han tror kollegan Bert Willborg på Stenbecks gratistidning Everyday träffade Axelsson och åt middag. ”Stenbeck kan mycket väl ha sagt ok till Bert att ge Axelsson en liten lokal på Skeppsbron 32”, skriver han i ett mejl till mig.

Till GP 1997 säger Axelsson bara att det inte blivit något. ”Du kanske kan ta bort de värsta grejerna, sa de. Men det vill jag inte.”

– Han och Flashback var något annat, något helt eget. Något som folk tyckte var spännande men också lite suspekt, säger journalisten Svante Tidholm.

Han jobbade på Spray då, och brukade träffa Axelsson på innekrogen Krokodil i Gamla stan, där stadens IT-kids samlades.

Själv tyckte han det var något lite skevt med Axelsson. Som om engagemanget för yttrandefriheten överlappade med ett perverst intresse för meningslös destruktivitet.

– Det var lite som ett barn som njöt av att se saker gå sönder.

Sådana barn finns det å andra sidan många av. Flashback blev omtalat och kontroversiellt. Journalisten Jonas Cronholm bidrog med en text till nummer tre och som tack hamnade han oombett i tidningens redaktionslista.

– Jag jobbade på ETC just då, och en dag skrek min dåvarande chef Johan Ehrenberg åt mig att jag skulle komma in på hans kontor. Han slängde det senaste numret av Flashback på skrivbordet och frågade: Vad är det här?

Det var lite svettigt, men Jonas kom undan med blotta förskräckelsen. Och även om han inte hade något med den publiceringen att göra hade han egentligen föga sympati med de uthängda våldtäktsmännen.

– En känga till de där asen. Det var inte så långt från det vi gjorde på ETC också.


Klockan tre på natten den 6 januari 2009 publicerade användaren 31337 sitt första och enda inlägg på Flashback forum.

”Exklusivt på Flashback! Inatt väljer vi att publicera Original Pharmas mailbox”.

O.G. – Original Gangsters– var sedan millennieskiftet känt som ett av Sveriges våldsammaste kriminella gäng. Ledda av Denho Acar, efterlyst för mordbrand och sedan något år på landsflykt i Turkiet, hade man rånat, utpressat och skjutit sig fram i Sveriges undre värld.

Nu hade hackare kommit över mejlen som skickats till gängets egen drognäthandel, och läckt ut dem på Flashback. I tråden flabbades det åt O.G:s dåliga nätsäkerhet och fåniga mejlkonversationer. O.G:s ledare, Denho Acar, var måttligt road. På sajten Kriminellt.com, som vanligtvis ägnade sig åt att hänga ut sexbrottslingar, berättade han dagen efter att han utlyst en belöning på en halv miljon för att komma åt hackarna.

Beskedet han fått var att det var Flashbacks grundare, Jan Axelsson, som tillsammans med ”nazister” låg bakom. ”Har man gett sig in i leken får man leken tåla”, sade Acar till Nyheter24.

Axelsson kallade anklagelserna fabricerade. På frågan om Flashback skulle plocka bort tråden med de hackade mejlen svarade han att han inte kunde göra något, eftersom han inte drev forumet.

Det där var lite udda för alla som delade den vitt spridda uppfattningen att admin på Flashback var forumets grundare, det vill säga, just Axelsson.

Men han hade fler skäl än bara gängledarens vrede att svara som han gjorde. ”Underground-kungen” hade börjat förstå vad det kostade att låta vem som helst säga vad som helst.

Det hade börjat redan i och med hans egen publicering av de dömda våldtäktsmännen i nummer tre av tidningen Flashback. En man som fanns med för att han på 1980-talet dömts mot sitt nekande för sexuellt utnyttjande av två intellektuellt funktionsnedsatta flickor stämde Jan Axelsson för grovt förtal.

Hösten 1998 gick det upp som tryckfrihetsmål i Stockholms tingsrätt och han dömdes för förtal och skadestånd på 50 000 kronor. Båda parter överklagade men hovrätten fastställde året därpå domen.

Knappt hade Axelsson, med hjälp av en stödkampanj där större delen av bötesbeloppet samlades in, betalat böterna förrän nästa storm tornade upp sig i söder.

Det strama, krisande 90-talet hade drivit många desillusionerade unga ut i mer eller mindre extrema samhällskritiska underströmningar. Nynazismen blomstrade. En av rörelserna var Nationalsocialistisk front (NSF), ett litet men engagerat nynazistiskt parti som bildats i Karlskrona 1994.

Det socialdemokratiska kommunalrådet Björn Fries hade till en början försökt nå de unga nazisterna i samtal, men kände sig till slut bara utnyttjad av dem.

Fries beslutade sig för att sätta hårt mot hårt, och började kampanja för att göra medlemskap i NSF olagligt. NSF svarade med att häckla honom med en falsk, förnedrande hemsida. Karlskronas kommunjurist faxade webbleverantören i San Francisco och den svenska generalkonsuln. Hemsidan försvann.

Entré: Jan Axelsson. Yttrandefrihetsvännen hade lanserat internetleverantören Flashback Community, med en öppen dörr-policy för sådana som inte var välkomna någon annanstans. PKK, AFA, Jewish Defence League och nu även NSF fick – gratis – ha sina hemsidor hos honom.

”Fler borde lära sig skilja på försvaret av rätten att uttrycka åsikter och själva åsikterna”, skrev Axelsson i FNA i november 1999. Björn Fries svarade med en polisanmälan.

I P1 Morgon den 13 december 1999 möttes de, hoptossade med Nils Rekke, chefsjurist hos riksåklagaren. De skulle diskutera nazismen på nätet och det faktum att lagstiftningen på den här tiden var – för att citera Fries – oanvändbar när det kom till att bekämpa den.

På knarrande blekingska fick till en början en påtagligt sur och trött Fries lägga ut sin anklagelseakt mot Axelsson. När han försvarade sig gjorde hans nasala tenor och nonchalanta mälardalsdialekt att det lät som en konflikt mellan en storbonde och en sommargäst.

Vi har inte bara ett juridiskt, utan också ett moraliskt, etiskt ansvar som samhällsmedborgare, sade Björn Fries. ”Men det verkar vara väldigt svårt hos vissa att inse.”

Axelsson tvingades betala rättegångskostnaderna och hotades med vite på 400 000

”Jag och Björn har annorlunda moral, och jag lägger större vikt vid yttrande- och åsiktsfrihet”, svarade Axelsson.

”Skulle man kunna åtala Jan Axelsson för medhjälp till hets mot folkgrupp?”, frågade programledaren. Nils Rekke svarade att det nog skulle gå.

Det fick Axelsson själv inte kommentera.

Björn Fries hade hur som helst ingen framgång med sin polisanmälan. NSF:s hemsida förblev uppe. Då slog han och kommunjuristen till högre upp i näringskedjan. Efter att ha kontaktat Almi och Föreningssparbanken, finansiärer till Flashbacks nätleverantör Powernet, kastades Axelsson ut från internet.

Han började metodiskt vända sig till nätleverantör efter nätleverantör men möttes av kalla handen överallt. Det skulle innebära för dålig publicitet att upplåta utrymme till Flashback, trots att dess innehåll aldrig funnits olagligt.

I sju månader var Flashback bannlyst från nätet.

Vid återvändandet i maj 2001, när en nätleverantör till slut tagit sig an Flashback, var Axelsson stolt. ”Säg ett dotcom-bolag som skulle överleva att bli avstängda från nätet i 33 veckor (231 dagar)”, skrev han i FNA. Han hade vunnit, och kunde nu börja jobba heltid med Flashback.

Flashback Community, där han erbjudit gratis webbhotell för människor med ”avvikande åsikter”, hade nu utvecklats till Flashback Konferenser, där man fick skriva om vad man ville i 71 olika underforum. I april 2002 infördes moderatorer för att hålla ordning på de i början spretiga diskussionerna.

Det vi idag känner som Flashback forum hade fötts. I september 2003, ett drygt år senare, stängdes det ner.

Tevebolagen ComHem, Senda och Viasat hade hittat annonser för piratkort på Flashbacks annonssajt Popmart.se. Utrustning som gjorde att man kunde titta på tevekanaler utan att betala för dem. De hade krävt att Axelsson skulle börja förhandsgranska annonser. Det tyckte han inte att han kunde.

”Ett diskussionsforum där alla inlägg måste förhandsgranskas är inte mycket till diskussion”, som han senare skulle kommentera det.

Tv-bolagen stämde Flashback och vann i marknadsdomstolen. Axelsson tvingades betala rättegångskostnaderna och hotades med vite på 400 000 om annonser för piratkort skulle dyka upp igen på Flashback.

Vännen Carl Göran Martini, som hade känt Axelsson sedan tiden på Oden Telecom, minns att han frågade sig vad fan han skulle göra.

Martini berättade då vad han själv hade gjort när han bodde i London.

– Man köpte ett färdigt bolag i England. För femtonhundra spänn kan du få en jurist som sätter sitt namn på bolagspapprena, så man får fortsätta.

Det blev på domänen Flashback.info, genom först ett bolag i England och senare ett i USA som forumet kunde fortsätta drivas. Forumet hade inte längre formellt något med Axelssons bolag Flashback Media Group att göra, vilket löste hotet om vite.

”Med den bakgrunden skulle jag ogärna gå ut som admin i forumet, eftersom detta skulle kunna användas emot mig vid ett eventuellt kommande åtal”, skrev Jan Axelsson i en tråd på Flashback 2006, under eget namn.

Han hade flytt fältet.

Jan Axelsson började alltså hävda att han formellt inte hade något alls med Flashback att göra.

Det hjälpte inte. Hotet från O.G. bedömdes trovärdigt och Axelsson, hans flickvän Angelina Maccarone och Flashbacks annonssäljare Mathias Egarth, fick skyddade uppgifter. Det har de alla tre fortfarande. Sammantaget med risken om vite som hängde över honom så snart han framträdde som sitt forums sanna ägare valde Axelsson till slut att helt tystna. Han slutade ställa upp i intervjuer och debatter.

Hans tilltro till omvärlden hade fått ett par rejäla smällar.

”För att vara uppriktig så kämpade jag aldrig för yttrandefriheten tidigare. Jag tog den för självklart. Jag utgick ifrån att det var något som alla intellektuella försvarade”, skrev han redan 2006, i en tråd på Flashback där användare fick ställa honom frågor.

”Efter upprepade rättegångar, nedstängningar och en mängd andra godtyckliga märkligheter så började jag inse att en betydande del av dessa människor var oerhört rädda. Man vågade inte ha åsikter. Man ansåg sig inte ha råd att kämpa för dessa saker.”

”Detta var för mig oerhört smärtsamt. Att inse att människor inte orkar försvara denna fråga.”

När Jan Axelsson försvann förlorade Flashback sitt ansikte utåt.

Varje gång Flashback hade varit i hetluften fram tills dess hade det varit hans roade småleende och ärkeprincipiella argument man mött. Hans engagemang hade – vilken skit som än hade publicerats – inte gått att ta miste på.

Nu lämnades privilegiet att forma den mediala bilden av Flashback över till Flashback självt. Och bruket av yttrandefriheten är ofta mindre vältaligt än försvaret.

Det var diskussioner om sex- och narkotikahandel, respektlösa skämt om tioåriga Bobby som mördades av sina föräldrar, rykten om statssekreterares och ministrars utomäktenskapliga affärer och rasism, hat, skitsnack och skvaller. Och det påverkade. Tidningar började göra publiceringar de annars inte hade gjort, med hänvisning till ”ryktesspridningen” på nätet.

Forumet växte så det knakade och punktmarkerade ständigt samhällsutvecklingens tabun. Och när Flashbacks verkliga eldprov kom, fanns inte Jan Axelsson med och kunde föra dess talan.

Samtidigt, bakom servrarna, var det här de goda tiderna.

Omsättningen i Flashback Media Group AB steg år för år med runt 30-40 procent, fram till 2009 då man omsatte rekordhöga 9,3 miljoner kronor. Det året plockade bolagets tre anställda ut en lön på sammanlagt 3,5 miljoner.

2013, 2014 och 2015 tog Jan utdelning ur bolaget på en miljon om året före skatt. År 2016 blev det 2,7 miljoner. 2017 en halv miljon.

Det är klart att det inte såg så bra ut. Särskilt när han var så tyst. Särskilt när forumets dittills största mediala stålbad stod runt hörnet.


Det var sensommaren 2014. Martin Fredriksson var uppe i varv.

Den vintern hade han och kollegorna i vänsterjournalistkollektivet Researchgruppen tillsammans med Expressen avslöjat anonyma skribenter bakom hatiska kommentarer på nätet. Det anonyma näthatet, sådant som Anders Behring Breivik pysslat med, sågs som ett av de största samhällsproblemen. I mars hade avslöjandet belönats med Guldspaden.

Nu var det september och de drog igång nästa granskning. Flera sverigedemokratiska politiker fick sina anonyma nätkommentarer hängda runt halsen. Det var en knapp vecka kvar till riksdagsvalet.

En som var orolig över hur det skulle gå var Andreas Ericson. Han var vd på tidningen Neo, liberal, och hade övertygelsen att så länge debatten handlade om att stoppa SD och inte om att vinna väljare med en egen politik, så länge skulle SD fortsätta växa. Så länge antirasismen bara gick ut på att överrösta och smäda SD var Ericson rädd att den bara gynnade SD.

Han hade läst en nyutkommen bok, Problempartiet av Björn Häger, där journalister och mediechefer beskrev att de betraktade flera av SD:s paradfrågor som så avvikande och extrema att de inte kunde rapporteras på vanliga villkor. Nu fruktade han att även svenska journalister offrade sin trovärdighet i kampen mot SD, och gav partiet monopol på sina frågor.

Plöja hårdare, köra ännu mer

Ta Researchgruppen och Expressen. Hur skulle inte de kunna uppfattas av sverigedemokratiska väljare? Särskilt som man den vintern inte bara avslöjat folkvalda som näthatare, utan också privatpersoner.

– Du hade inte kunnat ge en bättre present till SD då än att gammelmedia samarbetar med våldsamma vänsterextremister för att hänga ut vanliga svenskar, säger Ericson.

Och nu stod nästa anonyma nätplattform inför rannsakning. Året innan hade Researchgruppen utlyst en belöning till den som kunde leverera en databas med information om användarna på det forum som många tyckte var nätets värsta, nämligen Flashback.

Martin Fredriksson tyckte att det var rimligt att granska aktiva debattörer på Flashback. Det var, i hans ögon, numera en integrerad del av den svenska offentligheten.

– Om man skriver tusentals inlägg i offentligheten, då deltar man i en offentlig diskussion. Då är det intressant om du jobbar som läkare och tycker saker som står helt i kontrast med din läkarroll, säger han.

Andreas Ericsons syn på Flashback var en annan, skrev han på Twitter, ”alltså stället där tusentals svenskar skriver om sina hemligheter; missbruk, psykisk sjukdom, sorg, barnlöshet, övergrepp.”

Det var därför han var emot att Flashbacks databas, som Researchgruppen efterlyst, skulle läckas. ”Väldigt många människor skulle kunna fara illa om de uppgifterna fick spridning”.

Martin Fredriksson satt inloggad på Researchgruppens Twitterkonto och läste. I ungdomen hemma i Västervik hade han varit aktivist och slagits med nazister på gatan. Nu hyllades och hatades han för sin journalistik. Hans telefon gick varm, och hans släktingars telefonnummer spreds på nätet. Folk ringde hans mamma.

– Min inställning, när det är ett hårt tryck på en, då är det bara att plöja ännu hårdare, köra ännu mer. Tills man vinner eller tills man dör, säger han.

Så han svarade på Andreas Ericsons tweet.

”För sent”, skrev han.

Det socialdemokratiska kommunalrådet Björn Fries (till vänster) och Denho Acar, grundare av det svenska brottssyndikatet Original Gangsters. // Kollage. Foto: TT

Redan när han gjort efterlysningen hade någon hört av sig med en databas. Den var från 2007, och innehöll ett större antal användarkonton på Flashback tillsammans med mejladresserna de använt för att registrera sig. Belöningen ville tipsaren inte ha.

Av ingen särskild anledning bestämde sig Fredriksson nu för att offentligt, på Researchgruppens Twitterkonto, skriva att han hade den.

”Varför? Förstår ni inte att ni kan göra människor rädda och oroliga?”, frågade Ericson.

”För att vi kan”, svarade Fredriksson med Researchgruppens Twitterkonto.


– Det blev väldigt livat, säger han idag.

Någon publicering var Researchgruppen ännu långt ifrån, men nyheten att Flashbacks databas läckt spreds i hela Sverige. På forumet skrev admin att han hade ”mycket svårt att tro att Researchgruppen har tillgång till någon databas”, men bland användarna spred sig skräcken ändå.

Det började skrivas ännu mer om Fredriksson, ringa än mer i hans telefon. Dagens Nyheter hörde av sig och ville samarbeta om en publicering, men valet föll på Aftonbladet.

Exakt fem månader senare publicerades granskningen. En lokal MP-politiker och en SD-tjänsteman i Bryssel hängdes ut, men man konfronterade också en läkare, en högskolestudent och en skogsarbetare. De hade alla uttryckt sig vidrigt på Flashback.

En debatt utbröt om granskningen. ”Hur många är värda att offras för att blottlägga att en offentlig person har rasistiska tankegångar?”, frågade Emanuel Karlsten i Göteborgs-Posten. ”Flashback har inte kunnat skydda sina användare som utlovat och borde (…) skaffa ett utgivarskap och underkasta sig svensk lagstiftning, eller på annat sätt införa spärrar som visar att yttrandefriheten och anonymiteten inte är absolut ens på Flashback”, skrev Marcus Jerräng i IDG.

På Flashback var upprördheten stor, och admin utlyste förändringar i spåren av granskningen – bland annat att användarnas mejladresser envägskrypterades.

Jan Axelsson själv hördes inte av under hela stormen, åtminstone uttalade han sig inte i sitt eget namn. Trots att Aftonbladet också granskade honom personligen och hans ekonomi förblev han tyst, allt medan Flashbacks varumärke gjorde en bottennotering.

Granskningen var spiken i kistan när det kom till den mediala bilden av Flashback. Från att ha varit omsusat som ”underground” på 1990-talet, och stridbart för yttrandefriheten på 00-talet, betraktades det av många nu bara som en kloak.

Samtidigt stärktes lojaliteten bland Flashbacks användare, särskilt de som redan härbärgerat en skepsis mot media.

I efterhand är Martin Fredriksson inte så nöjd med hur han skötte den där granskningen. Att han började snacka om Flashbacks databas så långt innan de publicerade något. Och tonen han gjorde det med.

Framför allt borde han inte ha tjurrusat in i granskningen när han själv var så sliten.

– Jag var så jävla stressad. Uppe i varv och taggarna utåt. Jag var inte riktigt beredd på det. Inte mogen uppgiften. Det var bara dåligt.

Jag berättar för Andreas Ericson att man i Researchgruppen idag erkänner många av de problem som han själv påtalade då, när det begav sig. Är det dags för ett segervarv, frågar jag.

Han blir märkbart upprörd.

– Vi förlorade ju! SD har 20 procent och sitter i regeringen. Invandringen till Sverige är i princip stoppad. Researchgruppen vann!

Hur det än var med den saken hade Flashback fått ett rungande välkomnande som fullvärdig scen i den svenska offentligheten. Nog var det hetvatten i funten, men inte mindre döpt blev ungen för det.

Och Jan Axelsson var tyst.

Det är först i efterhand man blir varse vilka av ens texter som verkligen spelat roll.

Efter Aftonbladets Flashbackgranskning skrev jag en kommentar i Metro. Jag tog upp att hatiska kommentarer som de på Flashback också skrevs helt öppet på Facebook, och frågade retoriskt när Aftonbladet skulle granska dem.

Den krönikan gillade Jan Axelsson.

Det fick jag inte veta förrän i september förra året, när Axelsson till slut svarade mig. Han skrev att han uppskattat ”din text i Metro den 16 februari 2015”, som om han kunde datumet utantill, och han bad om ursäkt för att han varit så tyst.

”Jag skulle kunna ge en mängd olika skäl till detta, men inga som är skäl nog för att avstå från att svara.”

Det var ett långt mejl. Han formulerade sig utförligt, sakligt och emellanåt avsiktligt kryptiskt. Några stora känslor märktes inte, inga andra skiljetecken än punkter. Det är omöjligt att inte känna igen den lite avmätta tonen från inläggen av en annan Flashbackprofil: dess admin.

Det vill han inte kommentera.

”I ett samhälle som blir mer och mer polariserat så är det viktigt att administratören är neutral och rättvis”, skriver han. ”Om denna plötsligt kopplas samman med en fysisk person så skulle detta riskera att påverka funktionen negativt.”

Anledningen till att han aldrig svarat förut var, skrev han, att domen i Marknadsdomstolen inneburit att han inte offentligt kunnat företräda Flashback, ja, till och med att forumet som företag flyttat utomlands. Det hade nu förändrats, och Flashback återigen blivit ett helsvenskt bolag.

Det visade sig att jag hade missat en trådstart av Flashbacks admin. Den sista april 2021 berättade admin att Flashback forum blivit helsvenskt igen. En kontroll av domänens ägaruppgifter visar att forumet den 20 april 2021 övergick från Flashback Enterprises Ltd till Flashback Media Group AB. Företaget Flashback Enterprises Ltd upplöstes enligt brittiska bolagsverket den 11 oktober 2022.

Efter att Marknadsdomstolen 2016 uppgått i nybildade Patent- och marknadsdomstolen, vars domar till skillnad från föregångarens kunde överklagas, tolkade inte längre Flashback den gamla domen mot forumet som tillämpbar.

”Så länge forumet modereras på ett korrekt sätt, så anser jag inte längre att domen är applicerbar för att kunna angripa forumet 2023. Jag kan givetvis ha fel, men detta är orsaken till varför forumet numera drivs från Sverige”, skrev Axelsson till mig.

Försökte han köpa Flashback?

Jag ringer Ylva Aversten, rådman på Patent- och marknadsdomstolen, och ber om en kommentar. Aversten – som jobbade där även när det hette Marknadsdomstolen – säger att alla vitesförbud som utdömts är gällande.

Men Patent- och marknadsdomstolen har ingen egen tillsyn. Det är upp till företagen som stämde Flashback 2003 att ansöka om utdömande av vitet, om de upptäcker publiceringar eller annonser för piratkort som de finner misshagliga.

– Då prövar vi om det här vitesförbud fortfarande är lagligen grundat. Det är så man får en sådan här sak prövad slutligt, säger Ylva Aversten.

Har Jan Axelsson bara verksamhet i Sverige nu för tiden, frågar jag honom. ”Ja.”

Han har också fortfarande skyddade personuppgifter. Skatteverket lämnar ut en kopia av den ursprungliga ansökan, men alla ifyllda uppgifter är maskade. Axelsson själv skriver till mig att han inte vet mer om sin hotbild än att den är allvarlig.

De höga lönenivåerna företaget Flashback Media Group AB tidvis haft förklarar han med annonssäljarens provisionsbaserade lön. Själv säger han att han inte tagit ut någon större lön, att hans drivkraft aldrig varit pengar, men att forumets överlevnad bygger delvis på hans egen ekonomiska stabilitet.

”När Flashback under ett par år nyligen gick minus med över 100 000 kronor per månad så övervägde jag att avstå från att ta ut någon lön. Det viktigaste var att hitta en lösning. Om jag hade varit i en situation där jag varit i behov av pengar så hade detta aldrig varit möjligt”, skriver han.

Och hur var det med Stenbeck? Försökte han köpa Flashback?

”Jag träffade [hans medarbetare] i olika sammanhang, men vill inte gå in på vad som diskuterades. Har inget minne av att Bert erbjudit någon lokal på Skeppsbron 32.”

De svåra, nyanserade frågorna om vilken av Flashbacks sidor som har störst betydelse för Sverige, hatet, trakasserierna och uthängningarna eller den ökade yttrandefriheten, är åbäkiga att diskutera per mejl.

Inte för att Axelsson ryggar för dem. Jag försöker och han svarar med långa resonemang. Men det är som om det aldrig riktigt blir helt konkret.

Poddarna bakom Flashback Forever
Ina Lundström, Emma Knyckare och ”Scroll-Mia” gör podden Flashback Forever. // Foto: Nicke Johansson

Researchgruppens granskning i Aftonbladet formulerar han sig förvisso glasklart om. Mot Researchgruppen använder han – som så många andra kritiker – ett citat från dess egna Twitterkonto: ”Vi är Sveriges Stasi”. Och han menar att Aftonbladets granskning saknade journalistiska ambitioner och bara var en förlängning av tidningens osakliga hat mot forumet.

”Det är intressant att samma tidning som den 9 januari 2015 byter ut sin logotyp till ’Je Suis Charlie’ och påstår sig försvara yttrandefriheten, exakt en månad senare, den 9 februari 2015, väljer att angripa samma yttrandefrihet”, skriver han.

Men när det kommer till den allmänna balansen blir det luddigare.

”Jag ser inte hat som det största problemet. Jag ser polarisering, faktaresistens och att vissa har problem med att byta åsikt som ett betydligt större problem”, skriver han och länkar beundrande till en ledarkrönika i DN där Richard Swartz skriver om betydelsen av att erkänna när man haft fel.

Därför, skriver han, blir hatet på Flashback ett större problem än dess tillförda yttrandefrihet först ”när debatten blir ensidig. När bara en av parterna kommer till tals.”

Jag tror på det öppna internet

Där är inte Flashback än, skriver han. ”Snarare tvärtom faktiskt.” Men polariseringen kan leda till att man inte längre bryr sig om att förstå de man är oense med. Axelsson exemplifierar med ännu en DN-skribent, den nu landsförvisade Rysslandskorrespondenten Anna-Lena Lauren.

”Texterna kan vara provocerande att läsa, men de är enormt viktiga. De får mig inte att ändra åsikt om Rysslands invasion av Ukraina, vilket inte heller är deras syfte. De synliggör däremot faran med generalisering. När vissa tror att alla personer inom en viss grupp, i detta fallet den ryska befolkningen, är likadana.”

Varför rättar sig inte Flashback i ledet, skaffar utgivarskap och blockerar Google från att visa upp Flashbacks inlägg i sina sökresultat, så som Marcus Jerräng argumenterade för i IDG 2015?

”Det är i praktiken omöjligt att ha en ansvarig utgivare för ett diskussionsforum”, skriver Axelsson och fortsätter: ”Jag tror på det öppna internet, till skillnad mot deep web där enbart inloggade får tillgång till det som skrivs.”

Ja, det blir inte mycket tydligare än så. Kanske är det här frågor som får vänta tills Jan Axelsson ställer upp på en fysisk intervju. Det finns trots allt mycket att tala om. 1,5 miljoner medlemmar som tillsammans publicerat över 80 miljoner inlägg.

Ett forum som på sistone blivit folkligare än någonsin, delvis tack vare att dess smutsiga byk tvättats av poddsuccén Flashback Forever. Där skrattar programledarna åt trådarna på forumet, istället för att förfasas över dem, som man gjorde för tio år sedan.

”Jag tror att podden till viss del normaliserat allmänhetens relation till Flashback. Vilket är positivt”, skriver Axelsson till mig.

Normaliserat. Är det vad Flashback är idag, fyra händelserika decennier efter att det föddes som en tonårings fanzine i Norrköping?

Nog är det något man gärna skulle ses och prata om. Men nej.

”Jag utesluter inga intervjuer i framtiden, men är rätt nöjd med att – åtminstone för tillfället – betrakta diskussionerna om Flashback från åskådarplats”, skriver Jan Axelsson. ”Jag känner mig inte riktigt redo att diskutera faktumet att Flashback fyller 40 år”


Ur Tidningen Vi 2023 #11.

Fler utvalda artiklar