Om Sverige låg på en brits hos en naprapat så skulle denne snabbt hitta ett par smärtpunkter. Rinkebypolisen Hanif Azizis självbiografi bearbetar flera av dem. Och det är inte alltid bekvämt.

Hans blick är nästan aldrig stilla. Den studsar över omgivningen i gallerian i Rinkeby centrum där vi sitter vid ett kafébord. Registrerar förbipasserande, kaféägarens arbete bakom disken, de skrattande somaliska männen vid bordet intill. Är det en vaksam polisblick? Eller hänger den ihop med koncentrationssvårigheterna som han har berättat om?

Men när samtalet kommer in på de svenska IS-kvinnorna i Syrien stannar blicken på mig.

– Jag fattar inte grejen. Varför skulle de vara vårt ansvar. De har begått sina brott i Syrien och bör ställas till svars där. Det är inte vårt problem.

Hanif Azizi är polis i Rinkeby och har skrivit självbiografin Förortssnuten om sin bakgrund och sina yrkeserfarenheter. Men det är när samtalet kommer in på IS-anhängarna i interneringslägren i Syrien, som hans röst får en annan skärpa.

– Det är ju intressant att vi ska vara solidariska med dem, men inte med de yazidiska barnen eller alla andra som utsattes för IS, säger Hanif Azizi. Om jag fick bestämma skulle vi inte låta dem komma ens i närheten av den svenska landmassan. Vi har en oförmåga att utkräva ansvar i det här landet. Risken är att de kommer undan.

Den där oförmågan är något som han återkommer till flera gånger under vårt samtal. Samtidigt berättar han i boken om ett tillfälle 2015 när han skulle läsa upp ett meddelande för en grupp flyktingar på Stockholms central.

”Budskapet var att de inte skulle känna sig oroliga, för här i Sverige har de både rättigheter och möjligheter. Jag rös när jag läste igenom det meddelandet i förväg, och fick torka tårar från kinderna. Vilket privilegium det var att få vara en del av detta fina mottagande.”

Han får se en kollega hjälpa en nioårig flicka som har kommit helt ensam. Och för första gången inser han hur liten han själv var när han sattes på en buss i Bagdad med sin lillebror intill.