Från tunnlar i Berlin till Playboy Mansion

Birgitta Anderton växte upp under enkla förhållanden i Uppsala men kom att hamna i den internationella storpolitiken, inte minst genom giftermålet med NBC-journalisten Piers Anderton som var drivande i det hemliga tunnelbygget under Berlinmuren. Det skildras i den nyutgivna boken ”Tunnel 29” av Helena Merriman.

December 1960. Det är kallt och redan mörkt när de unga flygvärdinnorna bestämmer sig för att ta en drink på Hurley’s Bar, ett känt vattenhål på Manhattan, New York. Svenska Birgitta Klev lägger märke till att ”en äldre man” (han är 42 år) i baren tittar på henne. Efter en stund kommer han över till hennes bord, det visar sig att de har gemensamma bekanta.

–Vi åt middag tillsammans och jag tyckte att han var så tråkig, minns Birgitta mötet med sin blivande man för 60 år sedan.

Efter någon timme bestämmer sig sällskapet för att gå hem till tjejerna och dricka kaffe.

–Vi pratade i sex timmar. Plötsligt sa han: Ska inte du och jag ta och gifta oss? Vänta nu, sa jag, du ser ut som om du redan är gift och har sex barn. Nästan, sa han. Jag har varit gift och jag har fem barn. Sedan sa han: Om vi inte gifter oss nu kommer vi aldrig mer att ses. Och det hade han rätt i, för han bodde i Bonn och jag var ute och flög. Så jag svarade ja.

Så det var kärlek vid första ögonkastet?

– Ja, i alla fall från hans sida. För mig tog det ju halva natten att bli kär, säger Birgitta och skrattar.

I dag är hon 85, änka sedan länge och tillbaka i sin barndoms Uppsala. Men mötet med Piers Anderton, tv-bolaget NBC:s stjärnreporter, skulle förändra hennes liv. Och inte bara hennes: Piers skulle inom kort se till att en grupp unga män i Västberlin kunde gräva en tunnel under Berlinmuren för att hjälpa folk fly diktaturen i öst. Tunneln blev en världsnyhet och skildras i detalj i boken Tunnel 29 som släpps i augusti – 60 år efter att Berlinmuren byggdes. Birgitta är med i boken, skriven av Helena Merriman, men har aldrig tidigare berättat historien om sitt eget, dramatiska liv.

Att Piers Anderton föll för den 25-åriga Birgitta var inte så konstigt. Hon var blond och vacker, snabbtänkt och rapp. Som flygvärdinna hade hon fått äran att följa med på president Eisenhowers tre veckor långa, globala goodwillturné. Hon var världsvan och socialt begåvad.

Senare berättade Piers att hans kompis i baren hade sagt ”hörrudu, den där blondinen får du aldrig”. När paret gifte sig ett halvår senare höll Piers ett tal som avslutades med orden ”hörrudu, jag fick den där blondinen”.

Att den där blondinen var lika driven som han själv skulle han lära sig med tiden.

Birgitta hade försörjt sig själv sedan hon var tretton. Först som piga och barnflicka i Öregrund och på Gotland, sedan flyttade hon med en svensk familj till London.

–Jag tjänade 50 pence i veckan men jobbade upp mig till tre pund. Samtidigt pluggade jag och tog ett betyg i engelska på Cambridge.

När hon var tjugo sökte hon jobb på flygbolaget PanAm.

–Man fick klä sig i dräkt på intervjun, det skulle vara tjusigt. De frågade vad jag tyckte var ”hard work”. Jag sa att jag gick upp varje morgon klockan fem med en treåring, jobbade och pluggade resten av dagen. Då frågade de om jag kunde klippa av mig mitt långa hår, så att det inte skulle fastna i räddningsvästen om det blev en nödlandning.

Alla kände igen honom.

Birgitta klippte sig och flyttade till New York 1957 för att börja sitt nya liv.

–Jag hade ingenstans att bo, så jag läste bostadsannonserna och flyttade ihop med två tjejer från mellanvästern i en lägenhet på 23:e gatan.

Hade du alltid längtat ut i världen?

– Nej, jag ville bara försörja mig. Jag jobbade på, det fanns inget annat.

Som 22-åring fick Birgitta sonen Michael, som bodde sina första år med hennes mamma och pappa i Uppsala medan hon var ute och jobbade. Tre år senare träffade hon fembarnspappan Piers i baren.

– Men att jag också hade barn behöll jag för mig själv i början. Det var inget jag sa till Piers förrän senare.

Varför inte?

– Det var helt andra tider då! Man skulle vara gift innan man fick barn, och det var inte jag när jag fick Micke. Jag sa inte till någon att jag var mamma. Men när jag väl berättade det för Piers tyckte han inte att det gjorde något.

Paret flyttade till Bonn. Birgitta slutade yrkesarbeta och hämtade sin son. Familjen bodde fint och hade tjänstefolk – nu var hon inte längre barnflicka, utan hade en själv – men snart insåg hon att Piers jobb pågick i princip dygnet runt.

–Plötsligt kunde han kasta sig iväg till jobbet, det kunde ske mitt i natten – det var bara att vänja sig. Ibland kom folk fram på gatan, då insåg jag att jag var gift med en känd person. Alla kände igen honom, han såg så speciell ut med sitt skägg.

Det hände att Birgitta besökte Västberlin eftersom Piers jobbade där. Berlinmuren hade byggts året innan och det kalla kriget mellan stormakterna USA och Sovjetunionen fick hela världen att hålla andan. När Piers engagerade sig i att hjälpa några unga killar gräva en tunnel under muren, och dessutom fick NBC att sponsra bygget i utbyte mot rätten att dokumentera tunneln – vilket senare skulle leda till en storskalig, diplomatisk kris – märkte Birgitta att det var något på gång.

Utan att veta vad, för projektet var mycket hemligt.

När hörde du för första gången talas om tunneln?

– Inte förrän den var klar! Tunnelbygget drog igång när vi var nygifta och brukade bo på Kempinsky i Berlin. Piers kunde komma hem mitt i natten och vara helt lerig. ”Det är bara jobbet”, sa han till mig. Jag frågade inget, det var ingen idé. Han hade jobbat inom underrättelsetjänsten i armén, så han visste hur man bevarade en hemlighet.

– En dag ringde han och sa: Alla tog sig ut! Han var överlycklig. Jag visste inte vad han pratade om. Har jag inte sagt något om det, sa han. Nej, det har du inte. Okej, vi byggde en tunnel och alla klarade sig igenom.

Sedan blev det bråk om den där NBC-dokumentären.

–Det blev ett jäkla liv! President Kennedy var livrädd för att filmen skulle påverka USA:s internationella relationer negativt, det var strax efter Kubakrisen. Filmen bannlystes och fick först inte visas. Piers chefer skickade honom till Indien året efter. Han hade varit för jobbig…

Killarna vid ritborden behövde en kvinnas perspektiv.

Även nästa dokumentär var unik i sitt slag. Piers hade följt den mördade John F. Kennedys bror Bobby Kennedy under hans kampanj för att bli demokraternas presidentkandidat, och stod strax bakom honom när han sköts till döds på Ambassador Hotel i Los Angeles 1968.

–Jag såg det när jag slog på tv:n, berättar Birgitta sakligt. De var goda vänner och Piers blev så förtvivlad att han inte ens ville ta emot Emmyn för filmen efteråt. Sedan fick han en egen tv-show i Los Angeles. Han intervjuade alla kändisar som fanns. Jag brydde mig inte så värst om vilka.

Nej, lättimponerad är hon inte. Inte heller av sitt eget jobb som rådgivare hos flygplanstillverkaren Lockheed.

– Det var bara män som ritade allt och de missade en del. Man lagade riktig mat ombord på den tiden och resenärernas kläder hängde i garderober. Killarna vid ritborden behövde en kvinnas perspektiv på inredning och logistik. De förstod ju inte själva.

Birgitta och Piers flyttade flera gånger mellan England och olika platser i USA, och varvade välbetalda tv-jobb med trädgårds- och volontärarbete. Under en period bodde Birgitta på halvtid i Sverige för att kunna vara nära sin son, som hade blivit sjuk i schizofreni. Av en slump gled hon in på textilkonservering.

–Ett amerikanskt museum anlitade mig för att översätta några danska texter om en ny konserveringsmetod och jag blev helt fascinerad. Sedan fortsatte jag bara. Jag har alltid gillat att jobba med textil. Vi var fattiga när jag växte upp och jag fick sy mina egna klänningar.

Birgitta utbildade sig och jobbade på både Skokloster och Livrustkammaren, men sedan skedde katastrofen – hennes son Michael dog. Det fick henne att åter lämna Sverige och Europa.

–När Micke dog flyttade vi tillbaka till USA eftersom Piers barn fanns kvar där. Vi köpte en fin våning i San Francisco och jag började jobba som konservator på The Haas-Lilienthal House, berättar Birgitta om de tunga åren.

–Jag ville inte ens ha betalt, jag ville bara göra jobbet och inte ha någon som stod och hängde över mig. Det var ett sorgearbete, jag behövde göra det. Jag stod inte ut med att bara vara hemma.

Det har varit tvära kast i ditt liv. Du har bott på många ställen, träffat många människor…

–Vi hade ett intressant liv, jag och Piers. Men jag var så ung när vi träffades, jag reflekterade inte över att det skulle vara något speciellt med att träffa presidenter eller kända personer.

Som Nobelpristagaren i fysik Richard Feynman – ”vi träffades på ett party i Los Angeles och så bjöd han hem oss, det var väldigt trevligt” – och den andlige ledaren Dalai Lama. Samt herrtidningen Playboys ökände, stormrike grundare.

–Vi var på fest i Hugh Hefners mansion. Jag skulle gå på toa men det var fullt med tjejer i badkaret, och där kom jag från lilla Sverige… Jag var nog lite naiv när det gällde sådant där. Och jag minns att det stod ett stort fat med rysk kaviar på bordet som folk fimpade i.

Ni umgicks med en brokig skara människor.

– Ja, men ofta fattade jag inte medan det pågick vilka de ens var. Det var inte så viktigt för mig om någon var en celebrity eller inte.

Hennes stora kärlek Piers, den hemlighetsfulle arbetsnarkomanen som friade redan första kvällen, fick prostatacancer och dog 2004. Birgitta sålde huset i England (ja, de hade hunnit flytta ännu en gång) och flyttade till Uppsala.

– Jag vill begravas under ett träd i Uppsala, sa han. Och det fick han. Han ligger på samma plats som Micke och min mamma.

Hur känns det nu när du ser tillbaka?

–Jag tycker inte själv att mitt liv har varit särskilt spännande, säger Birgitta och ler samma pigga, retsamma leende som på de gamla bilderna i albumet framför oss – kanske menar hon det, kanske inte.

–En gång sa Piers till mig att vi skulle flytta nästa dag. Då packade jag bara väskorna och sedan packade jag upp dem på nästa ställe. Det var inget konstigt med det. Det var bara så det var.