Social distansering och karantän betyder för många ensamhet. Men av ensamheten finns det flera sorter. Helena Larsson har forskat på den existentiella.

Det är coronakris och det är karantän. Många – i synnerhet äldre – känner sig isolerade och övergivna.
Men det finns ensamhet och det finns ensamhet. Oftast talar vi om social och emotionell ensamhet och ser framför oss någon som bor ensam och äter sin lördagsmiddag utan sällskap. Existentiell ensamhet är något annat, det kan du uppleva även om du är omgiven av aldrig så många vänner.

Helena Larsson har arbetat i det stora projektetExistentiell ensamhet – en utmaning i vården av svårt sjuka äldre personer och har skrivit sin avhandling med fokus på de närståendes perspektiv.

Vad är existentiell ensamhet?
– Det är svårt att ringa in exakt. Men det handlar om en djupare känsla av ensamhet, som inte har med graden av sällskap att göra. Det är något som främst slår till i övergångsfaser – utsatta, osäkra och oönskade skeden i livet.

Som?
– Det kan vara att ens livskamrat går bort, ett allvarligt sjukdomsbesked, att tvingas flytta från en invand miljö till något nytt. Och inte minst insikten om att ens eget liv närmar sig slutet. Det här är händelser som, framför allt hos sköra äldre ”Sköra äldre”, definieras i studien som ”minst 75 år gamla och i behov av varaktig vård och omsorg för att klara av sitt vardagliga liv”., ger upphov till känslor som kan vara svåra att dela med andra.

Hur har du gått till väga?
– Djupintervjuer. Jag har koncentrerat mig på de närstående, två kollegor har talat med personal och de äldre själva.

Något särskilt som slagit dig?
– Att ämnet är så pass outforskat inom min disciplin. Mitt ämne är vårdvetenskap, men i det här arbetet har jag ofta hamnat i filosofin, teologin och psykologin. En annan sak är att svenskan är relativt ordfattig när det gäller att beskriva olika nyanser av ensamhet.

Vad hjälper mot existentiell ensamhet?
– Meningsfulla samtal verkar ha god effekt. Men som samtalspartner gäller det att verkligen lyssna intresserat och att låta samtalet ta tid. Man ska också passa sig för att vara alltför snabb med att presentera ”lösningar”. I min studie fick anhöriga och äldre beskriva samma möte. Ibland skilde sig upplevelserna åt rejält. Där de anhöriga tyckte att det hade varit en mysig stund med fika och samtal om en massa saker, kunde den äldre uppleva att det inte alls hade funnits utrymme att tala om det som verkligen var angeläget.

Kan olika IT-lösningar ersätta samtal öga mot öga?
– Man får göra det bästa av situationen och vara uppfinningsrik. En äldre man berättade för mig att han njuter så mycket av att spela ordspelet Wordfeud med sina barn på telefonen: ”Varje gång de gör ett drag, vet jag att de tänker på mig.”

Månadens expert

Helena Larsson är sjuksköterska och doktorand i vårdvetenskap vid Malmö universitet.