Hennes son kallas Bombmakaren: ”Det kan hända i vilken familj som helst”

I media kallas Alfred ”bombmakaren”. Han är en av de unga gängkriminella männen, dömd för en rad grova brott. Men Alfred är också Pernilla Pernsjös son. I boken Älskade jävla unge skriver hon om livet med Alfred och en villkorslös kärlek som sätts på hårda prov. 

Alfred har bruna ögon och lockigt år. Den sötaste pojken i världen, tycker hans mamma. Såklart. Han går, springer och klättrar tidigt. Inskolningen på förskolan går smidigt. Alfred har lätt att få kompisar. 25 år senare döms han för medhjälp till mord. 

– Hur kan han göra så? Skulle han kunna döda någon? Kommer han själv att bli dödad? Och vad ska hända med oss i hans familj?

Det är Pernilla Pernsjös första reaktion på misstankarna om medhjälp till mord. Samtidigt är sonens allt grövre kriminella handlingar – vapenbrott, sprängningar, narkotikabrott – något som hon har vant sig vid.

– Det kanske låter konstigt, men gränserna flyttas hela tiden. Först var jag arg för att han rökte vattenpipa, sen tänkte jag att det i alla fall var bättre än vanliga cigaretter. I nästa steg var ciggen bättre än cannabis.

I boken Älskade jävla unge skriver hon om livet med Alfred, sonen som blir en av kuggarna i Stockholms kriminella nätverk. Berättelsen börjar med de alldeles vanliga första åren, men sen blir det gradvis stökigare, för att eskalera under tonåren. Olika institutioner tar vid: Först ett HVB-hem och sedan ett så kallat SiS-hem. Ett stort frågetecken följer i hans allt mörkare spår. Hur blev det så här?

– Jaaa … jag har funderat så otroligt mycket på det, men jag har inget svar.

Hon säger det på ett sjungande dalmål, som inte suddats ut efter mer än 30 år i Stockholm. Pernilla Pernsjö har gått tillbaka till allra första början, men jakten på en förklaring måste hon släppa. För sinnesrons skull.

– Och nu har jag accepterat det.

Gängse förklaringsmodeller kring socioekonomisk utsatthet och en otrygg uppväxt går inte att applicera på Alfred. Det står också i en av de tidningsartiklar som publiceras i samband med mordfallet. Att Alfred, som i tidningen kallas ”bombmakaren”, kommer från ”en stabil medelklassbakgrund” som sticker ut i den gängkriminella världen. Pernilla Pernsjö beskriver familjen som välfungerande och kärleksfull. Nu har hon och barnens pappa separerat, men under barnens uppväxt levde de tillsammans.

– Alfred har haft två närvarande föräldrar, många bra kompisar, spelat fotboll genom alla år. Han har haft sina systrar som älskar honom. Det är en av de viktigaste sakerna med boken, att jag vill att folk ska förstå att det här kan hända i vilken familj som helst.

För Alfreds familj, med mamma, pappa och två systrar, blir telefonsamtalen om snatteri, bråk, droger och stölder ett slags vardag. När de klär granen till tonerna av Adolphson och Falks Mer jul ringer polisen och berättar att Alfred och två kompisar har rånat ett äldre par. Då är han 14 år. Föräldrarna drar i alla trådar: Skolan, Bup, socialtjänsten, en drogmottagning. För Pernilla är det också ett sätt att hantera maktlösheten. Och den är stor.

– Det är fruktansvärt när man inte når fram. Jag har pratat med honom så många gånger om det moraliska ansvaret med att sälja knark, att det han gör kan leda till att människor dör.

Och vad säger han då?

– Om han inte gör det kommer någon annan att göra det.

Hon rycker uppgivet på axlarna.

Det är inte en spikrak väg nedåt. Stökigare perioder följs av lugnare. Alfred är inte bara arg och våldsam, utan också mjuk och kärleksfull. Pernilla betonar det, både i boken och när vi träffas. Vid sidan av budskapet om att ”det kan hända vem som helst” är det centralt – att Alfred är mer än sina brott.

– Han är min son och han är en jättefin kille. Han har en massa andra sidor. Det handlar inte om att försvara det han har gjort, för jag tycker verkligen att det är hemska brott. Men de här killarna är också människor.

Frågan om samhällets insatser är inte heller svartvit. Många gånger har hon varit tacksam för den hjälp de har fått, inte minst från socialtjänsten. Men det finns brister, beslut som hon beskriver som märkliga och tolkar som bevis på att det saknas resurser. Som att Alfred inte fick vara i skolan eftersom han var ett ”arbetsmiljöproblem”. Eller att överenskommelsen om att få stanna på SiS-hemmet tills det ordnat sig med jobb bröts.

– Men jag vet också att det är väldigt starka krafter som drar. För Alfreds del är det kriminaliteten som livsstil. Han vill ha spänningen och pengarna. Och hur kommer man åt det?

För Pernilla Pernsjö finns det en vändpunkt. Det är då hon hittar en knarkgömma under en mopedhjälm i förrådet. Påsar med tabletter och cannabis. I boken skriver hon att ”jag tror inte längre att det kommer bli bra”.

– Det var otroligt mycket droger och att han förvarade dem i vårt hem var så respektlöst mot oss. Då slängde vi ut honom.

Hon fortsätter:

– För mig var det ett enormt stort steg, men då var han också myndig och det var avgörande. Man kan inte slänga ut en 15-åring.

Den villkorslösa föräldrakärleken har satts på hårdare prov än för de flesta. Nästa steg är kopplingen till gängen, som avslöjas då Alfred grips med 25 kilo amfetamin. Återigen blir krocken brutal. En transaktion har skett på julaftonsnatten utanför mormoderns hem i Dalarna.

– Det här gänget … Vi började googla och då blev det kaos i huvudet. Vi hittade trådar på nätforum där Alfreds systrar nämndes vid namn. Det kändes helt overkligt. Och väldigt obehagligt.

Ibland gick de runt och letade efter något. En bomb? Medan jag satt och skrev på min bok.

Hon tvekar inför frågan om hon blev rädd. Säger att hon redan då var ”avtrubbad”.

Varför bryter du inte med honom, inte då och inte nu?

– Det har faktiskt aldrig föresvävat mig. Jag älskar honom. Och jag tror att han måste ha oss för att ha en chans, annars har han ingenting i den vanliga, hederliga världen.

Pernillas mantra är att skilja på handling och person, på den älskade och den jävla ungen.

– Men det har blivit svårare när brotten blivit värre. Det måste jag erkänna.

I de värsta stunderna ramlar hon ner i ”ett svart hål”, där hon bara gråter och sover. Sen kravlar hon sig upp igen. Hon har sökt hjälp hos psykolog och i en sorgegrupp, bearbetat relationen och det hon har identifierat som en form av medberoende. Hon vet att hon inte kan förändra Alfred, att det ansvaret ligger på honom. Skrivandet, först i form av en blogg, och nu som bok har varit viktigt.

– … och att jag har pratat öppet om det hela tiden. Jag sover bra också. Det är min superkraft!

Att skämta, även om det allra svåraste, fungerar också som en ventil. Som när hon oroar sig över Alfreds framtida pension och, inför sina vänner, formulerar ett meddelande till en välkänd gängledare:”Kära kurdiska räv, se till att betala in 4,5 procent i tjänstepension till min son. Kom även ihåg att det är 30 procent över basbeloppet.”

Men det blir snabbt allvar igen. Under arbetet med boken, i februari 2024, drabbar våldet familjen på ett helt nytt sätt.”Nu sprängde dom. Nu sprängde dom porten”. Det är Alfreds pappa som skriver det i ett sms. En bomb exploderar utanför huset där Alfred är skriven och pappan bor. Det är ren tur att ingen dör eller blir allvarligt skadad.

– Jag vet inte vad polisen säger om det, men för oss är det helt uppenbart att det var riktat mot Alfred. De första dagarna efteråt var jag chockad. Jag hade polisbilar på gatan utanför mitt hem i flera månader. Ibland gick de runt och letade efter något. En bomb? Medan jag satt och skrev på min bok.

Hon skakar på huvudet åt det absurda. Men nu besvarar hon frågan om huruvida hon är rädd med emfas:

– Jag kommer inte att låta mig begränsas av rädsla. Jag är inte rädd.

Alfred har börjat avtjäna ett fängelsestraff på tolv år och åtta månader.

Träffar du honom?

– Jag var där i juli och planen är att jag ska dit nästa vecka. Det är skönt att krama honom. Det har alltid varit viktigt för mig med det fysiska, när orden inte når fram. Och jag behöver se att min Alfred fortfarande finns där.

Han har fått läsa manus och tycker att det är ”ganska bra”.

– Han sa att han hade glömt en del av det jag skrev. Sen bad han mig om ursäkt, sa att han aldrig hade velat göra mig illa.

Rösten är nära att brista när hon upprepar vad han sa: Att han älskar henne och att hon är världens bästa mamma.

Boken är dedikerad till Alfred, med samma kärlek tillbaka. ”Jag älskar dig tusen miljoner. Och lite till”. Men det är inte i första hand honom hon riktar sig till.

– Jag hoppas att de som befinner sig i samma situation kan hitta tröst och känna att de inte är ensamma. Som förälder gör man så gott man kan utifrån sina förutsättningar. Jag har gjort rätt, fel och allt däremellan. Och vi har bett om hjälp. Kanske kan det vara ett budskap också, att inte vara rädd för att ta hjälp?

Läs mer:

Denise, 15: ”Föräldrar begraver sina barn”

Rapport från ett utsatt område – i kläm mellan onda och goda krafter