Den här artikeln är inte gratis.

Du får läsa eller lyssna eftersom skribenten Linda Skugge har delat den med dig.

”Ingen av oss har tagit konventionen som en livsmanual”

  • 27 okt 2023
  • 13 min

Linda Skugge och Jonna Bornemark. // Foto: Margareta Bloom Sandebäck

”Ingen av oss har tagit konventionen som en livsmanual”
Linda Skugge

Linda Skugge och Jonna Bornemark. // Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Lyssna på artikeln

”Att som kvinna leva ut sina begär i samtycke, det är feminism”, säger filosofen och författaren Jonna Bornemark. Linda Skugge träffar henne för ett samtal om sexualitet, underkastelse och exhibitionism.

Långt innan jag skapade en persona med namnet Lady Lazarus på sajten Onlyfans tatuerade jag in en strof från Sylvia Plaths Lady Lazarus. Personen växte långsamt fram. Det var väldigt målmedvetet.

A sort of walking miracle
(–)
I am your opus,
I am your valuable,

The pure gold baby

Out of the ash
I rise with my red hair

And I eat men like air.

Mitt äktenskap var inte, som jag förmodar att de flesta tror, 28 års vanilj, utan tvärtom. Det var aldrig tråkigt och jag fick utlopp för allt.

Jag brukade tänka att vi var Märta och Henrik Tikkanen som i hela sin långa relation levde väldigt sexuellt utsvävande och förmodligen var skälet till att hon stannade trots hans alkoholism och övriga vansinne och jag älskar hur han exekverade avancerade sexlekar där han lånade ut Märta och att hon så genuint älskade det och alltid varit öppen med det och liksom jag … stolt!

För vad i en kvinnas sexualitet skulle man skämmas över? Jag begriper inte varför jag förväntas vilja ”sluta” med Onlyfans, eller varför alla vill placera mig i offerrollen eller alla de som på allvar blir upprörda över att jag ”inte ens verkar må dåligt” eller de som tror att jag på något sätt måste vara psykiskt sjuk. För annars? Ja, vad?

Därför träffar jag filosofen och författaren Jonna Bornemark, som själv varit öppen med sitt liv i BDSM-världen. För att jag inte längre står ut att vara så här ensam och fullständigt missförstådd. Jag tänker att hon om någon måste förstå …

… för det enda jag tänker på är varför jag gjorde det eller varför ingen förstår eller jo jag vet att Jonna förstår och hela ”vår” värld, men ingen ”vanlis”, ingen av ”mugglarna” som vi ibland kallar dem när vi efter ytterligare en natts hedonism kommer ut till den vanliga världen, kommer någonsin begripa denna … lust, vilja, nej begär som närmar sig tvång, att vilja … något mer.

Jag begriper inte varför en massa (främst kvinnor) har åsikter om en sajt de inte har någon som helst inblick i (för att den för det första är låst och de inte ens behöver gå in där), och absolut ingen aning om vad exakt jag gör där. Jag begriper inte heller varför de har en massa åsikter om mig.

Och varför ska just jag rädda hela världen? Vad gör alla andra av omsorg om alla utsatta människor? Jag förstår heller inte varför de blandar in feminism, eller var min så kallade feministiska verksamhet bedrivs (efter Fittstim 1999 har jag knappast sysslat med någon sådan).

Jag frågar Jonna om hon tror att många förstår exhibitionismen.

Linda Skugge och Jonna Bornemark.
”Vi har inte ens ett grundläggande språk för den kåta kvinnan, vilket jag tycker är fascinerande. Det närmaste vi kommer är ’hora’, men horans begär är efter pengar”, säger Jonna Bornemark. // Foto: Margareta Bloom Sandebäck

– Nej och det är inte särskilt konstigt, det är ju en mångtusenårig kulturhistoria vi har bakom oss. Men jag tänker att det vi håller på med är att bearbeta kulturella mönster som sitter djupt och min drivkraft är att vara ärlig i relation till mina egna begär, och andras förstås. Jag tänker att det är bland det bästa i BDSM-världen, att samtycke är grundläggande.

Folk tror att man hela tiden är utnyttjad.

– Precis. Ser man på vår grupp, mogna, yrkeserfarna kvinnor med mycket ansvar, så är det vi som kan gå i täten och stå fullt ut för vår sexualitet, det är skitsvårt för yngre tjejer. Men det är vi som ofta definieras bort från sexualiteten, för det är inte vi som är sexualiserade, utan det är den unga kroppen. Och att då ta den platsen som sexuell kvinna i ett rum … här finns en sådan knut, en spänning. För så fort man börjar prata om sex, så försvinner alla andra teman ut genom fönstret.

– Det är ett problem att vi inte har några kategorier för en positiv kvinnlig sexualitet där jag följer mina begär. Om jag är en sexuell varelse som kvinna, vad är jag då? Vi har inte ens ett grundläggande språk för den kåta kvinnan, vilket jag tycker är fascinerande. Det närmaste vi kommer är ”hora”, men horans begär är efter pengar. På så sätt lyckas man trolla bort den kvinnliga kåtheten. Och här blir det intressant, för om vi hade haft en positiv kategori för den kåta kvinnan, hade vi ju kunnat ta hela frågan om pengar och om att vara hora på ett annat sätt. Men i diskussionerna om dig, handlar allt bara om att det är synd om dig, för du gör något som du egentligen inte vill för du vill ju bara ha pengarna. Medan jag ser exhibitionism, vilket är ett begär och njutning men vi är inte vana vid att tänka att det är ett sexuellt begär som är helt rimligt att ha och som finns där.

Kan man syssla med BDSM och främst då vara undergiven och samtidigt vara feminist?

– Ja, jag tycker nog att det finns en feminism i botten och feminismen stavas: ”Vad vill du? Vad vill du vara? Vilka är dina begär?”. Män har ofta så mycket lättare att svara på de frågorna, framförallt i sexuella termer, som sagt var, om kvinnor gör det är de horor. Jag tycker att man ska ha en relation till sina begär, oavsett om det är BDSM eller vanilj. Att som kvinna leva ut sina begär i samtycke, det är feminism. Sedan är ju att vara undergiven inte mer feministiskt än att ha vaniljsex eller vara dominant.

När förstod du vad du kickar på?

– Jag vet fortfarande inte höll jag på att säga. Men jag testar och någon sorts riktning har jag ju, jag tror på riktning snarare än identitet. Jag tror på ”det här är jag nyfiken på, det här tycker jag är spännande just nu” och går jag igång sexuellt så testar jag, men jag vet inte riktigt vart jag tar vägen. Identitetstermen är liksom att jag ska vara någonting, men jag är ju en rörelse. Ibland tror jag också att den där undergivna positionen har varit ett sätt att hantera en existentiellt grundläggande benägenhet, som levande är vi ju alltid undergivna livet. Och att ibland bara få slappna av och vara i det och inte ens försöka kontrollera, det är en sida av livet som jag aldrig annars får bejaka, det tycker jag är den undergivnes befrielse.

Är undergiven ett sätt att slippa livets alla krav, att slippa få bestämma?

– Ja. Många känner att de befinner sig i en vardaglig kamp för att ta kontroll, manövrera, styra för att andra litar på en, allt detta ansvar, och då kan det födas en enormt stor njutning av att bara få släppa. Det tycker jag är helt rimligt och det är därför jag inte riktigt gillar de här rena identitetskategorierna, att då är du ingen riktig undergiven om du inte är undergiven i alla situationer. Jag är undergiven för att jag behöver det i den här kulturella situationen, i en annan kanske jag skulle behövt något annat och det är fine, för sexualiteten är inte bara en essens som vi är födda med. Det är något som hela tiden är kulturellt, socialt format, så det är ytterst sällan det finns en helt ren akulturell sexualitet. Men det dominanta, det är väldigt fascinerande att upptäcka den dominanta sidan hos mig själv också.

När upptäckte du den?

– Jag har egentligen kanske bara levt ut den i ett och ett halvt år och sedan kanske mer ordentligt sedan ett år tillbaka med egna undergivna. Men jag hittade det i relation till kvinnor och i ett intresse av att stötta andra kvinnor att hitta sin egen sexualitet. Det var egentligen där jag började och sedan så finns det ett maktrus absolut. Hos mig handlar det inte om ett grundläggande sadistiskt begär eller om att vilja utplåna den andre eller den andres begär. Snarare handlar maktruset om att jag kan ta hand om dina begär, att jag kan möta dem, att jag är kompetent nog att göra det. På ett sätt finns det ju en sorts utveckling att gå från undergiven till dominant, för jag har varit där som undergiven i en massa situationer och tar den erfarenheten med mig när jag har självförtroende och kunskap nog att börja styra. Det hade jag förstås inte från början. Att kunna möta någons begär och leda det vidare framåt. Att kunna skapa erfarenheter och situationer, både för mig själv och andra och att jag på det sättet kan forma världen. Jag vill forma världen på ett sätt som gör världen rikare.

Linda Skugge och Jonna Bornemark.
Jonna Bornemark är filosof och författare. Hon har skrivit böcker som ”Det omätbaras renässans” och ”Jag är himmel och hav: en filosofisk undersökning av graviditet, liv och jagets gränser”. // Foto: Margareta Bloom Sandebäck

BDSM är rätt mycket terapi, väldigt många använder det som någon sorts personlig utvecklingsgrej. Vad säger du om det?

– Jag tycker inte att man ska göra det istället för terapi. Har man trauman ska man hantera det professionellt, men det ena utesluter ju inte det andra. Det finns också människor vet jag, som lär sig hantera trauman genom att ta makten över dem.

Jag upplever att jag har väldigt lätt för att leva ut min sexualitet. Har det varit det lätt för dig också?

– Ja, och det fascinerande här är att det handlar om hur man förhåller sig till konventioner och till normer och jag tänker att en sak du och jag har gemensamt är att ingen av oss har tagit konventionen som en livsmanual.

Jag är manlig, fast jag gillar smink. Men jag fattar vad du menar, jag är skitdålig på att vara kvinna.

– Och jag är skitdålig på att sminka mig, jag fick lära mig det ganska sent, blev helt chockad när det visade sig att man får skavsår av tjejskor. Mina kompisar bara ja du, välkommen till världen. Jag har varit dålig på att vara tjej som att sminka sig rätt, fnittra på rätt ställen. Jag har alltid varit lite för intellektuell, lite för konstig. Och när jag började leva ut hade jag ett enormt behov av att vara snygg, passa in och vara normsnygg och ta kort där jag var det. Men när jag hade levt ut det ett tag försvann det behovet. Nu vill jag upplevas som sexig för den eller de jag ska ha sex med. Jag vill att de ska tycka jag är sexig, annars vore det jävligt trist liksom, men det är inte alls samma sak som att vara normsnygg. Det handlar om att ha kontroll som kvinna i ett patriarkalt samhälle.

Jag vill bara vara livsnjutare och inspirera och bjuda lite på min kropp.

– Ja, för att du har det exhibitionistiska draget och det ska bara bejakas, eat it liksom och vill någon inte titta så gör inte det då, det är till och med betalvägg. Det är ingen som tvingar dig att betala! Ingen på hela jorden, det finns ingen pistol mot ditt huvud.

Vilken är människans största drivkraft? Jag tror ju sexualiteten, vad tror du?

– Jag vet inte om det finns en som är större än någon annan, jag ser ofta att drivkrafter kommer i paradoxala par där vi behöver båda två. En sådan paradoxal drivkraft som driver oss åt olika håll är att vi dels har ett otroligt begär efter kontroll som jag tänker är något annat än det sexuella. Sedan har vi ett annat jättestarkt behov av att inte ha kontroll, att göra livet levande, att vara i det okontrollerbara, oförutsägbara, upptäckande, livsbejakande, extatiska. Vi befinner oss mellan de två drivkrafterna hela tiden och en del människor tippar över åt ena, andra åt andra hållet. En missbrukare som bara vill åt det extatiska, skulle kunna tappa det helt åt ena sidan. Ett kontrollfreak tappar åt andra sidan. Jag tänker att mänskliga liv alltid utspelar sig i spänningen mellan dessa motstridiga begär. Men idag har vi ofta överdoserat kontrollsidan och jag tror många har ett behov att återupptäcka det extatiska utan att bli ansvarslösa. För vi kan inte heller bara släppa kontrollsidan, då blir vi ansvarslösa.

Linda Skugge och Jonna Bornemark.

Varför vill så många placera mig i offerrollen, alternativt påstår att jag måste vara ”psykiskt sjuk”?

– Jag uppfattar dig som exhibitionist, antagligen både sexuellt och inte sexuellt. Den sexuella exhibitionismen tänker jag är en helt rimlig och kul sexuell läggning som man kan göra en massa intressanta saker med. Men vi har som sagt var inga kategorier för den kåta kvinnan. En kvinna som gillar att visa upp sig saknar vi kategorier för, hon är antingen ett offer eller psykiskt sjuk. Eftersom det inte finns någon kategori för en ”frisk, kåt exhibitionistisk kvinna” så måste du må dåligt över det du gjort. Det du har gjort är alltså att vara kåt, gilla sex och exhibitionism. Det vill säga röra dig utanför de godkända sexuella kategorierna för en kvinna. Ibland måste man slåss med näbbar och klor för att känna att man inte hamnar i en skräpkorg och det begäret tror jag man ska ha djup respekt för.

Och där formulerar Jonna exakt vad jag känner. Livet får aldrig kännas som en skräpkorg. Livet måste innehålla något mer. Något förhöjt. Något ogripbart.

Jag kommer aldrig sluta leva på det sätt jag vill och måste för att överleva. Jag kommer aldrig skämmas för min sexualitet. Jag kommer aldrig ”sluta”. Jag ”mår inte dåligt”. Jag är inget offer.

Och tack vare de otroligt många männens lystna blickar efter personan jag skapat, den färgglatt lättklädda och fullständigt frisinnade Lady Lazarus – efter Sylvia Plaths dikt, en sorts vandrande mirakel som gång på gång reser sig från de döda och äter män likt luften hon andas – tänker jag att jag är något viktigt på spåren. Att vi är många, många som suktar efter lite ren och skär livsglädje. Där man får vara exakt den man alltid drömt om att vara. Där man äntligen får ge utlopp för sina innersta begär och drömmar och sexualitet.

The show must go on.

Fler utvalda artiklar