Nicolas Lunabba är verksamhetschef på Helamalmö. Hans debutbok Blir du ledsen om jag dör? blev en stor kritiker- och läsarsuccé och hans sommarprat blev ett av 2022 års mest hyllade. I nya boken skildrar han våldet, språklösheten och det klaustrofobiska livet nära döden.

Det här är ett utdrag ur Dagbok från 20-talet, som ges ut av Natur & kultur den 8 september.

En vän till mig, André, som fått läsa mitt bokmanus, sa att den scen där Elijah och hans vänner diskuterar vilka som är de mest föraktade svartskallarna i Sverige skakade om honom. Han kunde först inte sätta fingret på varför, sa han. Men sedan slog det honom att det handlade om hans pappa, som är svart amerikan. Pappan hade alltid slagit sin svarthet ifrån sig. Han hade vägrat se sig som annorlunda och underordnad, och därmed inte konfronterat den rasism som han med tiden internaliserat. Under sextiotalet hade han varit anställd inom den amerikanska armén och stationerad i Washington, DC. En sensommardag, när han satt vid skrivbordet och arbetade, hade han hört en man prata ur ett högtalarsystem utanför det öppna fönstret. Ljudet från hundratusentals åhörare samlade framför Lincolnmonumentet hade också nått in i rummet. Andrés pappa fortsatte skriva. Försökte stänga ute sorlet och mannens mässande röst. Det var Martin Luther King som talade. Det var I Have a Dream-talet han höll. Men Andrés pappa ville inte veta av det, inte vara en del av det som folkhopen och mannen representerade. Så han slöt öronen, höll pennan krampaktigt i handen och stirrade på pappret, men var till slut oförmögen att skriva.