Ingvar Carlsson fyller 89 i höst och gör bokslut. Här berättar han om dödsfallen som kommit att prägla hans liv, om den ständiga oron – och den livslånga kärleken till Ingrid.

Läs ett utdrag ur boken här.

Du nämner i boken att det svåraste kapitlet att skriva var det om din alzheimersjuka hustru Ingrid. Varför då?

– Instinkten är att man håller en sådan sjukdom för sig själv. Och det gjorde jag de första åren. Men successivt har jag kommit fram till att alzheimer inte är något att skämmas över. Jag var länge tveksam till att lämna ut Ingrid på det här sättet. Har jag rätt till det? Ingrid har ju ingen möjlighet att säga nej. Hon har dessutom i hela sitt liv varit tveksam till att stå i centrum. ”Det är Ingvar som är statsminister”, brukade hon säga, och gick och satte sig längst bak. Hon ville lyssna av, inte själv befinna sig i rampljuset. Mitt huvudargument för att trots allt berätta om henne var att andra kan ha nytta, glädje och viss tröst av det jag skriver. Ju mer jag arbetade med boken, desto mer övertygad blev jag om att det var rätt.