Friska och sjuka, unga och gamla om vartannat. Folk som ligger och dör strax intill dem som sitter och äter. Det är en eländig bild Ivar Lo-Johansson målar upp i en av sina Vi-artiklar om svensk åldringsvård 1949.

Publicerat i Tidningen Vi nummer 14/1949.

Invid Tusen Krämpors Väg har de svenska ålderdomshemmen rests, från Ystad till Haparanda.
Prästerna har velat att de skulle byggas invid kyrkogårdarna, och invid kyrkogårdarna har de också ofta byggts. Man har ansett, att de gamla skulle må gott av att i tid vänja sig vid förgängelsen. Man har trott, att de gamla skulle bli stilla och visa genom att betrakta kyrkogården genom ålderdomshemmets fönster.

Ålderdomshemmen har vanligen byggts på slät mark. Det har varit för att de orkeslösa bekvämt skulle kunna gå en tur runt väggarna, i de fall de orkat.

Sveriges ålderdomshem byggdes en gång på den gamla fattigstugans grund. Fattighusen betydde självhushåll för pensionärerna, medan ålderdomshemmet betydde anstaltsvård. Ålderdomshemmen har inte en så stor del av landets 600 000 folkpensionärer.

Men det är den del som är mest signifikativ. Det är den som är mest blottställd.

Många som lever utom ålderdomshemmen har det materiellt sett sämre, men de känner sig inte så överlämnade. De är ålderdomshemmens sabotörer. De vill inte dit. De måste fortfarande luras dit. Det har diskuterats lagar om tvångsintagning, men systemet fungerar nu smidigare.

I sten, i tegel, i trä har ålderdomshemmen byggts. En del ser ut som slott, andra som schweizerier. En del har torn och krusiduller. Andra verkar förmögna stadsvillor, andra åter ser ut som förstadsvillor. De är skära, vita, svarta, röda. De stora ståtar med sin beteckning Ålderdomshem redan på fasaden, medan andra gömmer sig diskret.

Det finns goda ålderdomshem. Materiellt sett är ålderdomshemmen ofta väl bevakade. Personal offrar sig i det tristaste arbete, utan att kunna bemästra det ofantliga problemet. Här och var sitter också gamla och ser ut som trivselns ullgarnsnystan. Men bakom ligger oftast ett långt skeende av resignation, som vi inte ser, när vi talar om trivsel.

Ivar Lo Johansson larmade om att Sverige höll på att ”förgubbas och förgummas”. De äldre blev allt fler samtidigt som nativiteten var låg, en problematik som även makarna Myrdal var inne på i sin berömda bok ”Kris i befolkningsfrågan”. // Foto: Sven Järlås

Att resa mellan svenska ålderdomshem är att följa det svenska åldrandets kungsväg.
Att resa mellan dem är att resa i en skog av hörlurar, som i en hjord av kohorn, bland skrikiga röster, bland trevnad och sinnessjukdom, bland förnöjsamhet och dödsångest, bland åldringsvakenhet och åderförkalkning. Hjärtfel, blindhet, reumatism, resignation, avundsamt tjat och kverulans i brist på något att intressera sig för. Det är en resa till flyggiktens gubbar och åttiårsakrobater som hoppar över stolar.

I yttre avseende lider ålderdomshemssystemet av en hel del brister. De svenska ålderdomshemmens existens vilar på en mycket kort lagpassus:

Kommun åligger, i den mån icke annan drager försorg därom, anordna och driva hem för inom kommunen bosatta åldringar och individer, vilka äro i behov av omvårdnad och tillsyn å anstalt men för vilka dock icke erfordras vård å sjukhemsanstalt eller därmed jämförlig vårdanstalt.

Lagbestämmelsen har inte alls följts. Ålderdomshemmen har blivit en avlastningsplats för folk som man annars inte vetat var man skulle göra av. Många unga med asocialt förflutet, försumliga familjeförsörjare, mödrar med barn, barn, en grupp med nomadtendenser, svårt störande, tjuvar.

Åldringarna, för vilka hemmen varit avsedda, har känt sig jämställda med dem.

Framförallt andra specialvårdsbehövande, svårhanterliga, debila, intellektuellt efterblivna, imbeciller, kroniskt kroppssjuka förvandlar ålderdomshemmen till ett slags anstalter för vilka de inte avsetts. Personalen på ålderdomshemmen är trots ambition inte utbildad för det slagets vård. Bristen på sjukvårdsplatser är skriande.

De unga imbecilla hör naturligtvis inte till ålderdomshemmens föreskrivna klientel. I sin tur trivs de inte alls på ålderdomshemmen. Luffarna, nomaderna, däremot flyr dit bara när de inte kan fara illa längre.

Glädjelöst julfirande på hemmet. När Ivar Lo-Johansson skrev sin artikelserie hade Sverige omkring 1 500 ålderdomshem med cirka 43 000 vårdtagare. // Foto: Sven Järlås

Det allvarligaste är det stora antalet sinnessjuka som tvingats på ålderdomshemmen. På en del ställen utgör de som inte hör hemma på ålderdomshemmen halva antalet. På andra ställen utgör de en tredjedel av klientelet. I Norrbottens läns landsbygd utgör del sinnesabnorma exempelvis tjugotre procent men i Kopparbergs läns landsbygd tjugosju procent. De är de någorlunda friska åldringarnas fasa. Personalen kan ingenting göra åt sinnessjuka, sinnesslöa, asociala. Den kan på sin höjd försöka se efter så att de inte tänder eld på ålderdomshemmen.

Vanan gör att man kvarterar in en frisk och en sjuk i samma rum. Det är för att den friska ska kunna hjälpa den sjuka. En stor del av åldringarna, som är ”friska” när de kommer till ålderdomshemmen, blir ”besynnerliga”. I sin vanda miljö skulle de han kunnat reda sig någorlunda rent rutinmässigt. I den främmande miljön blir de blottställda, vilsna, konstiga.

Miljöbytet utgör ofta en så stark psykisk påfrestning att den gamla inte tål det. För åldringen som får ett eget rum brukar det gå en tid. Det finns också exempel på åldringar som levt tjugo och trettio år på ett ålderdomshem, sinnessjuka och imbecilla som vårdas där sen de gamla fattighusens tid, i åtti år.

Det är mera sällan det går att skaffa eget rum åt en någorlunda frisk åldring på ett ålderdomshem. En frisk person passas ihop med en sjuk, med en idiot eller med en sinnessjuk. Den som är frisk i huvet ska då se efter den, som är sjuk i huvet. Idioten överlever, men den friska dör.

Vi gick in i det stora ålderdomshemmet. Det liknade utanpå ett slott, som låg i sin park. Utanpå fasaden stod husets bestämmelse angiven i stolta bokstäver. Huset var byggt 1910.

Detta ålderdomshem rymde nitti pensionärer. Tretti av dem var kroniskt sjuka. Tjugosju var svårt sinnessjuka. Drygt tretti var åldringar som normalt hörde till ett ålderdomshem, men nära sexti hörde inte dit. På nedre våningen huserade kvinnorna, på andra våningen männen, på tredje våningen de värst sinnessjuka.

En av de sinnessjuka – för övrigt den mest arbetsdugliga – hade förskansat sig i källarn. Han vägrade bo annanstans, och hans bostad låg under jord. Han krattade parkgångarna. I grund och botten ansåg han sig vara hemmets egentliga chef. Sin källarhåla betraktade han som chefskontoret. Maten hämtade han i burkar. Han vägrade att inlåta sig med de andra. Han var ”Kejsaren”.

Inne i en korridor satt epileptikern. Hon ramlade alltid oförberett, till de andra åldringarnas fasa. ”Nomaden” satt där och ruvade. För var gång han rymde hade man att springa fatt honom och ta honom i axlarna och vända honom, så gick han genast tillbaks. Han gick bara i den riktning han var vänd – en enkelriktad nomad.

Vi gick högst upp, i tredje våningen. De sinnessjuka flockade sig omkring, kom fram med sina nattkärl, beskrev sina krämpor. I ett långsmalt rum till vänster låg tre mänskor. Det var en förtätad bild av mänsklig blottställdhet inför livets svårhet, som mötte.

Vid ena väggen låg en åttiårig gumma i dödsarbetet. Hon stönade i ett. Mitt emot henne i samma smala cell låg en imbecill och skrattade för full hals. Den sinnesslöa var trettiotre år men såg ut som fjorton. Närmast dörrn låg en patient som virat lakan och filt om huvet för att slippa höra stönandena och skratten.

Åttiåringen själv visste inget mera om.

– Måste hon ligga här?

– Bara de andra ätit flyttar vi ut henne i korridoren där de andra sitter. Det är dödsarbetet som har börjat.

– Måste de andra ligga kvar här?

Föreståndarinnan nickade. Då såg jag att flickan som skrattade var bunden och inte kunde lämna sin säng.

– Den gamla dör före klockan åtta. Bara de andra ätit flyttar vi ut henne, ifall hon inte är död då.

Ivar-Lo Johansson. // Foto: Gunnar Lundh/Nordiska museet

Korridoren tjänstgjorde som matsal.

Stönandet och skrattet, infällda i varann som underliga synkoper, följde med ut i korridorerna, där en del dörrar hade tittluckor och de moderna ljuskontakterna vreds om med nycklar, som bara personalen hade hand om.

Fattigvårdsmannen som följde mig gjorde upp en sifferkalkyl. Vårdavgiften på hemmet var 9 kronor per dag. Det blev 3 285 kronor per pensionär och år. Under tjugo år blev det 65 700 kronor. På andra ställen hade man räknat ut, att en sinnessjuk till fyllda femti år kostar samhället en halv miljon. Det var samhällets syn.

Åttiåringen hade levt på avdelningen sen hemmet byggdes. Hon hade alltid haft vård. Pengarna betydde litet på hemmet, där ”Kejsaren” levde i sitt underjordiska hotell. Åttiåringen hade hela sitt liv levt till sin och andra mänskors plåga. Det följde henne till de sista timmarna, när korridoren skulle utrymmas.