”Jag trodde att jag var enda bögen i Glasgow”

  • 27 apr 2022
  • 19 min

// Foto: Amir Hamja

”Jag trodde att jag var enda bögen i Glasgow”
Stefan Ingvarsson

// Foto: Amir Hamja

Lyssna på artikeln

Debuten är en av 2000-talets största romansuccéer. Men hur går Douglas Stuart vidare efter Shuggie Bain? Jo, han fortsätter att röra sig djupare in i mörkret.

Barrowland Ballroom är en av Glasgows mest kända byggnader, en konsertlokal och symbol för stadens själ. Sedan ett par år täcks ena sidoväggen av en stor väggmålning på Shuggie, huvudpersonen i Douglas Stuarts debut.

– Bookerpriset kändes så overkligt. Jag satt där i min soffa under prisutdelningen, och sedan gjorde jag tonvis med intervjuer på en skärm. Det var först på den här sidogatan i Glasgow som jag fick en känsla för vad jag hade uppnått med min bok. Vartenda ord jag har skrivit kommer från denna stad och att nu se den citera min bok betydde allt för mig.

Den som har läst Douglas Stuarts debutroman Shuggie Bain kan omöjligt glömma scenen där pojken dansar på gatan och de gånger då hans mamma berättar om en helt annan, glittrande sida av Glasgow. En sida som han själv inte hade några minnen av. ”You’ll not remember the city you were too wee, but there’s dancing. All kinds of dancing”. Är det något ord som förknippas med dialekten glaswegian så är det ”wee” som betyder liten. Bilden och citatet fångar själva kärnan i boken.

Det slumpade sig så att Douglas Stuarts första utländska författarresa gick till Malmö (mer om den senare), men efter den var det äntligen dags för honom att åka hem till Skottland och den internationella litteraturfestivalen i Edinburgh där han, trots att han bara släppt en roman, var den självklara huvudpunkten.

– Som skotte är man uppfostrad att inte skryta, men jag kan inte med ord beskriva hur stolt jag var över att intervjuas på scen av Skottlands first minister Nicola Sturgeon. I så många intervjuer hade jag fått förklara allt det som format mina karaktärer, varför de hade blivit som de var. Nu behövde jag inte förklara ett dugg. Oj, vad jag hade längtat efter det! Längtat efter att vara hemma bland de som bara förstår…

– Medan jag satt där med vår first minister och talade om Thatcher, 80-talet och den svåra tid som det hade inneburit för Skottland slog det mig att även om mycket förändrats så har allt det jag beskriver fortfarande en stark påverkan på livet här. Det var jag inte riktigt beredd på. Jag hade ju egentligen bara skrivit ner en kärlekshistoria mellan en mor och en son. Men bakom Glasgows sofistikerade fasad finns fortfarande smärta och fattigdom. Vi har bara blivit bättre på att titta bort.

Douglas Stuart.
”Det här var ju en helt privat syssla för mig. Något jag gjorde vid sidan av jobbet som designer. Mitt trick var att låta varje version av manuset vila i flera månader.” // Foto: Amir Hamja

Innan Douglas Stuart vågade visa manuset till Shuggie Bain för någon annan än sin man hade han arbetat på det i tio år. Nu när boken har hyllats över hela världen, vunnit Storbritanniens främsta litteraturpris och sålt i över en miljon exemplar bara på engelska, är det lätt att glömma hur osannolik den här framgångssagan faktiskt är. Berättelsen om kärleken mellan en fjollig arbetarpojke från Glasgow och hans alkoholiserade mamma hade nobbats av 44 förlag. Manuset var för skotsk, för nischat, för deprimerande… Visst var det en bra historia, men hur skulle en sån bok paketeras? Att han överhuvudtaget hade vågat skicka in manuset hade att göra med att han äntligen hade tillåtit sig själv att stanna upp. Han var 42 år gammal och efterfrågad modedesigner i New York.

– Som barn hade jag varit helt upptagen med att ta hand om min mor och hennes drickande, med att överleva mobbning och våld. Vid 16 blev jag föräldralös och jobbade sedan tre, fyra dagar i veckan för att ta mig igenom gymnasiet och högskolan. Allt i livet handlade om att säkra en bostad, att försörja mig. Jag var så inriktad på överlevnad att jag aldrig hade ställt mig frågan om jag gjorde det jag ville göra och om jag var lycklig.

Insikten om att han hade det bra – om att han var trygg – sjönk in. Hemma låg två färdigskrivna bokmanus. Arbetet med dem hade hittills mest varit en sorts fantasivärld: ett sätt att bearbeta uppväxten och en möjlighet att vistas i det Skottland han alltid längtade till. När manuset till slut antogs gick allt väldigt snabbt och han bestämde sig för att satsa på att bli författare. Men det var februari 2020 och i takt med att romanen började nå sina första läsare stängdes New York ner och pandemin var ett faktum. Det blev inga författarsamtal eller signeringar, inga fysiska möten med läsare. Alla intervjuer gjordes framför datorn. Han var den andra skotten genom tiderna att tilldelas Bookerpriset, men även den milstolpen passerades på en skärm i hemmet. En framgångssaga som denna ter sig nog alltid rätt overklig för den som är med om den, men i det här fallet gränsade den till helt absurd. Han satt ju bara hemma medan allt hände.

– Jag hade ingen känsla av att det var på riktigt, jag förstod inte hur långt Shuggie Bain hade färdats, hur många människor som hade lärt känna honom. Själv satt jag i lägenheten i East Village i New York och det var han som stod för allt resande. För mig var det svårt att tänka sig att det fanns läsare av boken på platser som jag själv aldrig hade varit på. Som Malmö, till exempel.

Till den här historiens alla märkliga vändningar hör nämligen att hans första publika samtal om boken ägde rum på bägge sidor av sundet efter en första flygresa till Europa och Kastrup. I Malmö hade jag uppdraget att samtala med honom inför ett fullsatt stadsbibliotek och han var pojkaktigt uppspelt inför att äntligen möta livs levande läsare.

Nu när Douglas Stuart återvänder med en ny roman om Glasgow, Unge Mungo, är det en skräckhistoria han berättar. Som läsare blir vi tvungna att sitta och titta på medan en vuxenvärld sviker en tonåring å det grövsta, en vuxenvärld som helt misstolkar alla hotbilder och ser monster på fel ställen.

Douglas Stuart var den andra skotten genom tiderna att tilldelas Bookerpriset. James Kelman var den första 1994 för romanen How late it was, how late.

– Jag flätar samman berättelsen om en trevande kärlek med en ren skräckhistoria. Den blandningen av känslor förknippar jag med min egen uppväxt. Den som inte har några pengar har heller inget filter mellan sig själv och sitt kvarter. Du har ingen trädgård, inget staket, ingen bekväm bilfärd till jobbet… Precis utanför ytterdörren börjar en värld som styrs av våld, mäns våld. Du kan inte göra så mycket åt den, du kan bara försöka att överleva i den.

Hur gör man det?

– En strategi är att möta denna värld med en viss jargong, en svart humor. Detta är typiskt för skottar. Och för queera berättelser, säger Douglas Stuart och tillägger att han som barn fick lära sig att en queer och avvikande pojke skulle växa upp och bli ett monster.

– Det som väntade en sådan som jag var ett frånstötande och perverst liv.

På samma gång var de vuxna fullständigt naiva och oförberedda på ”de verkliga monster” som fanns i deras närhet. De som dolde sig bakom respekterade samhällsroller som präster, scoutledare och fotbollstränare…

– Det var en tid då alla som avvek sågs som monstruösa, samtidigt som de verkliga förövarna fick härja fritt. Det var den paradoxen jag ville få fram i Unge Mungo.

Douglas Stuart berättar med sorg i rösten att det var en mycket utbredd uppfattning att den säkraste platsen för pojkar var runt vuxna män, lite oavsett vilka de vuxna männen var. Detta ansågs särskilt viktigt för pojkar som var lite annorlunda eller som växte upp med ensamstående mammor. Man skulle tvinga in en sådan pojke i en manlig miljö. Det kunde vara en snickrande granne, någon som mekade med bilen eller kyrkans aktiviteter. En fisketur var också helt rätt.

– Tanken var att vi pojkar skulle må bra av sådana sammanhang och rätt ofta var det ju så, men inte alltid. Det fanns ingen tanke på hur illa det också kunde gå.

Berättelsen om Unge Mungo har en del likheter med föregångaren. Den berättar om en fattig uppväxt i Glasgow mot bakgrund av de stora samhällsförändringar som sliter sönder den skotska arbetarklassen. Den är berättad ur en queer pojkes perspektiv, en lillebror som är starkt påverkad av en mamma som dricker. Men ungefär där upphör likheterna.

– Det finns nog en psykologisk förklaring till att jag alltid kommer att brottas med missbruk som tema, det grundar sig i min egen sorg. Hur påverkas en familj av missbruk? Vem tar ansvar och vem gör det inte? Vad utgör en familj och när kan man inte längre tala om en familj? Efter den intensiva kärlek som präglar Shuggie Bain och hans mamma ville jag beskriva en missbrukande förälder utan att komma med några ursäkter. I den andra boken är inte ens missbruket mammans främsta tillkortakommande: hon har helt enkelt aldrig velat vara förälder. I den miljö där hon växte upp erbjöds hon aldrig något annat val. Det är inte bara förövarna som utgör skräcken i den här historien, det finns också en skräck kopplad till en mamma som inte älskar dig. Eller i alla fall inte älskar dig tillräckligt mycket.

I Unge Mungo faller mycket av föräldraansvaret på Mungos syster. Under Douglas Stuarts uppväxt var kvarteret fullt av sådana systrar. De var egentligen för unga, men var tvungna att rycka in.

– Nu när jag sitter och skriver på min tredje roman märker jag att jag än en gång närmar mig föräldrar som misslyckas. Det är en riktig skräck. Och som författare vill jag röra mig djupare in i mörkret, in i det som håller mig vaken om nätterna …

Douglas Stuart.
”När det blev klart vad Unge Mungo är för en sorts bok fick jag i vissa fall höra att jag har skrivit ’ännu en Glasgow-roman’. Underförstått låter det som att det inte är riktigt okej att skriva en till bok om något så perifert och oväsentligt som Glasgow.” // Foto: Amir Hamja

För en utomstående kan det vara svårt att förstå fullt ut hur underrepresenterad den skotska erfarenheten är i brittiska medier och i den kultur som premieras i Storbritannien.

– Det enda jag kan göra som skotsk författare är att representera mina egna erfarenheter så ärligt som möjligt. En författare ur arbetarklassen tillskrivs dessutom ett helt annat ansvar än någon ur medelklassen. Vi har alltid ett ansvar att representera bredare erfarenheter eftersom medelklassen ser oss som en enhetlig grupp, som en monolit.

Det är omtalat svårt att skriva bok två. Ännu svårare är det efter en framgång som den som Douglas Stuart hade varit med om, men han hade tur. Unge Mungo låg ju redan färdigskriven där hemma. Han skrattar till när jag tar upp det.

– Ja, det stämmer, men i stället har ju den tredje boken visat sig vara mycket svår att skriva, om det tröstar någon.

Shuggie Bain hade varit en spretig process och i något skede var jag uppe i 1800 sidor. Med Unge Mungo var det precis tvärtom. Boken kom som en färdig idé i mitt huvud och jag hade kunnat skriva ett synopsis för hela handlingen på en sida. I min debut hade jag lagt så mycket tid på att förklara miljön och den sociala bakgrunden, nu gick jag rakt på mina karaktärer.

Med Unge Mungo skriver Douglas Stuart in sig i en skotsk en litterär genre: skildringen av gängvåldet. Och det är högst medvetet.

– Vår historia är full av den sortens berättelser, och de är utan undantag väldigt maskulina.

Vilka verk tänker du på?

– Till exempel No Means City av H. Kinsley Long, som beskriver razor gangs i Glasgow på 20- och 30-talen. En annan föregångare är gangstern Jimmy Boyle som skrev sin självbiografi på 70-talet, ett verk som sedan blev en uppmärksammad film. Givetvis måste även Trainspotting av Irvine Welsh räknas dit. The Young Team av Graeme Armstrong från 2020 är ett annat exempel.

Ville du göra något liknande med Unge Mungo?

– Ja, men berättat ur ett queert perspektiv med röster ur en queer arbetarklass. Allt som kommer ur den här erfarenheten brukar ju annars drunkna i en högljudd straight maskulinitet.

– Både Mungos storebror och hans mamma vill göra en man av honom, och avsiktligt eller inte innebär det att dra in honom i denna värld av manligt våld. Jag ville att Mungo skulle förrådas på det mest fruktansvärda vis, men också under förevändningen att man gjorde honom en tjänst. Hans mamma gör bara vad hon tror är bäst för honom. Hon vill även att han ska komma bort från stan, uppleva den skotska naturen. Han har ju aldrig sett något annat än Glasgow. Han har levt bakom ett stängsel av fattigdom.

Parallellt med detta ”hav av rått våld”, som Stuart uttrycker det, får Mungo och grannpojken James en kort tid av kärlek, tillhörighet och hopp. James sörjer sin döda mamma och detta för dem samman.

– Det är väldigt speciellt för dem att kunna visa sig svag med en annan man, svaghet är ju annars livsfarligt att visa på gatorna. Det som händer mellan dem hade nästan inte kunnat vara mer tabu. Det är några år kvar till Skottlands första prideparad. Detta är Thatchers Storbritannien, mitt under brinnande aidskris.

Douglas Stuart.
”Jag ser de olika berättelserna som en stor väv, en sorts gobeläng där jag väver in dessa sällan hörda röster i en större berättelse om min hemstad, om Skottland och världen vi lever i.” // Foto: Amir Hamja

Douglas Stuart blir tyst.

– När jag växte upp trodde jag på fullaste allvar att jag var den enda unga bögen i Glasgow. Vi var alla så extremt försiktiga. När vi hade gått ut skolan var det två killar i min omgivning som berättade för mig att de också var bögar, men vid det laget var ju det värsta över. De hade inte velat drabbas av det de såg andra barn utsätta mig för. Därför höll de tyst.

Det finns en scen i Unge Mungo som har sitt ursprung i en erfarenhet Douglas Stuart hade som 19-åring, när han dejtade en kille som var ett par år äldre än honom.

– På hans gata visste alla att han var bög. Barnen i kvarteret hade ristat obscena ord och ”pedofil” på hans dörr. Jag minns att jag frös till av skräck när jag såg dörren och tänkte att detta var vad som väntade mig. Själv ryckte han bara på axlarna – han hade vant sig.

Med ett sorgset leende konstaterar Douglas Stuart att man lätt kan tro att allt han skriver
grundar sig på egna erfarenheter. Men i själva verket gör han väldigt mycket research: Glasgows ekonomiska historia, migranterna från Irland, gängvåldet…

– Jag vet hur de religiösa konflikterna mellan katoliker och protestanter i min hemstad ser ut och känns, men jag har inte alltid förstått hur de uppstod. Det är sådant jag tar reda på. Efterforskningarna har också inneburit en sorts förlösning. Ju mer man förstår det som har orsakat allt våld och allt lidande, desto lättare är det att leva med det.

Mungo är uppkallad efter Glasgows skyddshelgon, en munk och missionär från 500-talet. Han pryder hemstadens stadsvapen.

– Jag ville visa att en pojke som han kan representera vår stad lika mycket som någon annan. Även Shuggie har ett namn som bara hade kunnat komma från Glasgow.

Douglas tittar på mig och inleder med att säga mitt förnamn väldigt tydligt, något han gör när han vill poängtera att det han har att säga är särskilt viktigt att jag förstår.

– Jag har egentligen inga större anspråk än att visa att även dessa erfarenheter ingår i vår historia. Det finns inga spår av några queera skottar förrän runt 1980. Varför har dessa personer bara försvunnit? Varför kan jag inte ta reda på något om deras liv? Det är just därför jag har velat ha två killar som kysser varandra på omslaget av den nya boken. Jag vill vara tydlig med att boken handlar om just detta. Ingen ska kunna säga att de lurats in i något som de inte har väntat sig.

Fler utvalda artiklar