Johannes Anyuru: ”Sonnevi har lärt mig nästan allt”

  • 6 jan 2023
  • 25 min

// Foto: Thron Ullberg

Johannes Anyuru: ”Sonnevi har lärt mig nästan allt”
Axel Kronholm

// Foto: Thron Ullberg

Lyssna på artikeln

20 år har gått sedan debuten. Men när Johannes Anyuru ser tillbaka är blicken hård: han var en ”kärnlös människa” full av självtvivel och klassångest. Det var dock innan han fann sin tro. Så är allt frid och fröjd nu? Knappast.

Ur Vi Läser #6 2022.

Glassfrysen brummar inne på det lilla caféet vid Eriksberg i Göteborg. ­Väggarna är klarblå, inredningen maritim, och utanför vid kajen ligger segelbåtar i trä och gamla fiskebåtar förtöjda. I skydd från höstvädret inne på caféet vecklar fyra äldre vänner varsamt upp plast­folien runt sina smörgåsar. Vid bordet intill har Johannes Anyuru slagit sig ner, framför ett gammalt foto över Eriksbergs mekaniska verkstad som låg här tidigare. Det är en vardagsförmiddag, men här inne finns inte en enda uppfälld laptop, inga digitala nomader, och det är det som får honom att komma hit när han själv behöver arbeta.

– Att sitta på vissa sorters caféer blir nästan performativt, typ ”Här sitter vi allihop och arbetar på romaner eller gör mindmaps över nya ekologiska produkter.” På sådana ställen känner jag så tydligt hur jag är en del av den urbana kreativa klassen, och det vill jag väl inte varken känna eller vara.

Varför inte?

– Jag känner mig inte helt hemma i den klassen. Som kändis, författaren, hör jag förstås hemma i sådana miljöer, men inte som människa. Min morsa var lantbrukardotter, min farsa bodde här på Hisingen i en pytteliten etta. Jag vill tänka att jag i mitt skrivande är mer som en av de pensionerade sjömännen eller sjukpensionärerna som är stamkunder här. Sedan vet jag att det inte är sant, att jag säkert är närmare en PR-konsult med sån där liten cykelkeps. Men likväl är det något skönt med att sitta här.

Snart 20 år har gått sedan debuten, diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya – nästan halva den nu 43-åriga Johannes Anyurus liv. Under den här tiden har han fått ompröva och omvärdera en hel del: allt från sin politiska aktivism till meningen med livet, tron på Gud och vilken slags böcker han vill skriva. Men vi kommer till det.

När jag träffar Johannes Anyuru har han precis kommit ut med sin senaste roman, Ixelles. Det är en bok som kan sägas vara många saker, däribland en hyllning till fantasin, och en studie av berättelsens kraft – både berättelserna vi bygger om oss själva och de som formar det politiska samtalet eller vår uppfattning om verkligheten. Expressens kritiker Lizette Romero Niknami ”kapitulerade fullständigt” för romanen som hon menade var märkt av kärlek och sorg: ”Det här kan vara den bästa roman jag läst i år”, slog hon fast. Hon fick medhåll av Sydsvenskans kritiker Oline Stig: ”En rasande mörk men också hoppingivande samtidssaga som tar andan ur mig.”

Ixelles kretsar kring Ruth, som tagit sig bort från det man i Sverige hade kallat ett ”särskilt utsatt område”, i det här fallet den fiktiva Bryssel-förorten med postnumret ”tjugosjuttio”. Hon har försökt sopa igen spåren efter sig, och vill gärna skydda sonen Em från mörkret som lurar i det förflutna, som i minnet av hans mördade pappa, Mio.

I sin roll som PR-konsult säljer hon trovärdiga berättelser, diktar upp helt fiktiva personöden, till kunder med mer eller mindre skumma motiv. Sett utifrån är hon framgångsrik, en av dem som lyckades ta sig bort från betongförorten, till den finare stadsdelen Ixelles. Spänningen mellan dem som lämnade och dem som blev kvar återfinns även i Johannes Anyurus eget liv. Han hör till dem som lämnade, i hans fall miljonprogrammet Araby i Växjö. Medan vänner hamnade i fängelse, eller gick ännu värre öden till mötes, flyttade han vidare för att studera.

– Min mamma var dagmamma, ensamstående och superfattig, men hon var också utbildad socionom. Farsan var rastvakt hela sitt liv, så att säga, och ­jobbade en del i olika industrier i min barndom. Men han var också utbildad stridspilot. De hade en känsla för vad utbildning är värd, och uppmuntrade mig att läsa, det fanns en känsla av att den världen tillhörde mig. Jag var på biblioteket en gång i veckan med morsan.

Där har vi betydelsen av klass igen – ett privilegium som vännerna som blev kvar inte hade. Länge intalade sig Johannes Anyuru dock att de ändå var rätt lika.

– Jag har tänkt att jag var precis som dem, men att jag råkade komma undan bara. Men jag var nog aldrig som dem. Jag spelade liksom Drakar och Demoner när andra stal bilar. Det har varit svårt att prata om, för det innebär att jag aldrig riktigt hörde hemma där, fast det var en plats jag verkligen älskade – gud vad jag älskade sönder de där innergårdarna. Det där tror jag många som växer upp i miljonprogrammen bär med sig. En sån paradoxal kärlek.

I Vi Läsers förra omslagsintervju med Johannes Anyuru, för tio år sedan, var det den stridbara aktivisten som dök upp, engagerad i Pantrarna för upprustning av förorten. Så till den grad att det påverkade hur han talade. Läser man om intervjun hör man inte kulturpersonligheten som sitter i SVT:s Babel och pratar litteratur, utan en kille från orten. Johannes Anyuru ler åt minnet:

– Jag umgicks med Pantrarna varje dag, och eftersom jag väl var en så kärnlös människa så förlorade jag min kulturarbetargestalt, det sättet att prata. Så i intervjun pratade jag som en förortskille, och varannan mening slutade med fraser som ”du vet” och ”fattar du?”. Nu kan jag inte riktigt komma åt den sociolekten längre, men det var intressant att uppleva att inte riktigt nå fram till sitt eget språk.

Den johannes anyuru vi möter nu är betydligt mer from – en man som försöker lämna rollen som ­debattör. Inte för att han ändrat åsikter eller övertygelse, utan för att han började tvivla på sina motiv.

– Jag har blivit rädd för att ha en massa åsikter, att skriva om vad jag tycker om andra människors handlingar, ord, och kanske ha fel. Eller att ha rätt, men med fel avsikt. Och om jag rannsakar mig själv och skrapar lite på ytan så är det rätt uppenbart att i många fall, inte alla, men många, där jag varit inblandad i debatter så har jag varit det av ganska grumliga skäl.

Som vad?

– Som att jag var avundsjuk på någon annan författares framgång, eller att jag fick en dålig recension av någon och tre år senare stack han ut halsen i någon fråga och då skulle jag ge igen. Jag vet inte om jag är värre än någon annan egentligen, men det är något jag börjat fundera över på ett personligt plan. Det har en konsekvens att hålla på så. Man blir grumlig i sig själv.

Johannes Anyuru säger att han fortfarande blir ursinnig över saker i samhället och offentligheten, men väljer att inte gå in i den känslan.

– När jag börjar formulera mitt ursinne blir jag bara mer ursinnig. Det är förstås en underbar känsla, att få hetsa upp sig när man tycker sig ha rätt, och man vet att man skulle kunna avslöja någon annan, dra ner dem. Och så dyker också en annan avsikt upp, som är insikten att man kan växla in den här vreden mot trovärdighet, mot hjälteglorian. Vi lever ju i en kultur där sånt premieras, att man rasar och hänger ut varandra. Jag älskar liksom också att se två kultur­kollegor puckla på varandra.

Kulturvärlden är oändligt mycket mer våldsam.

Det är inte det att Johannes Anyuru är rädd för en fight. Faktum är att han tränat kampsport i flera år, bland annat thaiboxning och brasiliansk jujutsu, och även tävlat i den sistnämnda sporten. Men han menar att det är mycket mindre skrämmande att gå upp i en fighting-bur än att ge sig in i svenska kulturbråk.

– Kulturvärlden är oändligt mycket mer våldsam. När du går en match slåss du en kvart, men sedan är man polare. Det är ingen som försöker förstöra den andres liv. I de här kulturbråken känns det som att folk är ute efter att sabotera den andres rykte och karriär. Jag har ju själv skrivit texter halvt om halvt med det syftet.

Där Johannes Anyuru växte upp, i Araby, var fysiskt våld det högsta trumfkortet. Det spelade ingen roll hur rolig eller intelligent man var – om du fick stryk hade du ändå förlorat.

– Jag tycker på sätt och vis att det var renare. Jag vet att det låter fruktansvärt fel i medelklassens öron, ociviliserat, att vi ska vara finare och lösa konflikter med samtal. Jag fattar det också, så klart. Men det fanns något rent i att man slåss när man är osams och sedan blir man sams igen. I kulturvärlden är det så snårigt, där utspelar sig våldet i vem som pratar med vem på någon fest, och i just de otydliga motiven bakom recensioner och artiklar… Det är som såna där engelska filmer där de dansar runt varandra. Fast i kulturvärlden duellerar vi aldrig. Jag kan tänka att vissa personer borde dra fram varsin svartkrutspistol på parkeringsplatsen bakom Bokmässan och göra upp.

Den 22 oktober var det en av höstens höjdpunkter för alla MMA-fans, då Islam Makhachev gick en upphaussad titelmatch mot brasilianaren Charles Oliveira. I andra ronden lyckades Makhachev koppla en så kallad arm­triangel runt halsen på Oliviera, som snabbt gav upp.

– Jag gillar killarna från Dagestan, Makhachev men även Khabib, som nyss gått i pension. Jag är även svag för de lättare fjäderviktarna.

Vid bordet intill har smörgåsarna ätits upp och de fyra vännerna, som alla ser ut att ha passerat pensionsåldern, har kommit in i ett eldigt samtal om fascism, med anledning av extremhögerns seger i det italienska valet. Johannes Anyuru stannar upp i sina svar, vrider örat mot bordet och ler.

– Det är så fascinerande att lyssna på gamla människor.

En äldre röst som följt Johannes Anyuru genom livet är poeten Göran Sonnevi. På Akademibokhandeln i Växjö snubblade den unge Johannes över en pocketutgåva av Sonnevis diktsamling Det omöjliga – ett omvälvande fynd.

– Han har lärt mig nästan allt, det är svårt att sätta ord på det. Av Tranströmer har jag lärt mig kraften i bilden, av Göran Greider att man kan skriva poesi om… en lokalpolitiker. Men av Sonnevi har jag lärt mig vad själva språket är för något märkligt material.

I sin utveckling är Johannes Anyuru inte helt olik sin förebild Göran Sonnevi. Efter sitt politiska 60- och 70-tal, med dikter om Vietnamkriget och marxism, började Sonnevi rannsaka sig under 80-talet: Vem var han när han skrev om Kambodja? Vad var det vänstern drömde om?

– Sedan börjar han skriva mer om Gud på 80- och 90-talet. Inte en personlig Gud som jag tror på utan en Gud som det reala, som Lacan skulle sagt, det fullständigt främmande, det som vi aldrig kan ha en relation till. Han är nog inte en religiös diktare, men en etisk sådan. En sorts filosof, kanske.

Samma resa, från det brinnande politiska till det andliga, har Johannes Anyuru gjort. Romanen Ixelles inleds med ”I den nåderikes namn”, eller ”Bismillah”.

– Inom islam inleder man allt med det. När du drar på dig en strumpa eller äter en nöt säger du ”bismillah”. Men jag tänkte en del på hur det skulle se ut om jag inledde min bok med det. Hur skulle det tas emot?

Öppet religiösa författare är relativt sällsynta i Sverige och vår sekulära offentlighet. Samtidigt upplever Johannes Anyuru ändå att utrymmet för Gud utökats något, och att han ser fler som skriver om andlighet.

– För 20 år sedan tyckte alla att man var en clown om man var religiös. I dag är offentligheten inte riktigt lika sekulär. Sedan är jag på ett sätt skyddad från en viss upplevd ”töntighet” som muslim. I synnerhet brun muslim. Det har nog en nyans av Malcolm X mer än frikyrka, så att säga.

Det är också något som han vrider och vänder på i Ixelles, hur den acceptansen delvis är villkorad av offerrollen.

– Det är lättare att skriva att man går till moskén när man gör det i skuggan av terrordådet i Christchurch, för då är man en förtryckt minoritet som berättar om sitt lilla hörn av världen. Det är oändligt mycket svårare att prata i rollen som förövare, som en del av en ordning som utövar våld, som förtrycker och tystar.

Tron är ständigt närvarande i Johannes Anyurus liv. Han ber fem gånger om dagen och fastar under Ramadan; skjuter inte sällan in ”Fred vare med honom” om han nämner profeten Muhammed.

Plötsligt kostade min tro mig väldigt mycket bekvämlighet.

När han kommer hem efter vår intervju är det dags för middagsbön, därefter en eftermiddagsbön, en ­skymningsbön och en nattbön. I går, en måndag, fastade han, som han ibland gör på måndagar, bland annat för att profetens födelsedag var just en måndag.

Tron på Gud har även format tron på litteraturen, som också framkommer i Ixelles, där Ruths son Em beskriver biblioteket som en ”magikers laboratorium”.

– Att Gud skapade människan till sin avbild betyder i islam inte att Gud är mänsklig, utan att människan har egenskaper som är en sorts skuggor eller ekon av Guds egenskaper. Så Gud skapade någon som i sin tur kan försöka sig på att skapa, och i skapandet tror jag vi kommer nära något gudomligt, på samma sätt som när vi visar förlåtelse eller generositet. Jag tror att det finns en stor nåd i att vi kan skriva ner det som finns inuti oss, och att någon annan kan läsa det ute i världen och föra in det i sig själv. Att vi som art kan skapa litteratur, och bygga bibliotek. Kreativiteten måste vara en av vägarna till Gud.

Men han har också tvivlat. Mest kritiskt var det under en religiös studieresa till Jemen, som han också berättade om i sitt vinterprat i Sveriges Radio år 2020. I Jemen levde han i öknen i 40 dagar, sov i en varm och trång sovsal med ett tjugotal andra västerlänningar. De väcktes klockan tre på natten för nattbön, följt av gryningsbön och lektioner före frukost. Efter middagsbönen följde fler lektioner fram till natten då han stupade i säng.

– Plötsligt kostade min tro mig väldigt mycket bekvämlighet, och jag tänkte ”Tror jag ens på det här?”. Jag konfronterades med ett tvivel som jag inte riktigt hade erkänt att jag hade.

Hur fungerar det tvivlet?

– Det är när de olika fakulteterna i mitt inre inte är i linje. Mitt intellekt säger att det finns en skapare, och mitt hjärta säger att jag kommer från Gud och är på väg tillbaka, men egot säger att det vore gött att göra vad jag vill: Min vän, varför hålla på med denna eländiga disciplin? Vad gör du här ute i öknen, idiot? Tvivlet handlar om vilken röst som är sann. Det religiösa svaret är att egot bara är ett sken, men det moderna svaret är att egot är sanningen och religionen är skenet. Idealet i vår tid är nog att man ska lyssna till sina begär, rota fram varenda liten impuls och följa den.

Han tystnar och tar en klunk av caféets svarta bryggkaffe. Han är inne på sin tredje kopp nu.

– Jag grubblade på det i flera dagar, men kom till sist fram till att jag haft så många upplevelser och erfarenheter som gör att jag tror på Gud.

Är det en rent intellektuell process på det viset?

– Att vara troende är i islam ett anspråk som kräver bevis: Vad utför du för handlingar? Hur uppför du dig? Det står alltid ”De som tror och gör goda handlingar” i Koranen. Det hänger ihop. Att ha den där dagliga praxisen, där du oavsett vilket ber vissa tider, fastar, och så vidare, de handlingarna fördriver också tvivlet.

I vinterpratet från 2020 beskriver Johannes Anyuru friden när tvivlet stillats, med en scen från den lediga timmen före kvällsbönen, när han går runt på ­marknaden och plockar bland sjalar och böcker, eller dricker té i moskén ”när skuggorna blev långa och ett milt rosenfärgat sken verkade strömma både ur himlen och den vita marmorn, en hemlig glöd inifrån allt, och man kunde nästan se det då: se att det finns världar bortom världen. Världar av allt klarare glas, och man kände frid en stund […]”

Sedan Johannes Anyuru konverterade har han också sluppit sina depressioner. Han menar själv att han har ett manodepressivt stråk i sig, och i tjugoårsåldern kunde han hamna i djupa depressioner.

– Religionen hävdar att livet inte handlar om att bli ytligt lycklig. I islam är de lyckliga de som kommit in i paradiset. Det vi känner här är ofta inte lycka, utan berusning. Jag kände det så starkt på Bokmässan i Göteborg i september, hur berusande det är att vara författare och gå runt där. Jag hade mitt foto uppe i Norstedts monter, och jag kunde känna det där som är så lätt att missta för lycka, det vill säga: Nu går det bra för mig! Nu kommer en bok som alla älskar, och det är mitt foto där uppe… Alla mina kollegor tycker att jag skriver viktiga saker, haha. Hur kan man inte bli berusad av det? Det var så länge sedan jag hade den känslan, det är ju fem år sedan förra boken. Men det kändes obehagligt den här gången, på samma sätt som det känns obehagligt att berusa sig på något annat när man varit nykter länge.

Efter en intensiv höst med boksläpp, bokmässa, författarsamtal och allt som hör till säljandet av en bok börjar nu ett lugn lägga sig över Johannes ­Anyurus tillvaro. Han är på väg tillbaka till en lunk där han skriver varje dag och går promenader med sin fru upp på Ramberget. Han skriver dels på ett rollspel, som möjligen kan mynna ut i en serie ungdomsböcker, dels på en sorts science fiction-deckare.

– Den handlar inte om detektiver utan utredare på en myndighet. Jag är ute efter samma känsla som i de gamla Sjöwall Wahlöö-filmerna, med Sven Wollter och Tomas von Brömssen. Men i en sorts grå, byråkratisk framtid.

Med tre nitiskt genomarbetade romaner med höga anspråk bakom sig är Johannes Anyuru övertygad om att han är klar med den sortens litteratur. Kanske är Ixelles, mer än något annat, en avslutning på ett kapitel i Johannes Anyurus författarliv.

Ixelles är också en sorgesång över all den kraft som jag tillmätt litteraturen i mitt liv. Jag har varit så otroligt noga med vad jag släpper ifrån mig, det är därför det tar fem år för mig att få klart en roman. För jag har känt att mina böcker måste göra världen större. Det har känts helt meningslöst att bara skriva något som är underhållning.

Och så känner du inte längre?

– Nej. För mig har litteraturen varit en sådan ofattbar gåva som jag varit tvungen att förvalta och ta ansvar för. Men efter den här boken tror jag att jag kan tillåta mig själv att skriva något annat. När jag upptäckte ­skrivandet så var det genom just science fiction, serietidningar, väldigt lättsamma böcker. Pulp. Skräp. Jag älskar sådana böcker, jag har bara aldrig tillåtit mig själv att skriva sånt.

Det låter som en frigörelse?

– Det är jätteskönt. Inte för att det andra är dåligt, det behövs litteratur som tar sig själv på enormt allvar och vill gripa in i världen. Jag hoppas andra fortsätter skriva sådana böcker, men det kräver så himla mycket, det har ett pris, och jag är färdig med det. Nu får någon annan ta över.

Fler utvalda artiklar