Kalle Lind om revykungen och nazismen

Först hyllade han Mussolini – innan revykungen Karl Gerhard bytte skepnad och blev en av de skarpaste svenska rösterna mot nazismen. Så högljudd att till och med statsministern ringde och bad honom att sänka tonen och inte tjata så förbannat om Hitler. Det här är ett utdrag ur Kalle Linds nya bok Karl Gerhard – estradör och provokatör.

När Zarah Leander så småningom flyr Nazityskland – 1942 osar det bränt på allvar och Goebbels propåer om att hon ska bli tysk medborgare blir allt hotfullare – blir hon persona non grata i Sverige. Karl Gerhard, vid det laget profilerad antinazist, försvarar henne. Han citerar sin judiske kompis Conrad Pineus: Zarah är en ”politisk idiot”. Hon plockar själv tacksamt upp formuleringen och använder den i sina många försvarstirader.

Karl Gerhard står alltid vid Zarah Leanders sida, även sedan hon från topp till tå doppat sig i den tyska dyngan. En tid efter hennes hemkomst till Sverige annonserar han att han ämnar ta Zarah Leander till nåder. På en lunch på Kråkslottet den 14 juli 1944, inför press och honoratiores, meddelar han att han har värvat henne till kommande revyn Nu ska vi vara stygga på Cirkus. Han har förlåtit Zarah och anser därmed att även övriga världen bör göra det.

Lunchen blir en pinsam tillställning. Zarahs närvaro upprör. Folk lämnar Kråkslottet i vredesmod – dock först efter att ”med god aptit deltagit i den magnifika lunchen och uppskattat en utsökt bourgogne, Karl Gerhards slottstappning”, enligt retstickan Kar de Mumma som också närvarar.

Till och med Torgny Segerstedt, Gerhards moraliska riktmärke, fördömer från sin ledarplats Gerhards val att värva Zarah till sin revy. Gerhard kapitulerar inför en allt hätskare folkstorm från tidningsspalter och i brevskördar, men framför allt inför vädjanden från de ockuperade Norge och Danmark. Ett skrivet kontrakt blir ett rivet kontrakt.

Men Gerhard ger sig förstås inte utan att först påminna om att Zarah långt ifrån varit ensam att söka sig till den penningstarka tyska underhållningsindustrin före kriget: han nämner schlagercharmören Sven-Olof Sandberg och skådespelerskorna Signe Hasso, Viveca Lindfors och Kristina Söderbaum – den sistnämnda medverkar i den ökända antisemitiska propagandafilmen Jud Süss (1940) och ber veterligt aldrig om ursäkt. I en intervju med kommunistiska Ny Dag i augusti 1944 påpekar han att Zarah, med sitt utbyte med naziregimen, varit ”lika neutral som samlingsregeringen” – den svenska regeringen har länge under kriget framgångsrika handels- och tjänsteutbyten med Nazityskland. 1945 kuplettkommenterar han den dubbelmoral som har gjort Zarah till paria medan andra gamla nazikollaboratörer går fria:

Krigsförbrytare i alla länder
dinglar uti galgarna idag
men här hemma tvår dom sina händer
Ingen har haft nazis till behag
Syndabocken för ententens klander
har dock fångats in på sitt revir
Det är frun på Lönö, Die Leander,
som jämt frågar när hon frikänd blir
(”Lilla jänta, du får vänta”)

Zarah Leander är kontaminerad – cancelled på nusvenska. Hon får trösta sig i all enkelhet på den magnifika herrgården Lönö på Vikbolandet, där hon driver en framgångsrik fiskproduktion i sex tysta år. Först 1949 kan hon göra comeback. Då är hon åtminstone förlåten av publiken. Vid det laget är inte Gerhard inblandad – men han engagerar henne längre fram och framträder i duett med henne som ”det rara gamla paret av anno dazumal” i Göteborgsrevyn Bröst och skådespel 1956.

Det är fortfarande inte okontroversiellt då. Gerhards goda vän, den socialistiska arbetarförfattaren Moa Martinson, skriver i ett brev till honom så sent som 1962: ”Det är många min vän som är förbannade på dig för att du arbetar hop med aset, just därför har jag tagit till språkets värsta ord för att få dig att låta bli”.

1933 års Oss greker emellan brukar räknas som revyn där Gerhard kommer ut som antinazist. Både Gerhard själv och biografen Stig Ahlgren liknar hans omfamnande av den antinazistiska strömningen vid den kristna frälsningen. Gerhard närmast drabbas av en övertygelse. Den inre moraliska kompass som han kanske låtit snurra lite hit och dit, i jakten på komiska poänger, hittar till slut en tydlig riktning.

Gerhards viktigaste ideologiska rättesnöre är Torgny Segerstedt (1876–1945), en omvittnat allvarsam och konservativ religionshistoriker som 1917 blir huvudredaktör för liberala Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, oftast och för enkelhetens skull kallad Handels-Tidningen. Segerstedt är redan från 1933 en av Hitlertysklands okuvligaste kritiker, vars röst hörs även internationellt. Han sitter i riksdagen perioden 1935–1945 men hinner ändå i princip dagligen, i ledartext efter ledartext på tidningens ”Idag”-sida, påminna världen – och i synnerhet göteborgarna – om att ”Herr Hitler är en förolämpning”. Det sista skriver han redan den 3 februari 1933, tre dagar efter att Hitler kuppat sig till positionen som Reichskansler.

Segerstedts ledare hamnar genast under ögonen på Hermann Göring, en av Hitlers närmaste män och tillika Sverigevän. Göring skriver ett hotfullt genmäle där han vill ha ett löfte om att aldrig behöva läsa något dylikt igen – ”innan vidare åtgärder vidtagas”. Segerstedt låter publicera Görings telegram och svarar på ledarplats: ”Det förefaller, som herr Göring trodde, att Sverige vore något slags annex till det tyska riket” (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 8 februari 1933).

Torgny Segerstedt gör intryck på Karl Gerhard. Det är ingen överdrift att prata om idolskap. Den som råkar Karl Gerhard aldrig så kort tid får strax veta vilken ädel och hjältemodig förgrundsgestalt Segerstedt är. ”I Gerhards sällskap träffade jag Torgny Segerstedt flera gånger”, berättar Karl Gerhards primadonna Gudrun Brost i en intervju 1991 – ”varje gång var det som att möta Gud Fader själv” (Om vi inte minns fel, 1991).

Gerhard minns tillbaka på sin syn på tidningsmannen under krigsåren:

”Det var med en jublande känsla av triumf jag dagligen läste Torgny Segerstedts I Dag-artiklar, där varje rad gnistrade av vettig vrede, varje ord var som hamrat i granit – en mänsklighetens vulkan i utbrott som svar på de tyska busarnas skändligheter och försök att krossa allt som har med humanitet och bildning att göra. (Lite gullregn, 1961)

Beundran är ömsesidig. Segerstedt citeras ibland för karakteristiken att Gerhard ”bär en skämtares kappa över en riddares rustning”. När Gerhard 1934 sätter upp Oss Göteborgsgreker emellan bryter Segerstedt ett gammalt löfte till sig själv att aldrig se en revy. Enligt Per Gerhard ser hanOss Göteborgsgreker emellan på Folkteatern tolv kvällar i rad. Han desavouerar dessutom sin egen tidnings revykritiker, som inte varit imponerad av föreställningen. Från ledarplats slår han fast att revyn i själva verket är oantastlig och ett måste, inte bara men mycket för sitt ideologiska ställningstagande.

Som ofta när Karl Gerhards gillande väckts finns det inslag av självbespegling. Segerstedts och Gerhards ideologiska resor är märkvärdigt parallella. Båda är de från början tämligen konservativa, antisocialdemokratiska, bildningssnobbiga. Båda är de inledningsvis relativt positiva till Mussolini, fascistledaren som tagit makten i Italien 1922 och som imponerar på de klassiskt skolade svenskarna med sin aura av romersk kraftfullhet. Segerstedt kallar på 1920-talet Mussolini för ”en örn bland småfåglar”, Gerhard sjunger i 1931 års kuplett I vår Kungliga Svenska Trekvartsrepublik:

Av herr Mussolini hörs ekon här hemma
När han håller hetsande tal mot la France
Det är inte utan att vi saknar en stämma
som har samma kraftiga bröstton som hans
(Sjö och fart, 1931)

Sju år senare har Gerhard insett att också den storslagne Mussolini är en antidemokrat och korrigerar i kupletten Nu är det bara honom vi väntar på sitt tidigare försiktiga gillande:

På herr Mussolini var käften så stor
som på en major
Ty en diktator
han måste med rytande ta sin publik
och med knytnävens dynamik
(Vi västerhavstorskar, 1938)

Både Gerhard och Segerstedt omvänder sig, identifierar tidigt och närmast instinktivt Hitler som ett hot och väljer sedan att träda fram i en feg och skygg offentlighet som klart profilerade motkrafter. Under kriget ses båda som besvärliga och får då och då reprimander från överheten för sin frispråkighet. Gerhard blir uppringd av utrikes- och statsministern, Segerstedt blir uppkallad till självaste konung Gustaf V. Budskapet är tydligt: ligg lite lågt, sänk tonen, tjata inte så förbannat, riskera inte att väcka det onda tyska blodet!

Fotnot: Det här är ett utdrag ur Kalle Linds bok Karl Gerhard – estradör och provokatör som ges ut av Historiska Media.