Kan droger hjälpa mot depression?

Forskningen på psykedeliska substanser avbröts abrupt efter skandaler på 60-talet. Nu har den återupptagits med förhoppningen att hallucinogena droger ska bli ett alternativ för deprimerade. Vi bad läkaren Karin Ström reda ut läget.

Jenny har under stora delar av sitt vuxenliv brottats med depression, självförebråelse och dåligt självförtroende. Under fyra-fem år tog hon antidepressiv medicin, men tyckte aldrig att den hjälpte. Samtalsterapi provade hon under några månader, men klickade aldrig med terapeuten. Alkohol har hon druckit som de flesta, illegala droger har aldrig intresserat henne.

Något som däremot väckt JennysFotnot: Stäng Jenny heter egentligen något annat. intresse är forskningen kring psykedeliska substanser.

– Att det forskas om det här på fina universitet, att det skrivs böcker där författarna själva har testat, gjorde att gränsen kändes lättare att överskrida.

Jenny – det är viktigt att poängtera – var absolut inte ute efter en spännande upplevelse.

– Jag gjorde det för att hjälpa mig själv från att gå under, säger hon.

Hallucinogena ämnen skapar förvrängda förnimmelser samt betydande förändringar i tankar, känslor och medvetande. En undergrupp är de psykedeliska drogerna som stimulerar en särskild serotoninreceptor i hjärnan. Kända exempel är LSD, meskalin och psilocybin, det verksamma ämnet i magic mushrooms. Det är olagligt att inta hallucinogena droger i Sverige, även om de förekommer naturligt i svampar. Trots det kände Jenny direkt att det var något hon ville testa. Genom en bekant som tränar sig i att bli en sitter – någon som vakar över personer som intar psykedelika – fick hon möjlighet att pröva på en noga uppmätt mängd torkad svamp som innehöll psilocybin.

Begreppet sitter ligger nära psykedelisk guidning, ett begrepp som förekommit sedan åtminstone 1960-talet. Medan en guide tar en aktiv, vägledande roll i droganvändarens upplevelse, är en sitters uppgift enbart att övervaka.

Sittern kom till Jennys lägenhet, någon halvtimme senare åt hon 3,5 gram torkad svamp.

– Då var jag inte rädd, bara förväntansfull.

Efter runt en timme började drogen verka.

– Det var en jobbig upplevelse, det ska jag inte sticka under stol med, och verkligen inget jag skulle rekommendera till vem som helst. Du tvingas konfrontera det din hjärna är fylld av för tillfället. Det är som om ett filter rycks bort. Du ser allt klarare, skarpare – kanske sådant som nervsystemet normalt sett sorterar bort. Jag hade hallucinationer, såg genom min egen hud, betraktade mitt skelett och varje muskel. Och lamporna i rummet rörde sig, som om de var levande.

Sittern fanns hela tiden i samma rum, för att hindra Jenny från att göra något omdömeslöst, eller lugna henne om hon blev orolig. Jenny behövde emellertid inte prata med honom, han behövde aldrig ingripa.

– Jag upplevde aldrig att jag tappade kontrollen över min kropp.

Så småningom upphörde hallucinationerna. Kvar fanns bara eufori. Totalt varade upplevelsen i tre-fyra timmar.

– Efteråt gick vi ut i en park. Det var som om min hjärna hade nollställts, jag såg allt i ett nytt ljus och kunde ta in det utan att bli distraherad av något annat. Vi åt vattenmelon som jag egentligen inte gillar, men då var det bland det godaste jag ätit.

Hon upplevde en stark känsla av tacksamhet och en djup samhörighet med jorden, förklarar hon.

– Närheten till naturen, parken vi satt i och sättet som solens strålar föll på klipphällarna kändes påtaglig och gripande. Det sista jag ville var att skada någonting levande, allra minst mig själv.

När Prozac kom på 1980-talet blev läkemedlet den första försäljningssuccén i en våg av nya substanser som skulle komma att ordineras bredare än någon antidepressiv föregångare. De ersatte främst de tricykliska antidepressiva läkemedlen, som förutom besvärande biverkningar som muntorrhet och synstörningar även kunde ge upphov till dödliga överdoser i relativt små mängder. De nya serotoninåterupptagshämmarna, som Prozac tillhör, hade också sina biverkningar – exempelvis nedsatt sexlust, huvudvärk, diarré, illamående – men de var svårare att överdosera och kunde förskrivas mer generöst. De kallades ibland föraktfullt lyckopiller, samtidigt upplevde miljoner deprimerade att vardagen blev mer hanterlig. Topparna kanske kapades, men också dalarna, och för många blev behandlingen en räddning.

Ett problem kvarstod – de nya läkemedlen fungerade inte på alla.

Det medför stort personligt lidande, men också en stor samhällskostnad.

I genomsnitt får runt hälften av alla patienter en tillfredsställande effekt av första behandlingsförsöket med en serotoninåterupptagshämmare. Vissa av de som inte mår bättre, upplever en förbättring när de byter till ett annat läkemedel, men långt ifrån alla. En terapirefraktär depression uppstår per definition när patienten behandlats med minst två olika typer av läkemedel utan acceptabel effekt. En forskningsgrupp ledd av Johan Lundberg, docent i psykiatri på Karolinska institutet, genomförde nyligen en studie som visade att av alla de invånare i Region Stockholm som sökt vård för depression under 2017 kunde 15 procent klassas som terapirefraktära, det vill säga nästan 16 000 människor. Multiplicerar man siffran med fem – Region Stockholm utgör cirka en femtedel av Sveriges befolkning – får man fram att drygt 78 000 människor i Sverige inte alls blir hjälpta av de läkemedel som de senaste 30 åren dominerat marknaden.

– Det medför stort personligt lidande, men också en stor samhällskostnad. Vi ser även i samma material att en icke deprimerad har tio sjukfrånvarodagar årligen medan ”vanliga” deprimerade har 70 sjukfrånvarodagar. En patient med terapirefraktär depression har cirka 140 sjukfrånvarodagar under samma period. Det behövs helt enkelt bättre behandlingar, berättar Johan Lundberg.

LSD framställdes för första gången 1938 av den schweiziske kemisten Albert Hofmann. Samme man var även först med att isolera och namnge den psykedeliska substansen psilocybin från svampar, som använts i religiösa riter sedan aztekernas tid, kanske ännu längre tillbaka. På 1950- och 60-talet publicerades runt 1 000 artiklar om LSD:s och psilocybins potentiella psykiatriska effekt och kring 40 000 försökspersoner testade preparaten.

När de psykedeliska substanserna läckte ut i hippiekulturen – inte minst på grund av Harvard-psykologen Timothy Leary som inte bara använde LSD och magic mushrooms själv, utan även delade ut det till sina studenter – blev det dock totalstopp för forskningen. Tills nu. De senaste tio åren har allt fler studier på LSD och psilocybin som potentiella läkemedel för deprimerade genomförts. Prestigefyllda institutioner som Johns Hopkins University och Berkeley har öppnat särskilda centra för att studerade psykedeliska substanserna.

Den prisbelönta amerikanska författaren Michael Pollan klättrade häromåret på bästsäljarlistor världen över med boken Psykedelisk renässans där han inte bara berättade om den senaste forskningen, utan också om sina egna erfarenheter av substanserna. Även i Sverige bedrivs just nu studier på hallucinogena droger, till exempel i Johan Lundbergs regi:

– Vi inledde i februari i år en så kallad dubbelblind placebo-kontrollerad studie där 30 patienter med depression ingår. Patienterna får antingen 25 mg psilocybin eller placebo vid ett tillfälle. Varken patienterna eller läkaren vet vad som getts, och det kommer att hållas hemligt i ett år efter administreringstillfället. Under tiden mäter vi deras depressionssymtom. I de studier som hittills gjorts har man sett att symtomen minskat i upp till en månad efter bara en dos.

Exakt vad det är som händer i hjärnan vet ingen säkert. Det är klarlagt att psilocybin stimulerar en av våra 14 olika serotoninreceptorer, vilket tros ge den akuta hallucinatoriska effekten som går över på ett par timmar. Det som är svårare att förstå är varför depressionssymtomen minskar i upp till en månad efter en enda dos.

– Hos djur har man sett att psilocybin påverkar nervcellers förmåga att kontakta varandra. Efter en dos ser man efter en dryg vecka en ökning i antalet synapser per kubikmillimeter i hjärnan; alltså en ökning i synaptisk densitet. Och hos människor har man sett, med hjärnavbildningsteknik, att ju mer deprimerad personen är, desto lägre är den synaptiska densiteten i hippocampus och pannloben. Det verkar helt enkelt som att hjärnan i en depression inte klarar av att upprätthålla kontakten mellan olika delar. I vår studie undersöker vi om psilocybin hjälper till att återupprätta den hos människor med depression, berättar Johan Lundberg.

Ordet psykedelisk myntades av Humphry Osmond, en brittisk psykiatriker som arbetade i Kanada på 1950-talet, i en brevväxling med författaren Aldous Huxley. Ordet är sammansatt av det grekiska ψυχή – själ – och δῆλος – tydlig, uppenbar. Men inte bara de klassiska psykedeliska substanserna har åter börjat undersökas som potentiella läkemedel mot psykisk sjukdom. MDMA (även kallat ecstasy) har studerats för att behandla PTSD (posttraumatiskt stressyndrom); i en artikel i Nature publicerades nyligen en studie från University of California som visade att samtalsterapi plus MDMA ger bättre resultat än samtalsterapi plus placebo.

Ketamin är en substans som används inom anestesiFotnot: StängAnestesi, från grekiska, betyder ”utan känsla” och är det samlade namnet för olika typer av bedövning eller narkos. och intensivvård, men som också cirkulerar på klubbarna. Substansen ökar frisättningen av glutamat i hjärnan, vilket är hjärnans allra vanligaste signalämne. Häromåret godkändes esketamin, en modifierad form av ketamin, i nässprejsform som behandling mot depression i Sverige. Spravato, som läkemedlet heter, måste ordineras av en psykiatriker och administreras inom sjukvården under ett dagvårdsbesök; först två gånger per vecka, för att sedan trappas ut till två gånger i månaden. För att få testa måste man ha genomgått två olika läkemedelsbehandlingar som inte hjälpt.

– Jag tycker det är oerhört positivt att det kommer in läkemedel som har en helt annan mekanism än återupptagshämmarna, som egentligen bara var en förfining av de tricykliska läkemedlen. Jag hoppas att de här substanserna kan komma att förändra liv. Men än vet vi inte om det blir så, säger Johan Lundberg.

Man drar stora slutsatser från små, preliminära studier.

I dokumentären om Joan Didions liv, The Center Will Not Hold, intervjuas författaren om en känd passage i hennes essä Slouching towards Bethlehem: På vardagsrumsgolvet i en lägenhet i Haight-Ashbury hittar författaren femåriga Susan, som precis har fått LSD av sin mamma. Dokumentärfilmaren frågar hur det var att möta ett barn som tagit en hallucinogen drog, och Didion svarar något i stil med att det var alldeles fantastiskt att få ett sådant material till sin artikel. De flesta av oss dödliga icke-kultförfattare får sannolikt en helt annan känsla när vi hör talas om Didions scoop. Den ögonblicksbilden – och insikten om vad den lilla flickan fick utstå – gör det lätt att förstå varför 1960-talets drogexperiment inte fick fortsätta ohämmat. Samtidigt kan nog många hålla med om att det var olyckligt att viktig forskning förpassades till malpåse i decennier. Nu har emellertid påsen öppnats och intresset är återigen på topp.

En avgörande fråga är: kommer vi kunna balansera bättre denna gång?

Joar Guterstam, psykiatriker och beroendeforskare på Karolinska institutet, tycker att det finns en oroväckande hajp kring forskningen på psykedeliska substanser i vissa kretsar.

– Det råder en väldigt stark entusiasm, också bland vissa forskare, som gör att man drar stora slutsatser från små, preliminära studier. En del är övertygade om att psykedelika inte bara kommer revolutionera psykiatrin, utan även bör användas i friska människors personliga utveckling. Att man kanske kan hitta ytterligare en behandlingsväg för depression är givetvis helt okontroversiellt, men när det börjar pratas om att vi äntligen kommer kunna lösa medvetandets gåta och att alla kommer att inse att världen är kärlek, då drar jag öronen åt mig, säger Joar Guterstam.

Orsaken till forskningskollapsen på 1960-talet var enligt Joar Guterstam bland annat att man gick ifrån tanken att dessa substanser var något för personer med en psykiatrisk diagnos, till att helt friska skulle ta dem för att frigöra sitt sinne:

– Det blev gränslöst, jag tror många sköra personer for illa. Vi är bättre utrustade att forska på det nu, metodiken har utvecklats och regelverken kring hur man får studera läkemedel är enormt mycket strängare. Men jag tror samtidigt att psykedelika kommer börja användas av fler friska människor igen. Det håller ju på att växa fram en industri i gränslandet mellan psykiatrisk behandling och spaverksamhet; man kan åka på retreat i något land där dessa substanser inte är så hårt reglerade, och vistas på lyxhotell medan man intar psykedelika.

Som AT-läkare på medicinakuten, där jag varit stationerad de senaste månaderna, får jag min beskärda del av heroinöverdoser och krampanfall efter Tramadol (smärtstillande tabletter som är besläktade med morfin) och MDMA. När larmtelefonen piper sitt ångestläte och det står INTOX på skärmen får jag en extra ångestklump i magen inför vad jag ska möta i akutrummet.

Finns en risk att drogrelaterade dödsfall, beroendeproblematik och drogrelaterade brott kan komma att öka om vi omvärderar, nyanserar och accepterar vissa droger som i dag är illegala?

– Jag upplever inte det som en jättestor risk, svarar Joar Guterstam. Psykedeliska substanser är inte direkt beroendeframkallande; som beroendeläkare träffar man knappast någon som är beroende av LSD. Alla drogklasser som används på gatan kan ju också användas medicinskt, från alkohol som används som desinfektionsmedel – och historiskt som bedövningsmedel – till opioder för smärtlindring och centralstimulantiaFotnot: StängCentralstimulerande preparat ökar förmågan till koncentration och uppmärksamhet. Vanligast är koffein. för adhd. Den stora skillnaden mellan illegal narkotika och läkemedel är inte farmakologin utan hur man tar drogen, och i vilket sammanhang. Och då är ju exempelvis opioder, som vi redan förskriver, ett mycket större problem eftersom de är beroendeframkallande och livsfarliga att överdosera.

Sveriges narkotikarelaterade dödlighet har ökat avsevärt.

Men den svenska folksjälen då? Som har ett så kompakt motstånd mot knark? Kommer den att acceptera ketamin, svampar och LSD som botemedel mot depression? Och hur kommer det sig egentligen att vi, som är så liberala i många andra sammanhang, hamnat så långt från länder som exempelvis Nederländerna? Något medicinskt välgrundat motstånd är det ju i alla fall inte, med tanke på hur vår kultur samtidigt omfamnar alkohol. I Magnus Lintons bok Knark: en svensk historia hittar författaren svaret i det tidiga 1900-talets folkrörelse-Sverige. I arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen och givetvis även nykterhetsrörelsen var nykterhet idealet. När slaget om alkoholförbudet var över tog man sig an de nya, utländska drogerna, ett från början litet problem som fick stor medial uppmärksamhet. Knarket blev den perfekta fienden; från alla politiska håll kunde man enas om att det måste bort. En annan tung faktor utgjordes av den inflytelserika psykiatridocenten Nils Bejerot – också känd för sitt arbete med Norrmalmstorgsdramat och för att ha myntat begreppet Stockholmssyndromet. Genom att idogt föreläsa både på Polisskolan (senare Polishögskolan) och på Karolinska institutet blev han den svenska narkotikapolitikens fader, och förespråkade en nolltolerans som kom att omfamnas av det politiska etablissemanget. ”När Sveriges riksdag 1978 slog fast att ’knark’ är främmande för svensk kultur tog ett av samtidshistoriens mest passionerade nationella projekt sin början: bygget av det narkotikafria samhället”, skriver Magnus Linton. Det gick sådär.

– När man i Sverige på 1980-talet drev igenom kriminalisering av eget bruk av narkotika trodde man att segern var nära, säger Joar Guterstam. Men utvecklingen sedan dess har snarare gått i motsatt riktning: Sveriges narkotikarelaterade dödlighet har ökat avsevärt och hör nu till de allra högsta i Europa. Jag tror det vore vettigt att utreda frågan om kriminaliseringen är en bra idé eller inte. För en ung människa kan en prick i ett register vara farligare än enstaka cannabisexperiment.

Vanligtvis plågas Jenny dagligen av självkritik; mycket av hennes tankeliv kretsar kring bortslarvade möjligheter och vad hon kunde gjort annorlunda. Veckorna efter svamptrippen gled de tankarna undan och ersattes av mer positiva känslor: ”Vad kan jag göra just nu för att förbättra mitt liv?”

– En nära vän till mig tog livet av sig förra året. Jag önskar att han kunde fått testa det här. Jag tror det hade kunnat spela roll för honom, säger Jenny.

Jenny planerar att göra om sin svamptripp när effekten klingat av, men bara vetskapen om att det finns något som faktiskt hjälper – till slut – upplever hon som en stor tröst och lättnad.

– De läkemedel och behandlingar som vi har nu fungerar inte, säger Jenny. Inte för mig. Jag upplever det som att hela sjukvården är så trött på oss deprimerade, som att den har gett upp. Psykedeliska substanser är det enda som jag har känt verkligen fungerar, de har redan ändrat hur jag ser på mitt liv. Som att jag kan se de mönster jag upprepat som en tidslinje, och vad de lett till. Innan var jag fast i dem. Nu blickar jag ner på dem uppifrån. Jag kan börja leva igen.