Kan vi verkligen skapa vår egen lycka?

Tidernas största lögn är att vi själva formar våra liv och vår lycka. Det är i mycket högre grad relationerna med andra människor och saker utom vår kontroll som bestämmer vårt öde, menar den danske psykologen och professorn Svend Brinkmann i en ny bok.

Lili var 14 år då hon blev kär i den tyska soldaten. Det var sommarlov under ockupationen av Danmark 1942. Sol och cyklar. Fyra flickor som tältade. Och plötsligt stod en grupp tyska soldater framför dem på stranden. Lili och en av dem, Siegfried, blev blixtförälskade – ”Förhäxad” som hon uttrycker det. Han var 18, saknade två fingrar på ena handen och otroligt söt. De kommande två veckorna var de tillsammans hela tiden, ”låg nära i den ljumma sommarnatten” som hon säger.
Så var sommarlovet över. Hon skulle tillbaka till skolan och han skulle vidare med en trupptransport mot fronten. Det var över.

Men samtidigt inte alls slut. De två veckorna kom att sätta djupa spår.

Inte bara eftersom hon vid befrielsen blev internerad tillsammans med andra som hade varit ihop med tyska soldater. Utan också för att de två veckorna för över 70 år sedan kom att sätta tonen för Lilis nu 92-åriga liv – ända till i dag. Det blev, som Svend Brinkmann säger, på sätt och vis hennes öde.

Psykologen, professorn, bästsäljarförfattaren, debattören och radiorösten Brinkmann har gett ut en bok som berättar Lilis livshistoria och slår ett slag för något så gammaldags som ödet. ”Vi behöver ödet”, säger han över en Zoom-länk från sitt radhus vid Randers på Jyllands östkust.

Boken med titeln Vi blir det liv vi lever är en enda stor uppgörelse med idén om att vi själva formar våra liv och vår lycka. Och den är därmed potentiellt extremt frigörande, och rätt provocerande.

Ödet är allt i livet som inte är upp till oss själva och det är mycket, påpekar Brinkmann. Vilka är våra föräldrar? Var och när växer vi upp? Storpolitiken runt oss, människor vi möter, tillfälligheter, olyckor och lyckträffar som drabbar oss när vi ännu inte har blivit vuxna, ansvariga människor – som en tonåring i en sommarförälskelse med en tysk soldat.

Det som han kallar för livstrådens psykologi.

Svend Brinkmann menar att vi har behov av att prata om ödet för att komma ifrån illusionen att vi skapar vår egen lycka. ”Det är vår tids största livslögn, att vi kan vad vi vill”, skriver han i boken. För det kan vi inte. Vi är i mycket högre grad formade av våra relationer med andra människor, av saker utom vår kontroll. Problemet är, säger Brinkmann, att när vi tror att allt är vår egen förtjänst så är allt också vårt eget fel. Det är farligt på flera sätt.

– Psykologiskt sett riskerar vi ju att skylla nederlagen på offren. När folk snubblar i livet, så är det deras eget fel eftersom alla möjligheter var öppna. De kunde ha gjort vad de ville, men så tog de inte chansen. När något är svårt så blir det dubbelt så tungt eftersom det givetvis är ens eget fel att det gick som det gjorde, säger han.

Samtidigt är idén farlig av etiska skäl, påpekar Brinkmann. För om vi inte anser att olycka, sjukdom, socialt och biologiskt arv och andra av livets betingelser spelar en viktig roll för hur det går för oss – om vi inte erkänner att vi alla är sårbara – varför ska vi då känna omsorg om varandra?

– Om man har föreställningen att man kan vad man vill – att lyckan är ett val – så finns det principiellt inget skäl att hjälpa andra. För då har folk sig själva att skylla för sitt öde. Etiken i sin mest grundläggande form bygger på att människor är maktlösa, sårbara och skröpliga, säger han.

För att helt förstå detta behöver vi gå tillbaka till Lilis historia. Under kriget, efter hennes sommarromans, inledde hon en relation med en annan tysk, officeren Alois. Hon smög ut på kvällen i den lilla byn där hon bodde. Det var intensivt sexuellt, ”Det var något med kriget” säger hon i boken, en annan atmosfär ”som att varje gång skulle vara den sista”.

När Danmark blev fritt 1945 blev hon internerad tillsammans med andra kvinnor som hade varit ihop med tyskar. Hon var 17 år och det varade i tre veckor. Hon minns en gravid kvinna som grät när en ung frihetskämpe slog hårt med en piska. Hon minns också Inge som blev avklippt håret på byns torg av prästen som precis hade konfirmerat henne. Kvinnorna betraktades av många som landsförrädare.

När hon kom ut ville i princip ingen prata med henne i skolan. Det kastades sten genom hennes sovrumsfönster. Hon minns när hon och hennes klasskompisar skulle ta emot sina examensbevis och alla föräldrarna satt nedanför scenen och applåderade. När Lili gick upp blev det helt tyst i salen. Då reste sig hennes mamma upp, ensam, och vinkade till henne.

”Jag skämdes över att jag utsatte henne för det”, säger hon i boken (alla citat är därifrån eftersom Lili inte vill låta sig intervjuas). ”Men det var ju för sent”.

Kort därefter flyttade hon från byn. Hon bodde flera år i Sverige innan hon slog sig ned i Köpenhamn. Hon träffade en man, boxaren och svetsaren Mikkel. Och hon använde resten av sitt liv – inklusive 30 år i psykoanalys och en mängd självbiografiska noveller och dikter – till att bearbeta och försona sig med det som hänt under kriget.

Svend Brinkmann använder Lilis livshistoria och utifrån den utvecklar han det som han kallar för livstrådens psykologi. Det handlar i grunden om att vi är våra relationer till andra människor, både i vår historia och vårt nu.

”Människor är trådar och spår, och om man tar bort dem så blir det inte riktigt någon människa kvar”, skriver han. Livstråden är allt som inte låter sig väljas, ”det vi förr i världen kallade ödet”.

Lilis livstråd är till exempel för alltid sammanvävd med den tysk som hon var tillsammans med för 79 år sedan. Det kom att forma hennes relation till sin man, till främmande människor, till att få barn (det fick hon aldrig), till konst och till litteratur, till vad det innebär att vara en värdig människa. Än i dag blir Lili rädd när hon upptäcker att någon tagit bort hennes namnskylt i trappuppgången. Är någon ute efter henne? Den 92-åriga kvinnan är också orolig för vad som skulle hända när boken kom ut (därför är hon anonym).

Allt som avviker från konstant lycka är ett fel som ska elimineras.

Nu kan man fråga sig varför Lili inte bara kunde gå vidare från sin ungdomsförälskelse – och konsekvenserna den fick. Är det inte bättre att bara slå sig fri? Här är Brinkmanns poäng att vissa erfarenheter är så avgörande att det är i det närmaste omöjligt att stuva undan dem. Vissa saker som händer med oss tidigt i livet sätter spår ända till slutet. Det gäller Lilis upplevelser som man ska komma ihåg skedde i en annan tid, det var nära nog hela nationens vrede hon fick känna av.

– Vi kan inte riktigt fly från vår egen historia eller från vårt eget öde. Men vi kan förhålla oss till den, eller vi kan, som Lili, försöka försonas med den och leva i värdighet i relation till den.

Det är inte så att vi är helt maktlösa inför vårt eget öde, understryker han. Vi kan givetvis göra en hel del själv. Det har Lili också gjort. Hon gick i terapi i 30 år, dels för att rädda sitt äktenskap från deras respektive otrohet, dels för att bli den bästa möjliga versionen av sig själv. Hon utbildade sig och bildade sig. Hon tog hand om sin man i tio år när han led av demens, ända tills han dog. Men hon kan inte få det hon gjorde som 14-åring ogjort – och hon kan inte bara glömma det. För Lili handlar livet mindre om val än om hur hon har förhållit sig till de saker som har hänt henne, påpekar Brinkmann. Och så är det för de flesta av oss:

– Vi har så klart beslut att fatta men de är nog inte så många som vi gärna vill tro. Och de är inte heller så betydelsefulla som vi tror, säger han.

Den vikt Brinkmann lägger vid ödet och vår historia fick mig att tänka på en artikel som jag skrev för några veckor sedan. Den handlar om värdet av att byta åsikt. Artikeln bygger på en bok av den amerikanska psykologen Adam Grant som har samlat på sig forskning och fallstudier om varför det är viktigt att kunna ändra åsikt och tänka om när det gäller sig själv och sin syn på världen. Det är så vi lär nytt, får goda idéer, gör oss av med dåliga idéer och helt enkelt utvecklas. Och för att göra det, skriver Grant, är det viktigt att skilja vår historia från vår nutid. Om du känner att livet förändras och att du förflyttar dig från ditt gamla jag – att du utvecklas – är det också lättare att lämna ogenomtänkta övertygelser som du haft förut, säger Grant. Så att vår personlighet inte stelnar.

Den passagen går på tvärs mot Brinkmanns ödes-psykologi. Eller så här: Han erkänner givetvis värdet av att kunna byta åsikt och erkänna fel. Men han håller inte med om att du ska skrota din historia för att kunna utvecklas.

– Jag är frestad att gå i polemik och säga att folk behöver undvika att utvecklas. Problemet i dag är ju inte bara att människor som vill utveckla sig hålls tillbaka. Det är kanske ett problem för några. Men jag tror att det är ett minst lika utbrett problem att människor som lever ett normalt liv och är tillfreds med det får veta att ”Du kan bli en annan, göra något nytt, bli mer, utveckla dig”.

Det skapar en onödig otillfredsställelse, att man hela tiden ska utmana sig själv och söka det nya, det skapar en orealistisk förväntan om livet, påpekar han.

– Vi lever väl i den första tiden i historien där kulturen tar sin utgångspunkt i att människans normaltillstånd är att vara lycklig. Allt som avviker från konstant lycka är ett fel som ska elimineras, diagnostiseras och behandlas, säger han.

I motsats talar de flesta stora religioner om att livet i hög grad är hårt. Vårt normaltillstånd är inte lycka utan krångel eller till och med lidande. Kanske kan vi bara hoppas på ett allmänt lidande, skriver Brinkmann med ett smådeprimerande citat från psykoanalytikern Sigmund Freud. Vi är inte herrar över vårt eget öde eller vår egen lycka, livet är mer som grekiska tragedier än som Hollywoodfilmer med lyckliga slut, säger han:

– Jag tror att det är ett sannare och mer uppbyggligt sätt att se tillvaron på. Så kan vi glädjas över ögonblicken när saker lyckas, när vi är glada och allt möjligt är fantastiskt i livet. Men om vi gör det till normalsituationen så är vi fel i stort sett hela tiden. Och det är ju en förskräcklig tanke att gå runt med.

Tesen rymmer något frigörande: Sänk axlarna, du kan inte bestämma över allt som händer i ditt liv. Men den rymmer också något hämmande – kanske provocerande. För om vi i lägre grad än vi tror kan välja, hur säkrar vi då upp att vi inte blir stillastående, passiva offer som stannar kvar i problematiska förhållanden och orättvisa villkor?

– Jag är lite nervös för att vissa kommer att tycka att boken är förtryckande. Det är ju också en reell risk. Om man talar om ödet och att vi sitter ihop med vår historia – livstråden – så är man ju snubblande nära ’skomakare, bliv vid din läst’, Du kan inte ändra något grundläggande. Allt i ditt liv är fast och du behöver bara acceptera det. Jag vill inte bidra till att människor accepterar omänskliga livsbetingelser ’min man visade sig vara våldsam, jag måste försona mig med mitt öde och vara kvar i det här våldsamma äktenskapet’. Det hoppas jag att ingen kommer att säga. Jag är givetvis glad att vi lever i ett samhälle där det går att bryta sig loss från sådant, säger han.

Men är inte risken att när man ger ödet så stor vikt att det kan ta bort strävan eller hoppet att förändra sig själv eller något runt sig? Även om man inte faktiskt förändrar något så förlorar man väl något om man slutar försöka?

– Det är verkligen ett dilemma. Men när jag uttrycker mig som jag gör här, om ödet, så är det eftersom jag tror att vi har nytta av att höra det nu. Om jag hade sagt det för 50-70 år sedan hade det förmodligen inte varit särskilt uppbyggligt. Då behövde folk få höra att de faktiskt kunde förändra sin situation, säger han.

– Om boken hade skrivits på 1950-talet hade det varit en förtryckande bok. Men jag hoppas att den nu kan vara frigörande. Att läsaren kan slippa en börda på sina axlar. Det är tufft att vara sin egen lyckas smed och skapa sitt liv hela tiden. För det kan vi ju faktiskt inte.

Svend Brinkmann pekar på hur det även i ett rikt nordiskt land med gratis utbildning och ganska stor jämlikhet ändå ofta är svårt att bryta sociala arv. En undersökning från danska motsvarigheten till Sveriges Kommuner och Regioner visade till exempel att den sociala mobiliteten på utbildningsområdet har gått åt fel håll de senaste 20 åren. Om dina föräldrar inte har utbildning så får du i ökande grad inte heller det.

– Jag är givetvis mycket glad att se när sociala arv bryts och människor kan förverkliga sina drömmar om att bli vad de vill. Men i realiteten är det långt ifrån alltid så. Och då tycker jag det är synd om människor förebrår sig själva när de inte har skulden, utan förklaringen ligger utanför dem.

Det kan uppenbarligen höra ihop med vår tids ökning av psykiskt lidande och missnöje, depression, ångest och annat. När vi lägger ansvaret för allt på de egna axlarna kan det ibland bli för tungt att bära, inte minst när allt inte blir perfekt. ”Det förvärrar vårt lidande att vi har kastat bort ödesbegreppet”, skriver han.

Utmaningen blir då hur man lever i en normaltillvaro av krångel och allmänt lidande. Det är i stor utsträckning det som Lilis historia handlar om. Hennes svar är värdighet. Hon har använt en stor del av sitt liv till att bilda sig, ta examen som vuxen, läsa ryska författare, lyssna på opera, skriva dikter och noveller om sitt liv; det ligger läsglasögon överallt på böcker i lägenheten.

Den starkaste tråden i Lilis livshistoria, skriver han, har varit strävan efter värdighet – ett försök att vara en god människa och samtidigt försonas med det hon gjort. Leva värdigt med sitt öde.

”Man skulle kunna säga att rent moraliskt så har jag varit förrädare mot mitt eget land”, säger Lili i boken (Brinkmann håller inte med). Det är det hon har använt sitt liv till att förhålla sig till – hur man försonas med saker som man själv uppfattar som oförlåtliga, så att man kan se tillbaka utan ånger.

Vi behöver ödets comeback.

Det uppnår Lili i hög grad, enligt Brinkmann, inte bara genom att leva ett slumpmässigt, fritt svävande liv, från ögonblick till ögonblick, utan också genom att verkligen försöka förstå sin egen livstråd och sitt öde. För då kan man lära av det. Och så kan man börja handla annorlunda, mera värdigt, som Lili skulle ha sagt.

– Jag tycker att hon har tagit till sig sitt öde. Hon har genomgått en svår tid – varit otrogen, känt att hon förrått sitt land – men kommit ut på andra sidan som en insiktsfull och bildad människa, en god människa, säger Brinkmann.

Han talar i boken om vikten av att ha en sammanhängande identitet över tid. Det är avgörande för tilliten mellan människor.

– Om jag inte är den samma över tid, hur ska andra då kunna räkna med att jag i morgon gör det jag lovade i går, säger Brinkmann.

Om jag hela tiden ändrar mig – förkastar min historia, mitt öde – blir jag omöjlig att räkna med. Då vittrar de mänskliga relationerna som vi behöver förlita oss på. Då kan vi inte ingå meningsfulla relationer till andra. Det gäller för Lili och för oss andra.

– Vi behöver ödets comeback, säger Brinkmann. Eftersom det lär oss att vi inte bestämmer allt själva. Vi är beroende av andra runt omkring oss, vi är inte ensamma.

Den medvetenheten lyfter en börda från våra axlar som kan göra livet svårt att bära, skriver han, eftersom ”allt dåligt faller tillbaka på en själv”. Men den visar oss också att vi har behov av andra människor på djupast möjliga plan.

– Den moderna människan ska leda sig själv, vara självständig, ha självtillit och vara självutvecklande – allt med själv! Trots att nästan allt i våra liv handlar om andra människor som vi är helt beroende av! säger Brinkmann.

Ödet visar oss att livet inte handlar om oss utan om våra relationer till andra människor. Kärlek, skriver han, är försöket att fläta samma två liv. ”Kärlek är det extremt svåra erkännandet att något annat än en själv är verkligt.”

Om det är en liten del av ödets comeback så är det kanske inte så gammaldags som det låter?