Kerstin Ekman aktuell med ny bok: ”Ett slags förklädda memoarer”

  • 25 aug 2023
  • 6 min

// Foto: Sara Mac Key

Kerstin Ekman aktuell med ny bok: ”Ett slags förklädda memoarer”
Jens Christian Brandt

// Foto: Sara Mac Key

Lyssna på artikeln

Kerstin Ekman – som i dagarna fyller 90 år – är aktuell med en ny bok. ”Oavlåtligt spännande, medryckande, njutbart”, skriver Jens Christian Brandt i sin recension.

Min bokvärld
Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers


Den argentinske författaren Jorge Luis Borges brukade hävda att de böcker han läst var viktigare för honom än de han själv skrivit. Jag tror inte att det var koketteri. Lektyren definierar oss och blir redan i unga år en del av den egna identiteten. När Kerstin Ekman nu utkommer med en samling betraktelser kring den litteratur som präglat henne är det därför ett slags förklädda memoarer.

I 24 kapitel avhandlas här klassiker som Odysséen och Krig och fred, men också författarskap som fallit i glömska (Herman Bang) eller romaner av det slag som sällan omskrivs i dag (Hjalmar Bergmans Vi Bookar, Krokar och Rothar). Titt som tätt lyfter Kerstin Ekman blicken från boksidorna och betraktar den hon var när hon första gången läste Homeros eller Moa Martinson. Vi får återuppleva skammen när en biblioteksbok blivit kvarglömd på en bänk i Stadsparken: ”Det hade regnat mycket på natten och Sofokles såg inte bra ut”, men också lyckan över läsupplevelser i en hängmatta uppspänd mellan två björkar.

Mellan raderna blir det en betraktelse över tidens gång och ett Sverige i förvandling. ”Jag satt med min pojkvän på en parkbänk uppe på åsen och vi rökte de två lösa Boy han köpt i kiosken”, heter det på ett ställe där texten stupar brant ned i det oåterkalleligt förflutna. Kerstin Ekman är aldrig nostalgisk, snarare på ett ömsint vis en smula kärv, men dröjer gärna vid fenomen och företeelser som gått förlorade. Miljöerna som tonar fram i de många återblickarna är svenska småstäder eller enskilt belägna hus på landet; ett folkhem där representanter för någon religiös sekt fortfarande kan knacka på dörren, tränga sig in och kräva utrensning av snusklitteratur som Eyvind Johnsons Hans nådes tid ur bokhyllorna. Mycket handlar om de egna föräldrarna, fadern som köper böcker av ”förlagsombudet på verkstan”, modern som engagerar sig i bokcirklar och försjunker i Alice ­Lyttkens Tag lyckan fatt.

Konkret slänger hon en bok av Nobelpristagaren Johannes V. Jensen i soptunnan.

Om det finns en röd tråd består den kanske av tanken att väggarna mellan inre och yttre verklighet är tunnare än vi tror. De böcker vi läser påverkar vår blick på platserna där vi rör oss och tvärtom – hur vi uppfattar Selma Lagerlöf eller Tolstoj bestäms av de egna erfarenheterna, av omgivningen vi vuxit upp med. Katrineholm tycks länge befolkat av ”tråkiga och rekorderliga människor samt ölgubbar utanför Folkets Hus kafé”. Men när Kerstin Ekman får fatt på Eyvind Johnsons tidiga roman Minnas börjar hon läsa hemstaden på ett nytt sätt. Med ens ser hon ”insidan”, både det som folk bär omkring på och det som kanske finns dolt i ett kollektivt inre (”demonerna”).

Under läsningen stryker jag ideligen under, bläddrar tillbaka, letar paralleller mellan det hon skriver om Ibsen och om Thomas Mann. Allt är oavlåtligt spännande, medryckande, njutbart också för att Kerstin Ekman skriver som hon gör: på en gång lakoniskt, komprimerat och associativt; en stil som lyckas vara sträng och uppsluppet utsvävande samtidigt. Men det som engagerar mig allra mest är nog stridbarheten som blossar upp lite varstans. Dansken Herman Bang var kring förra sekelskiftet läst och beundrad runtom i Europa och därför ständigt utsatt för avund på hemmaplan. Kerstin Ekman lyfter fram homofobin och personangreppen som drabbade honom, och det finns en lidelse där, ett rättvisepatos, som smittar av sig på läsaren, och det spelar ingen roll att det är mer än hundra år sedan Bang råkade illa ut, det är fortfarande fel – och hon upprättar honom. Eller inbjuder oss att delta i återupprättandet. (Konkret slänger hon en bok av Nobelpristagaren Johannes V. Jensen i soptunnan när hon inser vilken dynga han skrivit om Bang.) Samma sak sker i kapitlet om Moa Martinson, på en annan nivå också när hon kärleksfullt återger poeten Czesław Miłosz enda roman, Issadalen.

Litteraturen, det är kanske kvintessensen, är en bro mellan då och nu. Det som hände i går pågår fortfarande, ­Odysseus är på väg hem till sin ö och Peer Gynt dansar med trollen. Det är en njutning när Kerstin Ekman berättar om deras äventyr.


Ur Tidningen Vi #9 2023

Fler utvalda artiklar