Kerstin Ekman: ”Vara uppriven med rötterna”

Under åren 1975-79 fanns i Vi en serie som kallades ”Mitt porträtt av mig”. Ett 50-tal svenska författare skrev självbiografiskt, och ritade även sitt självporträtt (med skiftande resultat). Här följer Kerstin Ekmans bidrag från 1975.

Ur Vi nr 41/1975

Jag är född i en enrummare på Östermalm i Finspång, i en av STAL:s arbetarbostäder. Pappa var metallarbetare. Han började som pojke på Pump-Separator i Katrineholm. Han blev verkmästare när jag var tre år och när han dog var han fabrikör, ägde och drev ett företag som tillverkade skogsbruksmaskiner. Han ansåg vid slutet av sitt liv att socialdemokratin höll på att strypa företagsamheten i det här landet och att kommunismen var jämställd med nazismen. Han arbetade aktivt för högerpartiet.

Första gången jag röstade var det alldeles självklart på högern. Men pappa kände arbetarnas villkor och han fick med åren magsår. När förhandlingarna i avtalsrörelsen pågick tuggade han alltid kex. Han var sömnlös under metallarbetarstrejken -45 men blev nog med åren stabilare eller orörligare. Bara en sak kunde ända till slutet av hans liv bringa nerver och känslor i samma rörelse som på 20-talet: olycksfall på verkstan. Jag tror han var en tvärsigenom kluven människa som gjorde sitt allra bästa för att framstå och känna sig så hel som möjligt. Det dröjde mycket länge innan jag förstod att han och jag och mamma överhuvudtaget hade gjort nån resa.

(…)

När jag kommer hem till Sörmland ryker marken under fötterna. Jag har suttit vid stenkällare som min mormors far Johan Löthman byggt och tittat på märkena efter kilen som mormor höll när han slog med släggan. Hon var sex år när hon började gå med honom ut på arbete. Sverige var Mexiko. När bröderna Wilhelm och Gustav växte upp och kunde överta hennes arbete var hon glad.

När jag kommer hem till Katrineholm känner jag mig precis lika kluven som jag är. Trots att människor där har varit snälla och bussiga mot mig råkar jag i konflikt, visar min dubbelhet och sårar dom. Jag åker dit många gånger under ett år men kan aldrig stanna mer än ett par dagar. Jag tycker det är fult så jag vill skrika. Jag skriker och ingen begriper att det är ett själstillstånd och inget omdöme. Jag nästan domnar av skönhetssyner: rosor på radhusväggen. Herregud! Men det är också ett själstillstånd. När jag hör språket hatar jag mig själv för att jag inte ens kan härma det längre. Jag vill inte att det ska finnas. Jag skriver på det språket.

Så är det att vara uppriven med rötterna. Den franske författaren Michel Thournier talar om två förhållningssätt till livet: frihet och trohet. Men jag är ingen fri människa. Ändå säger Thournier kan man inte vara samtidigt fri och trogen. Man måste vara ettdera.

I mitt hem fanns det en del böcker när jag växte upp. De flesta var nog till att börja med köpta genom olika former av erbjudanden vid dörren eller via annonser. De äldsta och första var: Tidens Lexikon i ett band, Strindbergs samlade skrifter, Zetha Höglunds Hjalmar Branting och hans livsverk samt William Lockes romaner i svensk översättning. Dom sista hade pappa köpt utan att veta vad det var fråga om. Han kände inte till utländska författare. Han läste några av böckerna och upphörde aldrig att håna William Locke. Han karakteriserade hans romaner med orden ”prästen vid trädgårdsgrind och te och halvlånga vantar”. Jag läste alla banden precis som jag läste Strindbergs samlade skrifter, Tidens lexikon och Hjalmar Branting och hans livsverk. Men Lockes Vagabonden, Marcus Ordeynes moral och Clythie läste jag flera gånger. Pappa hade väl rätt i att han var larvig. Men en sak hade han känsla för: romanformen.

Jag tror det gav mitt liv en form. Sorgligt kanske. Och en livssyn fick jag på köpet. Livet har en huvudperson, en början, en kulmen och ett slut. Sin mening får det när det berättas för någon. En spindel har i sin genetiska kod inpräglade färdigheter som gör att han kan spinna konstfulla och ytterst ändamålsenliga nät. Men han kan inte beskriva och kommentera sitt eget liv och vet ingenting om de spindlar som levt före honom. Därför kan han heller inte ändra någonting.

Under tiden håller romanen på och dör.

Jag kan skriva romaner. Det är naivt och jag sprattlar för att komma ur det. Men jag tror eller nästan-tror på mina egna illusionsnummer och fattar aldrig att det bara är en teater med ord. På ett sätt befinner jag mig fortfarande i vår mögelfläckiga hängmatta med en stor luddig filt och William Lockes romaner som jag förväxlar med livet.

Under tiden håller romanen på och dör därför att de ekonomiska och sociala strukturer som var dess bas förändras och försvinner liksom den livssyn och den psykologi som den bygger på. Mycket få människor har nånsin läst romaner, inte många kommer framdeles att göra det. Men vi är några stycken, inte så få heller, som fortsätter att skriva dom. Av trohet? (För att vi inte kan nåt annat.) För frihetens skull? (Fast det är dödsdömt.)

Av tro.

Jag tror att det som en gång gav oss en barnslig hänförelse fortfarande är vägen till värme och styrka inom oss. Även om det bara är en roman. Jag tror att vi ska berätta om oss också när det bara handlar om klyvnad och rotlöshet. Många människor i Sverige har gjort en lång resa. En del av oss har börjat resa tillbaka men kommer aldrig att få uppleva hemkomsten. Många kvinnor har påbörjat nånting som de inte kommer att kunna fullborda i sina egna liv. Splittring och oro är vad vi har. Och gemenskap.