Den här artikeln är inte gratis.

Du får läsa eller lyssna eftersom är medlem och har delat den med dig.

Kjell Häglund: Mitt liv som tv-kritiker

  • 28 dec 2022
  • 34 min

// Foto: Anna Sundström

Kjell Häglund: Mitt liv som tv-kritiker
Kjell Häglund

// Foto: Anna Sundström

Lyssna på artikeln

Ser någon på fler tv-serier än Kjell Häglund? Tv-kritikern tittar på tv till frukost, till lunch, när han gymmar, i väntrum, i köer, i bilen. Och han lyssnar på poddar om tv när han sover. Sveriges meste tv-kritiker skriver om en vecka i sitt liv.

Måndag

Vaknar som vanligt vid sex, sätter en airpodsnäcka i vänsterörat, startar The Last Word with Lawrence O’Donnelli mobiltelefonen (som släpptes två timmar tidigare på MSNBC i USA) och slumrar med högerörat mot kudden. Eftersom jag aldrig haft sömnproblem har jag heller aldrig känt att jag behöver bry mig om vetenskapliga råd om att undvika skärmar och hörlurar i sovrummet, så både sänggående och uppvaknande ledsagas av podcasts och talkshows. Just nu somnar jag helst till poddar från det centristiska amerikanska mediebolaget The Bulwark och vaknar till nattens sändningar av O’Donnell och The Late Show with Stephen Colbert.

Sedan pandemiflytten till Gotland förra året jobbar jag hemma på heltid. Det är inte idealiskt för en soffpotatis. Lyckligtvis ställer gården fysiska krav på mig. Vi har ett par hektar skog där vi röjer en hage för hästar, och den här morgonen måste utfarten röjas från snö så min fru kommer ut med bilen. Dessvärre är den 170 meter lång (grusvägen, inte bilen), så det tar tid.

Den här dagboken ska handla om min tillvaro som tv-kritiker. I slutet av 1980-talet, när jag började, var jag Sveriges enda. I övrigt fanns bara ”tv-recensenter” som hade en spalt om gårdagens tv där de kåserade om något samhällsrelaterat ämne de snappat upp i valfritt program. Möjligen skrev de om vad medverkande i debatter eller dokumentärer hade sagt, men inget om själva tv-produktionerna.

Det låter bisarrt i dag, men när jag skrev om serieskapare som Steven Bochco eller bröderna Glen och Les Charles var jag ensam om att överhuvudtaget notera kreatörer bakom en tv-serie. Undantaget var stora svenska dramaproduktioner där de ansvariga kom från filmens, teaterns eller litteraturens värld. Endast då kom tv-produktioner in på kultursidorna.

Min dagliga tv-kalender är alltid underordnad mitt ordinarie jobb på en contentbyrå, som efter Teams-morgonmötet med kollegerna i Stockholm kräver fokus på tidningen Specialpedagogik, som jag gör, och en ny forskningsstudie om tidiga språkinsatser.

Så jag har planerat in två avsnitt av FLX nya dramaserie Meningen med livet till frukost samt ytterligare ett till lunch. Jag hinner dock med två även under lunchen, eftersom jag klämmer ett medan jag sitter i roddmaskinen efter maten. Alla som går husesyn hos oss, och kan sin moderna tv-historia, skrattar gott åt träningsredskapet som står rest mot murstocken i filmrummet på övervåningen. Det är nämligen exakt samma vattenfyllda WaterRower-modell i oljad ek som Kevin Spacey får av Robin Wright i första avsnittet av Netflixserien House of Cards. Jag är en så tacksam tv-nörd-parodi på mig själv att andra medier intervjuade mig om den där roddmaskinen när jag köpte den 2014 – den fanns inte i Sverige så jag hade direktimporterat den från en gymgrossist i Somerset.

På kvällen ser min fru och jag premiären av George and Tammy, en miniserie som dramatiserar countrylegenden George Jones möte och karriär med Tammy Wynette, och tar sedan en långpromenad längs bevattningskanalerna som plöjer genom snöklädda rapsfält. Fullmånen gör att vi kan lämna pannlamporna hemma. Vi pratar om George och Tammy, och om oss själva. Reder ut tjafs, spejar mot en flock rådjur.

När min fru går och lägger sig vid elva börjar nattpasset. Kör ytterligare två avsnitt av Meningen med livet samt halva första säsongen av Servant, som jag missat tidigare men vill hinna ikapp med inför premiären av dess avslutande fjärde säsong om några veckor.

Vaggas till sömns av The Bulwark-poddaren Charlie Sykes mysiga röst.

Pressfoto från Carina Bergfeldts tv-program.
Carina Bergfeldts program. // Foto: SVT

Tisdag

Ovanligt långt morgonpass i roddmaskinen för att hinna igenom åtminstone halva säsongen av nya svenska komediserien Toppen. Tv är bra för fysiken. Men jag ror givetvis inte i 90 minuter. I medieverktyget för oss recensenter, Clipsource, kan man spela avsnitten på högre hastighet. Jag kör ofta ”speed-dating” med nya serier. Ofta lär jag mig en series manér i normal hastighet, sedan snabbar jag upp. Vissa serier plöjer jag i en och en halv gånger vanliga hastigheten rakt igenom, i andra fall pendlar jag fram och tillbaka för att exempelvis kontrollera tempo, pauser och soundtrackmusik i rätt hastighet. Men jag tycker inte att det förstör: i efterhand kan jag inte minnas vilka delar jag sett i uppsnabbad version. Även Netflix har den här funktionen, vilket gjorde att jag kunde beta av den fina finalsäsongen av Dead to Me, tio avsnitt, på under fyra timmar.

Jag är ändå rätt selektiv med det här verktyget. Och vissa serier tar rentav längre tid än ordinarie uppspelningstid att bli klar med eftersom jag gärna pausar och repriserar scener, ibland hela avsnitt, i synnerhet när jag skriver på en avgörande tes om serien. Å andra sidan vinner jag tid ändå: jag skriver ofta samtidigt som jag tittar, med en digital penna på en Remarkable-tablet, som sedan transponerar min handstil till ordbehandlingsprogrammet Word.

Det roligaste med mitt nyhetsbrevFotnot: Kjell Häglund publicerar varje söndag ett nyhetsbrev – TVdags med Kjell Häglund – där han ingående skriver om aktuella tv-serier: https://tvdags.ghost.io är att jag kan skapa egna regler och former för vad tv-kritik är; skriva både marginalklotter och essäer, kulturanalytiskt och självutlämnande, i realtid och i månader. Det är en experimentverkstad där hela jag ligger på arbetsbänken.

För ett par veckor sedan hade jag covid i några dagar, och det tydligaste symtomet var att jag inte kunde spela upp tv-serier på högre hastighet. Fattade ingenting på x1,5, även på x1,2 stockade sig hjärnan. I stället upptäckte jag värdet i att använda funktionen att spela upp i lägre hastighet …

För att kunna täcka upp så mycket av serieutbudet som jag gör i mitt nyhetsbrev, som ges ut varje söndagsmorgon, passar jag på att kolla tv inte bara på roddmaskinen och lunchen – det finns hur mycket dödtid som helst att liva upp. I väntrum, köer och evenemangspauser, på Gotlandsbåten och i elbilen vid laddstolpar … Det är inte då min hjärna behöver återhämtning. Den får jag i skogen och växthuset, under bilturerna till naturreservaten runt ön, när jag hugger ved och röjer vårt dike från sly. Vi hade översvämning i höstas, då blev det inte mycket tv. Men det gav mig äntligen, ett halvår efter flytten, en anledning att utforska trädgårdens kaotiska vattensystem och alla aparta brunnslock (till och med fågelbadet som jag försökte bära undan visade sig dölja en brunn). Till slut hittade jag det igentäppta utloppet för bergvärmens spillvatten – det övervuxna diket.

Utöver tv-serier och tystnad behöver jag faktiskt social samvaro också. När jag på sistone hyllat brittiska The Split och danska Elvira, problematiserat The Crown och sågat Carina Bergfeldts säsongsfinal så kommer det inte från mitt eget ensamma vakuum, det är stött och blött kring middagsbord också. Tv-drama handlar till största del om relationer och samtal för mig – eskapistiska serier har jag inte mycket tålamod med.

Sent på kvällen skriver jag om Meningen med livet inför premiären. Känner att den kommer att bli ett samtalsämne för mig och min fru, men så här långt diskuterar jag den bara med regissören Eddie Åhgren, som jag blivit en stor fan av. Jag älskade hans, Vera Herngrens och Felicia Danielssons komediserie Likea i våras, men nu chattar vi om livsval och vuxna relationer.

Läser innan jag somnar. Borde försöka bli färdig med Howard Markels forskningsepiska The Secret of Life som jag kämpat med sedan i somras, om den förbisedda kvinnan bakom upptäckten av DNA-dubbelspiralen, men jag dras till Hem till kaos av Eva Dahlbeck från 1964, mitt födelseår. Den känns i mig lite som John Updike-romanerna Couples och Marry Me känns. Av någon anledning dras jag till skildringar av vuxenvärlden från tiden då jag själv var barn.

Eva Dahlbeck var faktiskt en lika bra författare som hon var skådespelare. Jag påbörjade en långsam omläsning av Hem till kaos i samma veva som HBO sände den amerikanska nyinspelningen av Scener ur ett äktenskap. De påminner mycket om varandra. Någon borde göra dramaserier av Evas böcker.

Foto på David Letterman och Zelenskyj.
David Letterman intervjuar Volodymyr Zelenskyj. // Foto: Netflix

Onsdag

Upp tidigt, snabbpackar två väskor och kör till Visby hamn. Jag har bokat kupé på Gotlandsbåten och hade inte behövt stå här och vänta i trekvart på att få köra ombord, men elbilen har en stor skärm med Netflix, och ljudet i bilen är av hemmabiokvalitet, så jag passar på att beta av lite serier. Spiondramat The Recruit visar sig vara skräp, pausar och skriver en treminuterstext. Fortsätter med mexikanska Belascoaran, tröttnar, ser i stället David Lettermans nya Kiev-inspelade intervju med Zelenskyj. När jag rullat ombord och ställt mig i kön för en frukostbricka sätter jag snäckorna i öronen och lyssnar klart på Jonathan V Lasts och Sarah Longwells briljanta The Secret Podcast från The Bulwark-nätverket, som jag somnade ifrån några timmar tidigare. Uppe i hytten kollar jag näst sista Meningen med livet-avsnittet innan jag måste förbereda dagens möten i Stockholm. Ska starta upp en ny tidning för studie- och yrkesvägledare på nyåret och bladar igenom Skolverkets översättning av en EU-rapport.

Älskar de här snabbresorna till fastlandet (som jag börjat säga igen som nygammal gotlänning), att träffa mina vuxna döttrar och två barnbarn (sonen pluggar arkitektur i Lund), och mellan jobbgrejerna spränga in lunch och fika och öl med kompisarna jag flyttat ifrån, och klippa mig hos Robert på Kungsgatan, få på vinterdäcken hos Christopher i Nacka (har inte haft hjärta att byta däckhotell).

Snabbfikar med Magnus Blomdahl, som jag en gång värvade till min första tv-blogg Weird Science och efterföljande projekt TVdags. Ingen skildrade mansskildringarna Ray Donovan och Kingdom som han. För att inte tala om skräck. Jag gillar att hänga med i ny skräckfilm men har inte tid att hålla koll själv utan betar helt enkelt bara av allt Magnus årslistar som viktigast. Vårt möte i dag landar i frågan om han inte skulle vilja lista lite skräck i mitt nyhetsbrev igen – jag har precis blivit färdig med allt på hans förra lista.

Weird Science startade jag 2004 ihop med en av mina bröder, Magnus. Vi brukade chatta mycket om film och tv och det slog mig att vi kunde fortsätta diskussionerna i bloggform. Weird Science växte, jag tog in de bästa tv-skribenterna från kommentartrådar och andra bloggar, vi fick bloggpriser, fejdade med Johan Croneman och peakade när Karin Olsson lät oss ”ta över” Expressens kultursidor för en dag. Fredagen den 11 juli 2008 peakade även Expressens kultursidor.

Efter möten i Lärarnas Hus på Stora Essingen äter jag middag med kompisarna Janne och Zhang på Ringvägen, som också köpt hus på Gotland. ”Juan” är sugen på att flytta ner på heltid. Det ältas mycket livsval bland vännerna numera. De gör konst för offentliga rum tillsammans och kan lika gärna ha Gotland som bas, men deras två grabbar har precis börjat skolan, och att sätta dem i Sliteskolan verkar inte aktuellt. ”Över min döda kropp”, säger Janne, som själv gick i skolan i skuggan av Cementa.

Älskar de här långkvällarna i city. Otroooligt stökig lägenhet. Barnkaos. Hemlagat nordkinesiskt. Befriande mörka samtal om konstbranschens och Gotlands baksidor.

Till sist en promenad hem till svärföräldrarnas lägenhet på Mariaberget, som jag lånar. Vid 80 års ålder har de köpt hus i Nacka igen, så jag är ensam. Släcker alla lampor så att hela Stockholm får glimra fritt i fönstren. Ser urbana London-tv-serier tills jag somnar – Slow Horses, Gangs of London, Everything I Know About Love.

Foto ur tv-serien The White Lotus.
Tv-serien ”The White Lotus”. // Foto: HBO

Torsdag

På färjan tillbaka planerar jag den första utgåvan av den nya tidningen för vägledare (vad ska den heta? Kanske Vägval?) och nästa nummer av Specialpedagogik. Hämtar upp lunch till kupén och kollar två nya italienska dramaserier på Amazon Prime, The Bad Guy och Prisma. Snabbformulerar en sågning av den förstnämnda när unga, hbtq-vänliga Prisma fryser bilden efter fem minuter. Destination Gotland kör internet via radiolänk från Tyskland – varför inte Starlink? Läser (återigen) ut Hem till kaos i stället. Det är något mellan mig och Eva Dahlbeck, alltså. Hon färgar in i mitt eget bokmanus, en roman jag har kontrakt på men ingen deadline. Slapp det eftersom jag inte skrivit i romanformat tidigare. Jag trodde att det skulle vara svårt att komma upp i 200 sidor och var tacksam för att få ”all tid jag behövde”. I våras, fem år senare, fastnade jag mitt i den sjätte omskrivningen, när 800 sidor blivit 600 och är på väg att bli – kanske nästa vår? – 400. Att inte ha en deadline är skrivdöden för mig. Jag skriver mig ner i ett svart hål, en grav utan slut.

Min fru är hemma. Hon har röjt vägen från ett berg av tunga grenar som knäckts från hängpilen, som aldrig hann tappa löven förrän snön kom och gjorde den tyngre än naturen tänkt att den ska vara.
Pappa kommer körande. Han är visserligen död. Men jag ser honom köra in hos oss titt som tätt. Lika tillfredsställande som det känns att vara tillbaka på Gotland, lika sorgligt är det att båda mina föräldrar gick bort i tron att jag var förlorad till fastlandet för alltid. Jag växte upp bara någon mil från där jag bor nu. Vi hade kunnat hälsa på varandra hur mycket som helst nu, mamma, pappa och jag. I stället lämnade jag dem med känslan av att ö-livet, livet med dem, var lite för litet för mig, och att jag hellre bodde där min Nacka-bördiga frus släkt bodde.

Men ibland ser jag deras gamla Volvo framför mig här på grusvägen, pappa vill se hur det går med husrenoveringen, mamma pratar om odlingarna … en sekund senare har de åkt igen.

Jag pratar om dem när vi fikar, min fru pratar om sina föräldrar, och sina minnen av mina. Vi pratar mycket om rötter och relationer. Och på kvällen ser vi The Split tillsammans. Vissa serier bara måste jag se med min fru. På sistone Elvira, The Patient, Pörni, Så mycket bättre, The White Lotus.

Torsdagskvällar skriver jag också stommen till söndagens nyhetsbrev. Mot slutet av breven, efter alla recensioner och större texter, brukar jag hänga på ett gäng kortisar – tipsiga, råa, roliga, trendspaniga eller sorgliga reflektioner på några rader, med klipp och länkar. Det var inget format jag bestämde mig för, det bara blev så, och efter att ha gjort så i ett halvår slog det mig varifrån jag fått det här med subjektiva kortisar-på-slutet, tonaliteten i dem. Från Expressens Mats Olsson. Detta moment i mina nyhetsbrev är en brygga från mina journalistiska rötter. Jag levde för Olssons popsidor när jag var i tidiga tonåren. Jag minns en lördag när snöovädret gjorde att inga flyg kunde landa i Visby och ön blev utan kvällstidningar, och jag stapplade hem tomhänt i stormen från Pressbyrån, tom i huvudet också, kunde inte processa det fruktansvärda faktum att jag inte visste vad Olsson, Erik Hörnfeldt och Keith Millom skrev om. På måndagen ringde jag till Expressen och fick dem att posta lördagstidningen till mig i efterskott.

Från början var jag popkritiker. Mina sågningar av Susanne Alfvengren fick Lasse Anrell att värva mig till Aftonbladet. Några år senare var vi ett gäng popkritiker som kände oss för bra för övriga medier och startade drömtidningen Pop. Den perfekta kulturtidskriften. Jag älskade att skriva långt och fritt där. Som popkritiker kulminerade och tröttnade jag i Pop. Mina ännu friare skriverier i studenttidningen Ultra var början på en annan kurva, den som tv-kritiker. Där började jag skriva om tv-serier som jag hade skrivit om musik – både nördigt och akademiskt, privat och kulturbärande. En ny kritikermission var född.

Bloggen Weird Science fulländade den formen, men det var obetalt arbete, Sveriges bästa tv-kritik var en hobby, och efter nio år var vi helt slut. Det gick dock inte att backa. Jag kunde omöjligt lägga ner och börja skriva mainstream-tv-kritik – en serie här, en serie där – på vanliga kultursidor. I stället köpte jag in mig i ett bolag som gjorde en tv-tablå-app för Iphone, tog med mig stallet av Weird Science-skribenter och startade upp TVdags som en annonsfinansierad redaktionell verksamhet. Hela skribentgänget delade demokratiskt på pengarna. Vi gjorde podcasts och ett par piloter till ett tv-magasin på Youtube, och fick flera anbud om uppköp. Tanken svindlade – var verkligen Sveriges största mediekoncerner intresserade av en sajt som tog tv-kritik på nördigt allvar? Hade jag äntligen nått fram med mitt budskap om tv-konstens kulturjournalistiska värde och potential? Eh, nej. Egmont och de andra jättarna ville inte köpa oss som vi var, utan göra oss till contentleverantörer i deras egna flöden och varumärken. Den sista vi pratade med var Expressen, och då hade vår bubbla egentligen redan spruckit. Facebook krympte vår annonsmarknad, våra poddar hade sinat. Tablåtjänsten som vi tidigare sålt till bland andra Dagens Nyheter förväntades plötsligt vara en gratisvara. Skribenter tröttnade. Till sist bestod verksamheten nästan bara av mina egna söndagskrönikor.

Så jag gjorde om dem till ett redaktionellt nyhetsbrev, utformat som en hel liten mikrosajt i inkorgen halv nio varje söndagsmorgon. En nytändning alstrade energin. Från att ha känt leda och skrivkramp inför en enda recension på sajten varje vecka kunde jag nu skriva utan ände, hälla upp tv-kritiken i provrör igen. I skrivande stund har jag gett ut 85 utgåvor. Varje söndag sedan senvåren 2021.

Som nyhetsbrevet den 27 februari i år, som fick den Grynet Molvig-citerande titeln ”Men mitt ukrainska blod är som en flod …”. Jag låg halvsjuk i övernattningslyan i Bagarmossen och försökte hantera sorgen och chocken över Putins invasion, känslor som fick komma ut i nyhetsbrevet som både självterapi och förtrolighet med läsarna, utan rädsla för att vara patetisk.

Fredag

Sätter mig i roddmaskinen klockan sju med M Night Shyamalan-serien Servant i surfplattan. Jag är nästan ifatt nu – halvvägs in i tredje säsongen.

På lunchen kör jag in till Visby (jag säger fortfarande inte ”stan”, som andra gotlänningar, stan för mig är fortfarande Stockholm) för att hålla liv i en jultradition: New York-kafferosteriet Death Wish, mest känt för ett knäppt kaffe med tokhög koffeinhalt, gör även ett årligt Halloween-kaffe, kryddat med kardemumma och kryddnejlika, som jag kommit på är det perfekta julkaffet. Butiken Kränku brukar ta in det, har tre påsar kvar, och ger mig en chock över vad inflationen gjort med prislappen.

Medan jag äter sololunch på Jessens Saluhall kollar jag färdigt BBC-serien Everything I Know About Love. Det gungar ibland under fötterna när jag rör mig så här i Visby där jag en gång gick i gymnasiet, hade sexdebut, startade band, rumlade runt mellan klassrum, kaféer, pubar, replokaler och krumma lägenheter i två- eller trehundra år gamla bulhus innanför murarna som vi bodde i om vintrarna men blev utslängda från om somrarna. Många av de rummen förknippar jag med tv-serier. Par i brott, Remington Steele, Cosby (minns att min flickväns pappa älskade Mrs Huxtable i Cosby), Skål och ALF … serierna vi såg innan vi gick ut och som fick mig att föredra förfesterna. Simon & Simon, Magnum, Lagens änglar, Dr Howser … serierna som fick mig att börja skriva om tv.

Och nu sitter jag och ser Everything I Know About Love, om ett London-tjejgäng i samma ålder som mitt yngre Visby-jag; utanför saluhallsfönstret har jag kullerstensbacken som inte hade något slut på den tiden.

Det är de här tv-stunderna jag lever för som tv-kritiker. Ingen konstform kan för mig binda samman miljöer och människor, sinnen och minnen som denna. När jag ser BBC-serien, som jag ska toppa nyhetsbrevet med på söndag, flyter 2022 och 1982 ihop och jag kommer ihåg exakt hur det kändes här och då. Min vän Petter Eklund gav en gång den finaste beskrivningen jag hört av de tidiga tjugo-åren – som ”dagarna som aldrig tar slut”. När man träffade vännerna på förmiddagen och inte hade en aning om vart dagen och än mindre kvällen skulle ta vägen eftersom timmarna och möjligheterna låg utsträckta som en horisont. De där sista orden skriver jag ner, känner direkt att jag måste ge söndagsbrevet titeln ”När timmarna och möjligheterna låg utsträckta som en horisont”.

Brevet skriver nästan sig självt på kvällen, samtidigt som jag ser kaosmatchen i fotbolls-VM mellan Nederländerna och Argentina. Kan ha svårt att varva ner efter att ha skrivit färdigt, men nu pratar min fru med sonen i telefon och jag lägger mig i soffan och ber henne slå på högtalaren, han berättar om hur han och flickvännen från Milano överraskats av snöstormen när de skulle köra till ett pensionat nära Kivik och hyrbilen som bara hade sommardäck gled ner i diket, jag både lider och skrattar med dem, samtalet vindlar vidare och jag somnar medan jag lyssnar.

Lördag

Efter frukost åker vi ner till stugan på sydöstra ön för att stänga av vattnet. Tar en långpromenad längs viken till Stavgard, pratar om vattennivån och svanarna som är kvar. Här har jag varit varenda sommar sedan jag föddes. Farfar byggde stugan trettio meter från havet. Mamma satte potatis mellan huset och bryggan, godaste jag ätit. Pappa sköt brunråttor under huset med hagelgevär. Han hatade att jaga men spelade med genom att äga ett gevär, och en dag fick han användning för det. Han var inte sämst i socknen på att skjuta, det var en stackare som blev så mobbad för det och var så psykiskt instabil att han begick självmord. Eller, han försökte. Han sköt men missade. Min kollega Susanne, från samma socken, berättade en gång om hur hennes pappa hade sökt honom den dagen men bara hittat blodspår i ladan och följt dem ner till viken. Det var en bit från vår stuga. Där satt han på en bänk med kinden bortskjuten. I resten av livet hade han hålet i ansiktet som ett monument över att han var socknens sämsta gevärsskytt.

Det här är skrönor jag aldrig tänker på annars men när jag kommer hit plockar jag dem från träden. Man skulle kunna koka en riktigt stark tv-soppa på dem.

I många år fanns det bara en badkiosk vid stranden här, sommartid, men nu finns otroligt nog tre kvalitetskrogar i byn. Bistro Burs, där yngsta dottern jobbar om somrarna, har lunchstängt så vi äter hos Liora på Bykrogen innan hemfärd. Här låg bondgårdarna på rad när jag var barn, inklusive pappas barndomshem, nu är det krogar med naturvin och hantverksöl, vintagebutik och textilkonst. Min farbror finns kvar här också.

Hemma igen korrläser jag nyhetsbrevet, duschar och kollar ett par avsnitt av Servant medan min fru gör sig i ordning för kvällens ”Gröt & glögg”-bjudning hos mellanbrorsan i Visby. En institution sedan 2004, men det är första gången jag är med. Har sett desto fler av mina gamla gymnasiekompisar här, på foton i mitt Facebookflöde. Folk jag i hela mitt vuxenliv bara träffat någon gång varannan sommar – nu är det som om jag vaknat upp ur trettio års koma och så är de här igen, i bulhusen och tv-sofforna, Eva, Rutger, Nettan, Ulf, Judith, Mats, Kerstin, Hans … Smarta, empatiska, roliga. Jag försöker hitta en ny roll här som inte är för nygammal, njuter av att fråga och lyssna i stället för att hålla låda som förr.

Ingen tv på hela dagen, inte förrän sent på kvällen då jag sitter med när min fru också börjar se Meningen med livet. Messar Eddie, regissören, och frågar om jag kan publicera vår chatt om serien nästa vecka. Vi enas om att mejla oss fram till en färdig intervju.

Pressfoto ur tv-serien The Sopranos.
Tony i tv-serien ”The Sopranos”. // Foto: HBO

Söndag

Sovmorgon, men har legat vaken ett tag när notisplinget i mobilen berättar att mitt nyhetsbrev är ute. Lusläser det. Hur kommer det sig att det är en total plåga att läsa brevet en sista korrvända innan jag schemalägger det, men sedan är något jag vill kasta mig över och läsa när det väl är ute? Det måste vara upphetsningen av själva publiceringen, vetskapen om att några tusen prenumeranter också fått mina supersubjektiva, experimentellt personliga och analytiska texter i sina inkorgar. Jag låtsas läsa med läsarnas ögon.

Och hittar alltid de jobbigaste korrfelen då.

Tyvärr kan man inte rätta korrfel i nyhetsbrev som redan gått ut … men texterna publiceras samtidigt i bloggform, så till söndagsfrukost har jag alltid ett gäng fel att åtgärda i online-versionen.

Bland läsarmejlen jag får i retur är det ett som är väldigt kritiskt, och som jag inte kan släppa. Det är en läsare som tycker att jag är ”pinsamt” övervärderande av dagens tv-serier, som ironiserar över att jag skriver att ”nio av tio serier är ’fantastiska’”, och som länkar till en Expressen Kultur-text av Jens Liljestrand om The White Lotus, en av många som hånat kulturjournalisten Björn Werners SvD-text om hur han föredrar Mike Whites tv-serie framför Johannes Anyurus roman Ixelles och andra snåriga Augustnomineringar.

Jag börjar svara honom i affekt, och glömmer – inte första gången när jag sitter med datorn – att min fru står påklädd i hallen och väntar. Efter ett tag skäller hon på mig. Jag skulle ju med ut och lyfta nånting så hon kommer åt nånting, och sedan måste jag hinna till Sannas gård och hämta ägg så vi har till lunchen.

Jag får lägga undan datorn. Men under äggpromenaden slår det mig – visst har jag skrivit om exakt detta förut, om tv-serier kontra böcker?

Efter lunchen, när ögonen återigen vilar otryggt på mejlskrivarens formuleringar om att jag använder omdömet ”fantastisk” alldeles för ofta, minns jag den gamla artikeln på Weird Science, ett svar till Aftonbladets Fredrik Virtanen som i februari 2005 dömde ut Sopranos på precis samma sätt som Jens Liljestrand nedvärderar The White Lotus nu.

Bloggen finns inte kvar på webben längre, men i offline-arkivet hittar jag den, och likheten är kuslig.
Så här skrev Jens Liljestrand i Expressen för några veckor sedan:

”Efter tre timmar sätter sig min 13-åring bredvid mig i soffan och det tar mindre än fem minuter att förklara handlingen för henne, sen kan hon titta med ungefär lika stor behållning som jag. Svårare än så är det inte att sammanfatta premissen, trådarna och de få karaktärsdragen. Och mer komplex eller krävande än så är inte The White Lotus, i likhet med det mesta av den tv-dramatik som visas i dag, även i prestigeutbudet. Det är intellektuell sondmatning som effektivt, närmast industriellt tillfredsställer hjärnans behov av spänning, skönhet, humor och porr.”

Och så här skrev Fredrik Virtanen i Aftonbladet för 17 år sedan:

”Lost-sockerkakan lär oss ingenting om någonting, absolut ingenting. Samma sak med Alias och Prison Break. Six Feet Under och Vita huset är snäppet näringsriktigare men inte ens Sopranos ger oss speciellt stora insikter, trots de realistiska underströmmarna. Det är bara bra underhållning och underhållning bara. Efteråt är det tomt. En timme av livet försvann. Och sedan en till. Och en till. En hel kväll med bara fett och socker på teve. Det var spännande. Skjut mig.”

Svaret jag skrev till Virtanen då skickar jag till den Liljestrand-länkande läsaren nu. Och tänker att det kan vara ett sammanfogande avslut även på den här dagboken. I synnerhet som pappa dyker upp och får mina ögon att tåras i slutet av texten.

”Visst har tevefans en självbedräglig förmåga att ta till tomma överord. Det är egentligen fantastiskt hur ofta jag själv lyckas använda ordet ’fantastiskt’ efter att ha suttit en timme framför teven och inte jublat, inte skrattat högt, inte fått rysningar, nej, bara tittat. Och tänkt lite. Och liksom kommit på vad det varit för vits med det hela.

Men mest är det nog Virtanens eget paradexempel som är så välvalt att jag faller för hela hans drama-queen-stilistik. Sopranos anses vara en av 2000-talets bästa dramaserier, men dess psykologiska djup är i sig inget att yvas över. En litteraturprofessor skulle kunna skratta åt både karaktärsteckningar och dialog, kanske rentav kalla det ’såpa’, och sedan peka på den tunnaste Dürrenmatt-deckare och säga: ’Den där säger mer om kriminalitetens psykologi än hundra timmar Sopranos.’

Ändå är just Sopranos det perfekta exemplet på tv-dramats unikt konstnärliga kvaliteter, de som bottnar i mediets förmåga att manipulera oss emotionellt men också renar manipulationen, eller gör den till en konstnärligt och mänskligt berörande upplevelse.

Ett favoritexempel är avsnittet av House som efter bara en kvarts schematiskt persontecknande ’lurade’ oss att önska livet ur ett överlevande offer för en trafikolycka, bara för att patienten vi fått lära känna djupare skulle kunna få en hjärttransplantation.

Men det som faktiskt skedde var att vi förvandlades till läkarkolleger i House-teamet. Detta är tv-manipulationens magiska uppsida: ett bra tv-drama skapar identifikation på sömlösa, gränslösa känsloplan andra konstformer inte når.

När vi ser Sopranos passerar den organiserade brottsligheten som en naturlig del av vår egen vardag, vi blir ett med miljön, för en timme är vi inom så tajt kindpussavstånd från maffians mörkermän att vi inte tänker ordet ’maffia’ – lika lite som vi tänker orden ’min vardag’ när vi vaknar på morgonen. Jag tror att denna utgångspunkt kan ge betydligt djupare insikter om, låt säga, kriminalitetens psykologi (men också, precis samtidigt, om låt säga far-och-son-relationer, äktenskapsproblematik, etniska kulturfenomen och den låga, ödsliga New Jersey-arkitekturen) än vad en litteraturprofessor kan få ut av en manusläsning. Själva den känslomässiga upplevelsen av tv-dramat som multimedium må vara svårfångad för en konstteoretiker men likafullt en stor konstnärlig bedrift.

Ett riktigt bra tv-drama kan också få oss att utan ansträngning röra oss fram och tillbaka mellan identifikation och distanserad analys. Vi kan bli förälskade i en karaktär, tilltalas intellektuellt av en annan och hånskratta åt skådespelaren som misslyckas med att gestalta en tredje, allt inom ramen för samma alkemiska serie som omvandlar även misslyckanden till kvaliteter. Kraven är inte desamma som på en film, inte när vi lever med en serie över tid så att den blir mer som livet självt, mer än ett utsnitt. En kritiker kan säga vad ett tv-drama handlar om och hur väl detta gestaltas, men psykologidjupet avgörs mest av tittarens personliga, kanske tillfälliga, resonansbotten. Det kan klinga helt olika beroende på dagsformen både hos tittaren och hos alla som varit inblandade i tillblivelsen av en tv-serie.

Det är därför avsnitt av Sopranos som hyllas av andra (sjukhusepisoderna som dominerade inledningen av säsong 5) för mig kan kännas trötta som Tony-tunga ögonlock, medan nästa episod kan kännas helt omvälvande – blotta åsynen av Vito på slumpflykt i gayliberala New Hampshire, frukost i full homosexuell frihet på en vänlig diner, en flirt med en antikvitetshandlare, det var en av veckans viktigaste händelser för mig. Jämte inskolningen av min yngsta dotter på ny förskola, jämte min svägerskas födelsedag, jämte farsans telefonerande från sommarstugerenoveringen på Gotland.
Skulle en våldsamt fet maffiamördare till läderbög bli en lika vänfast del av min vardag om han steg upp ur en boksida? Jag undrar det.”

Så långt bloggaren som var jag 2005, och som redan då skrev om Gotland, yngsta dottern och pappa i mina tv-texter.

Jag tvivlar på mycket. Var det rätt att flytta tillbaka till Gotland? Var det fel att inte sälja TVdags till Egmont? Var det rätt att såga Amazon-komediserien Toppen så hårt? Men att tv-serier kommit att ta en stor plats i mitt liv är inget jag kan vara annat än tacksam för.

Fler utvalda artiklar