Den här artikeln är inte gratis.

Du får läsa eller lyssna eftersom skribenten Martin Schibbye har delat den med dig.

Korrespondenten som aldrig vill åka hem

  • 9 apr 2022
  • 13 min

Bert Sundström på Majdantorget i Kiev. // Foto: Viktor Sema

Korrespondenten som aldrig vill åka hem
Martin Schibbye

Bert Sundström på Majdantorget i Kiev. // Foto: Viktor Sema

Lyssna på artikeln

Knivhuggen i Kairo. Utkastad ur Ryssland. Ständigt aktuell med nyheter inifrån lejonets kula. Bert Sundström är den oumbärliga korrespondenten som sedan kriget bröt ut väger varje stavelse på guldvåg men som nu tröttnat på det auktoritära Ryssland.

SVT:s Rysslandskorrespondent Bert Sundström är vaken när flyglarmet går. Klockan är strax efter sex på morgonen den 24 februari och från hotellrummets balkong i Kiev ser han människor skynda sig över Majdantorget.

Ryssland har inlett en militär invasion av Ukraina och sirenerna ljuder.

– Det här är ett krig som Putin utan egentlig skälig motivation har startat. Det är befängt, säger han till yrvakna tv-tittare i SVT:s morgonstudio på sitt lugna karakteristiska dalmål.

Varje ord vägs som alltid på guldvåg.

På ett sätt är det här han ska vara. Det som sker ska synliggöras, förmedlas – det är det här han kan.

På plats ute i staden har han dagen innan imponerats av att alla ukrainare han mött, som utan undantag sagt sig vilja försvara sin frihet, strida och dö för landets självständighet. En nationell sammanhållning han aldrig tidigare skådat.

Det är bara ett problem. Hans egen fotograf stoppades i passkontrollen och fick inte komma in. Bara några dagar tidigare har också ett annat SVT-team rest österut och tagit med sig SVT:s hjälmar, skyddsvästar och även den enda satellittelefonen eftersom man inte trodde anfallet skulle sättas in mot Kiev.

Så här står han nu själv med ”stativ, kameror och en massa sladdar” men utan skottsäker väst eller möjlighet att kommunicera om ryssarna skulle släcka ner internet och spränga mobilmasterna.

Cheferna i Stockholm ringer och ringer. De vill att han ska evakuera. Som en kompromiss byter han hotell och tar sig bort från centrum. Men utan en livlina kan situationen snabbt förvärras. Han går till slut med på hemmaredaktionens idé om att resa hem. Hem till Moskva. Till lejonets kula.

– Hade jag haft en satellittelefon skulle jag argumenterat hårdare mot ledningen och sagt att jag kan stanna, säger Bert Sundström på telefon från Moskva.

Det är svårt att säga när allting började. Reslusten tror han härstammar från barndomen i Stora Tuna strax söder om Borlänge.

Hans mamma gillade att upptäcka nya platser och det dröjde inte länge innan Bert Sundström följde i hennes fotspår.

I mitten av 1980-talet reste han till Sydamerika. Blev backpacker och arbetade sedan som lärare i engelska. När han väl sökte journalistutbildningen kom han först inte in utan blev reserv.

Tre dagar innan skolstart fick han ett samtal i Buenos Aires. Om han hann hem och kunde vara på plats vid uppropet på fredag var platsen hans. Bert Sundström hann. Praktiken gjordes på SVT 1990 – och sedan dess är han kvar.

Även om uppdraget är detsamma – att bära hem berättelser, rapportera – så är världen annorlunda och så också respekten för journalistiken. När den arabiska våren ändrade skepnad på Tahrirtorget 2011 fick han uppleva det själv.

Först de aggressiva som kom fram och ifrågasatte. De som ville se papper. Sedan flaskan som slogs mot hans huvud. Sparken mot ansiktet och känslan av en kniv som tre gånger höggs genom ryggen så att ena lungan punkterades.

Han segnade ner och när de började hoppa på hans huvud sprack benet under ögat, revbenen knäcktes och han förlorade medvetandet. På det följde tre dygns medvetslöshet.

När cheferna i Stockholm ringde hans mobiltelefon svarade en röst som sa att de kunde plocka upp liket.

Hela min ingifta familj är ryssar.

Tack vare att samtalet spelades in förstod SVT snabbt allvaret i situationen och en räddningsaktion sattes igång som slutade med att han flögs med ambulansflyg hem till Sverige.

Ärren finns kvar, men ingen rädsla för att bli angripen igen. Hoten i Ryssland ser annorlunda ut.

– Jag är inte rädd här, men det är tröttsamt att behöva hantera all desinformation och alla nya lagar, säger han.

Musiken och den mjuka soffan i Moskvalägenheten ger honom det lugn som krävs för att varva ner och orka.

Stråkar ekar i rummet och in i telefonen, från kompositören Sergej Prokofjev, som föddes i dåtidens Tsarryssland nära Donetsk i dagens Ukraina.

Finns det en risk för att den rättmätiga kritiken mot anfallskriget och övergreppen blir en attack på allt ryskt?

– Jag är gift med en ryska och hela min ingifta familj är ryssar. Jag ligger just nu i soffan och lyssnar på Romeo och Julia. Jag måste ju få tycka om min ryska sill och världens bästa balettdansörer, de tycker jag inte man ska ta avstånd från, säger Bert Sundström.

Däremot menar han att det blir besvärligt när det kommer till dirigenten Valery Gergiev, en Putinentusiast som vägrat ta avstånd från kriget i Ukraina och som satte upp en famös konsert i Syriens Palmyra mitt under brinnande krig. Ett krig i vilket ryska styrkor begick övergrepp.

– Honom känner jag att vi kan stänga av. Men man ska markera mot det som är viktigt. Om de döper om Kefir till filmjölk. Det må så vara.

För att förstå Ryssland menar Bert Sundström att man måste studera den historia och kultur – från tsartiden, genom kommunismen till nu – som präglar alla ryssars uppväxt.

– För att förstå vad som ligger i bakhuvudet på också de stackars ryska soldater som skickas till Ukraina är det nödvändigt. Men denna bild är inte bara negativ. Här finns också musiken, litteraturen och kulturen. Viktiga bidrag från Ryssland till hela världen, säger Bert Sundström.

När han kom till Ryssland 2001 fanns det medier som inte skulle kallas oberoende – med svenska mått mätt – men som var styrda av andra intressen. Andra oligarker. Det gick att knäppa på tv:n och växla kanaler och perspektiv.

För den ryska medborgare som vill ha andra perspektiv i dag återstår att via VPN söka upp oberoende information på nätet.

– Men det kräver kunskap och att man vet vad man ska leta efter, säger Bert Sundström.

Det har också blivit svårare att prata med människor i Moskva. För 20 år sedan kunde han ställa upp kameran på ett torg och be förbipasserande svara. De flesta utbrast spontant: ”Åh Sverige, vad roligt!”

I dag, sedan kriget bröt ut, är det betydligt mer tveksamt om någon ställer upp: ”Sverige, nej det vill jag absolut inte”.

När han återvände till Moskva senast tog utfrågningen tre timmar innan han släpptes in. Gränspolisen krävde också att han uppgav sin pin-kod så att de kunde öppna hans mobil. Väl inne i landet fick han sätta ner alla sina fingrar tre gånger i blått bläck på olika papper. Sedan ett foto framifrån. Ett från vänster. Ett från höger.

Innan dess, före kriget, hade han tvingats lämna in papper på att han inte hade gonorré, syfilis, tbc eller spetälska.

– När dog någon senast av spetälska? Detta är ett sätt för myndigheterna att visa att de har total koll på mig.

Budskapet är tydligt. Även Bert Sundström måste tänka på vad han säger. 2005 kastades han också ut från Ryssland en period men fick så småningom komma tillbaka.

– Jag vet att vilket svepskäl som helst räcker för att få mig utslängd. Men det kan både jag och SVT ta. Jag har ju ett hemland att komma hem till. Däremot om jag får 15 år i fängelse, då är livet slut.

Strax efter hemkomst från Ukraina satt han vid skrivbordet i Moskva och sorterade kvitton. Kriget pågick alltjämt, men den här morgonen hade han avsatt tid för administration. Reseräkningar måste skrivas och dokumenteras.

Risken för ett tredje världskrig var ingen giltig ursäkt.

Då ringde telefonen. SVT:s utrikeschef. Bert Sundström förstod direkt vad hon ville. Dagarna innan hade en ny lag instiftats i Ryssland som innebar att den som rapporterade sanningen om Ukraina kunde dömas till fängelse.

– Vi vill att du lämnar Ryssland nu!

Lagen fick snabbt effekt. Nyhetsuppläsaren på den ryska, fristående tv-kanalen Dozhd, sa i en sista sändning adjö till publiken och gick ut ur den nedsläckta studion tillsammans med ett fyrtiotal kollegor.

När staten förbjuder journalister att kalla ett krig för ett krig är det fria ordet inte längre fritt. Men Bert Sundström satte sig på tvären.

Han kände att nej, det var fel. Inte överge befolkningen. Fängslad var han heller inte rädd för att bli.

– De lagar som finns handlar om publikationer som rapporterar på ryska och det gör ju inte jag. Sannolikheten att jag skulle fängslas är närmast noll, säger han.

Medan han funderade på att evakuera eller inte dök det upp en nyhet upp som förändrade allt. Gränsen höll på att stängas för ryska medborgare och det ryktades att ingen i vapenför ålder skulle få lämna landet.

Så Bert Sundström återvände till Sverige.

Det han trodde skulle bli en lugn andningspaus i Stockholm, blev något helt annat. Bara timmar efter att han landat var han med i Agenda. Framträdandena varvades med möten med chefer och säkerhetsfolk på tv-huset.

En sen kväll var han med i ännu en Aktuellt-sändning. Han svarade bara halvt på en fråga och berättade att han nu var ombedd att ”kalla det som sker i Ukraina för en militär specialoperation och då får jag finna mig i det.”

– Det är klart att det är ett krig som pågår. Men jag trasslade till det. Jag missade att säga till tittarna att jag självklart måste berätta sanningen: att Ryssland invaderat Ukraina… och det blev ett jävla liv om detta.

Till några försökte han förklara sig, men han bryr sig inte så mycket om det som skrivs. Väl tillbaka i Moskva hann han knappt landa innan han kallade utrikesminister Lavrov för en fruktansvärd lögnare och kriget för ett krig i direktsändning.

Angreppen på SVT och honom själv ebbade snabbt ut.

– Jag är inte så intresserad av den där debatten, säger Bert Sundström kort.

Jag känner att jag är färdig med Moskva.

Fem år i Moskva är lång tid för en korrespondent, vars stationering brukar pågå i tre. Bert Sundström är 63 år idag. SVT har beslutat att han ”någon gång under hösten” ska lämna Moskva till en efterträdare.

– Vi är överens. Jag känner att jag är färdig med Moskva. Det är för mycket som är negativt och för lite som är positivt.

Ambitionen är att bli stationerad som ”korre” någon annanstans i världen.

– Om åldern är en faktor som gör att mina möjligheter att få jobba för SVT utomlands minskar, ja då får det väl bli så.

En stationering i Stockholm med resor vore inte heller helt fel.

– Min familj, som är ryssar, trivs väldigt bra i Stockholm. Att sitta hemma i lägenheten på Liljeholmskajen och titta ut vore ett bra liv. Förutom att de skjuter i Ukraina.

Men dit, till fronten känner han inget sug. Han är vansinnigt fäst vid livet. Det finns också ett skäl till att han inte insisterar på att resa dit igen.

– Det är min älskade Irina. Jag har inte rätt att utsätta henne för det där som hände i Kairo en gång till. Att få höra av utrikeschefen att Bert är borta, att det finns ett inspelat telefonsamtal där det sägs att du kan komma och hämta hans lik. Så då får jag väl leva lite gubbtillvaro i Liljeholmen.

Fler utvalda artiklar