Lärarens läxa: 67 anpassningar

  • 29 sep 2020
  • 9 min
Lärarens läxa: 67 anpassningar
Cecilia Garme

Lyssna på artikeln

Varje elev har enligt lag rätt till en skolgång som passar just det barnets förutsättningar. Men hur ska en lärare klara av att individanpassa undervisningen för alla?

För några veckor sedan var det dags för skolstart igen. Återgång från semestern kan vara plågsamt för vem som helst. Men lite extra för just lärare, just nu.

På Twitter kom ett försynt nödrop från en lärare. Plötsligt låg den bara där, blanketten som listade 67 ”anpassningar” som han måste kunna verkställa i sitt klassrum.

Läraren skärskådade listan. Den innehöll bland annat:

Att hålla muntligt prov i stället för skriftligt för en elev som behöver ha det så. Att skriva ordlistor till läroböckerna åt en elev.
Att färgkoda dem åt en annan. Att säkra att en viss elev sitter nära en dörr eller ett fönster, eller långt från ventilation.
Att elev X ska ha sin mobil. Att elev Y inte ska ha sin mobil.

  • Att elev Z ska få tätare raster.

”Jag säger inte att någon anpassning är fel eller löjlig. Jag utgår från att de är belagda med vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag förstår dock inte riktigt hur lärare ska klara sitt uppdrag när dessa krav ställs på en”, twittrade läraren uppgivet.

En koll med lärarfacket bekräftar bilden. Listorna på anpassningar kan variera, men inte tvånget att följa dem.

– Många är förtvivlade. Det är en stor fråga i kåren, säger utredningschefen på Lärarnas riksförbund, Pontus Bäckström.

Hur kunde det bli på detta viset?

Det första svaret är skollagen, vars avsikt görs klar i tredje kapitlet, andra paragrafen:

Alla barn och elever i samtliga skolformer och i fritidshemmet ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.

En ambition som det är lätt att älska. Men eftersom var femte niondeklassare lämnar skolan med underkänt i minst ett ämne är det lätt att räkna ut att det finns ungefär 20 000 15-åringar som inte får ”den ledning och stimulans som de behöver”. För att bara nämna just 15-åringarna.

– Det är den största förändringen som har gjorts i skollagen. Tidigare hade grundskolan ett särskilt ansvar för de elever som hade svårt att nå målen, det vill säga godkänt. Nu är uppgiften att alla ska nå så långt de kan. Det är faktiskt två olika saker, säger läraren och skoldebattören Marcus Larsson.

Det är här ”särskilt stöd” och ”extra anpassningar” kommer in. Två begrepp med neutral, mjukt byråkratisk klang. Men som går innanför huden på snart sagt alla som befinner sig i ett svenskt klassrum.

– Vår tolvåring har svår dyslexi och behöver anpassning i alla ämnen. Vi har köpt en specialpedagog privat nu, så att han ska kunna lära sig läsa. Han får alltså inte den hjälpen i skolan. Det är en brutal brist på speciallärare och skolan prioriterar lågstadiet, berättar en ledsen mamma.

Enkelt uttryckt är en ”extra anpassning” – i fortsättningen kallad ”anpassning” – något som läraren ska kunna få till i sin vanliga undervisning. Det var en reformnyhet 2014, skapad för att klarlägga vem som egentligen har ansvar för att göra vad när en elev har det svårt.

”Särskilt stöd” är i stället något som rektorn ansvarar för. För att en elev ska få ”särskilt stöd” krävs en utredning. I många skolor utförs den av en specialpedagog och därefter kan eleven antingen bollas tillbaka till sin klass (försedd med ett löfte om att läraren ska göra en eller flera anpassningar) eller få en speciallärare utanför klassen.

Man kan inte sitta still hela tiden med en elev och samtidigt gå runt och hjälpa 20 andra.

I det senare fallet får rektorn först titta i skolans portmonnä och det brukar gå fort eftersom den vanligen är både liten och tom.
Men på något sätt får de ändå fram lite pengar. Av Skolverkets statistik framgår att nästan var tionde pojke i nian faktiskt fick ”särskilt stöd” under förra läsåret. Alltså ungefär två i varje klass.

Men … det var ju tjugo procent av eleverna i nian som fick underkänt i minst ett ämne? Alltså dubbelt så många? Just det. Deras bekymmer måste följaktligen lösas med ”anpassning”. Verkställd av läraren. Och så är vi tillbaka i listan med de 67 punkterna.

Varför är då detta så svårt att få till? Redan 1946 års skolkommission pratade om individualiserad undervisning i klassrummet.
Marcus Larsson suckar tungt.

– Ta till exempel detta med att en elev ska få muntligt prov i stället för skriftligt. Beroende på stress eller skrivsvårigheter kanske. Eller språksvårigheter. Om en lärare har en sådan elev i en klass är det oftast inget problem att anpassa. Man tar 30 minuter före eller efter provet. Men om du har fyra elever som behöver muntligt prov börjar det ta för mycket tid. Eller om du ha fyra elever som behöver få egna genomgångar under lektionen. Utan att de andra eleverna i klassen påverkas. Ja, då blir det ju betydligt svårare.

Läraren får därför ont i samvetet. En känsla som inte borde drabba just dem utan till exempel rektorn, kommunalråden, friskolechefen, utbildningsministern eller regeringen eller åtminstone riksdagen som har släppt igenom lagen, ytterst väljarna. Men nu fungerar inte ansvarsutkrävande riktigt så, i varje fall inte psykologiskt.

”Anpassningarna är omöjliga att genomföra, särskilt den som heter ’eleven är inte självgående, läraren måste följa eleven i varje arbetssteg’. Man kan inte sitta still hela tiden med en elev och samtidigt gå runt och hjälpa 20 andra”, twittrar en annan lärare.

Därmed kommer vi fram till den svåraste frågan av dem alla: Måste alla elever gå i samma klass, hela tiden? Om inte, var finns speciallärarna och -klasserna som ska hjälpa dem som behöver?

Den ledsna mamman igen:

– Jag känner frustration och ilska. Sorg ibland. Vår tolvåring älskar skolan. Han älskar berättelser och böcker. Det är ett sådant jävla misslyckande att skolan inte kan lära honom läsa. 

Fler utvalda artiklar