Den här artikeln är inte gratis.

Du får läsa eller lyssna eftersom Vi-redaktionen har delat den med dig.
Mvh Karin Thunberg

Lars Vilks änka: ”Det var en skam hur vi fick leva”

  • 21 feb 2022
  • 21 min

Lars Vilks "käresta" kan inte visa hur hon ser ut eller avslöja var hon bor, även efter hans död. // Foto: Åsa Sjöström

Lars Vilks änka: ”Det var en skam hur vi fick leva”
Karin Thunberg

Lars Vilks "käresta" kan inte visa hur hon ser ut eller avslöja var hon bor, även efter hans död. // Foto: Åsa Sjöström

Lyssna på artikeln

I 30 år kallades hon Lars Vilks “käresta”. Nu är hon hans änka – och tvingas fortfarande gömma sig. I en exklusiv intervju berättar hon om åren med livvaktsskydd och kvällen då allt tog slut.

Det var en ovanligt varm höstsöndag, den 3 oktober förra året. Eftersom hon tvingats avstå från middagen hon var bjuden på gick hon i stället på ett föredrag. Efteråt träffade hon en väninna. Så försvann timmarna utan att hon nåddes av nyheten som spred sig allt snabbare: Att två polismän och ”en skyddsperson” dött i en trafikolycka på E4:an, utanför småländska Markaryd.

Vid 21-tiden är hon hemma, sitter i soffan och tittar på en brittisk dokumentär om några personer som gått med i Islamiska staten. Att det blev just det programmet var en tillfällighet. Nu knackar det på dörren. Hon lyfter på en gardin för att se vem det är, skymtar två personer – och hör dem säga att de är från polisen.

– När jag öppnade dörren sa jag direkt: ”Är Lars död?” Det var som om jag visste det.

I bortåt 30 år kallades hon Lars Vilks ”käresta”. Även om de aldrig var gifta kallar hon sig nu hans änka och vårt möte är omgärdat med stränga regler: Hennes namn, identitet och bostadsort får inte avslöjas. Hon får bara fotograferas så att hon inte går att känna igen. Redan vid vår första kontakt i telefon säger hon att det här med media, det var Lars avdelning. Det var honom som journalister – och människor de mötte – ville tala med. Hon drog sig undan. Nu känner hon sig ovan, otränad, att bli intervjuad.

– Men du är väl ingen ond människa? säger hon.

Det känns inte som en fråga, mer som ett invant sätt att läsa av läget, kontrollera trygghetspunkterna. När jag väl sitter vid hennes matrumsbord kommer hon att knipsa av vissa frågor. De som skulle kunna ge alltför avslöjande svar.

Hon vet riskerna. Hon lever med det som blev en av följderna:

– Jag har fått betala det högsta priset av alla. Jag har förlorat min Lars.

Vi kan kalla henne Maj. Konstatera att hon passerat pensionsgränsen och bor i ett hus inrett med gamla, vackra ting. Det var här hon tog emot Lars Vilks dödsbud, det var hit två närstående kom för att hon skulle slippa vara ensam natten efter. Bortåt tretiden sa hon att hon måste lägga sig, skulle klara sig ensam.

– Men jag sov inte en blund. Hela natten låg jag och tittade på filmen som kablades ut på bilen som brann på E4:an. Såg röken, lågorna.

Lars Vilks änka
”Jag uppfattades som ett ’säkerhetsproblem’, en ’säkerhetsrisk’ och de som ansvarade för Lars livvaktsskydd gjorde allt för att sära på oss.” // Foto: Åsa Sjöström

Dagen efter, på den tv-sända presskonferensen, betonade polisen att man snarast skulle ta kontakt med samtliga anhöriga. Timmarna gick, Maj hörde ingenting. På eftermiddagen fick hon själv ringa 114 14 för att få mer information. Så många frågor snurrade: var fanns Lars kropp, kunde hon få se den – och hur skulle hon göra med begravningen?

– Till slut blev jag kopplad till en vänlig man som sa att han skulle hjälpa mig. Lite senare, men först då, ringde man från Region Syd, som ansvarade för Lars säkerhet, och berättade mer.

Fick du se honom?

– Nej. Hans kropp var för skadad.

Några månader har gått, orsaken till olyckan är ännu inte färdigutredd. Det man hittills vet är att bilen hade hög hastighet – och att det inte var ett attentat. Maj talar om sorgen som alltid finns där men att mörka dagar växlar med ljusare. Vreden är konstant. Den ilska hon känner för att Lars Vilks och hennes sista år blev så svåra. Nej, ”svåra” är inte ordet hon använder. Hon talar om hur de blev förnedrande.

– Jag uppfattades som ett ”säkerhetsproblem”, en ”säkerhetsrisk” och de som ansvarade för Lars livvaktsskydd gjorde allt för att sära på oss. Det var en skam hur vi fick leva, när han inte fick komma hem till mig längre. Skulle vi mötas fick vi sitta på en parkbänk eller ta en promenad i skogen. Som två fånar. Det är väl inget liv för en man och en kvinna.

Fuskade ni aldrig, trotsade förbudet?

– Det är klart vi gjorde. Även om jag inte vill berätta hur och när. Men jag vet inte hur de tänkte att vi skulle ha vårt samliv på en parkbänk.

Risken att de kunde åkt fast för förargelseväckande beteende får henne att skratta högt. Det är ett kvillrande skratt, sprunget ur den styrka hon säger att hon har. Fortfarande. Hon är också en social person, har alltid varit.

– Skulle man ha ett förhållande med Lars Vilks kunde man inte vara en blyg viol. Det hade han aldrig stått ut med. Han ville ha motstånd, precis som jag. Där var vi lika. På andra sätt var vi väldigt olika, men man kan väl säga att vi kompletterade varandra. Han var den som tänkte efter innan han reagerade. Jag är mer handlingskraftig, rakt på.

De träffades – vi måste väl ändå börja där – på 1980-talet. När hon gick en kurs i konsthistoria som han ledde. Hon hade fått tips av vänner, visste knappt vem han var. Lars Vilks var mest känd som konstnär i sin hembygd.

Men hon minns, det går ett skimmer över hennes ansikte, hur han kom fram till henne efter en föreläsning. Att de började prata.

– Jag var, om jag får skryta lite med mig själv, rätt häftig på den tiden. Hade rött hennafärgat hår ner till midjan. Men det var absolut ingen kärlek vid första ögonkastet – nej, nej. Det jag drogs till var hans intellekt. Lars var trevlig, rolig, pedagogisk och oerhört bildad. Svepte över litteraturens och musikens världar. Däremot var han inte särskilt intresserad av politik, inte alls skulle jag vilja säga. Men han följde med vad som hände i samhället. Som ung hade han önskat att bli en renässansmänniska, man kan nog säga att han blev det.

Lars gick inte att förenkla.

Om några timmar kommer hon att säga att det är deras samtal hon saknar mest, nu när Lars är borta. Men än har vi inte kommit fram till att de blev ett par. Det dröjde fram till slutet av 80-talet. Då hade han sedan flera år byggt på konstverket Nimis ute på Kullaberg, men ännu var han en fri man – och deras liv tillsammans var som de flesta andras.

– Han jobbade med sitt och jag med mitt. Hans bostad var hans arbetsplats fylld med penslar, färger, böcker och dukar. Det var hemma hos mig som vi åt och sov och träffade vänner.

Hur involverad var du i hans konstnärskap?

– Hur menar du?

Ja, när det gällde Nimis till exempel?

– Inte sprang jag runt där i berget och hamrade och spikade. Det var inte min grej. Men det är ett fantastiskt konstverk som han skapat, Nimis är Lars livsverk. Och en stor turistattraktion för bygden. Jag hoppas det får finnas kvar i framtiden. De som säger, sådana röster finns, att det står för rasism …

Hon hejdar sig, slår handen i bordet, upprörd. Säger att Lars Vilks konst är så långt ifrån rasism som man kan komma:

– Lars har aldrig sagt ett ont ord om någon religion eller någon människa. Han ville att vi skulle leva i en demokrati där vi kunde samtala – inte skära halsen av varandra eller skjuta varandra. Förstår du, Karin?

Han var en av Sveriges mest kända konstnärer. Omskriven och omdebatterad. Upphöjd och kritiserad. Men nu gäller Majs ord, hennes bild av mannen som hon älskade. Och förlorade. Hennes uppgift idag, säger hon, är att bidra till att hans eftermäle blir så bra som möjligt. Särskilt som han var så svår att få in i ett fack.

– Det är ju det vi försöker göra med alla. Få in dem i olika fack så det blir ordning och reda i våra egna huvuden. Men Lars gick inte att förenkla. Han ville testa allt, var nyfiken på allt.

När han 2007 bestämde sig för att delta i en utställning om hunden i konsten på Tälleruds hembygdsgård i värmländska Alsterdalen kunde ingen av dem – förstås – ana konsekvenserna. Enligt Maj var det en ”liten gullig” utställning. Där han bidrog med några teckningar där han satt profeten Muhammeds ansikte på en rondellhund.

– Utställarna blev rädda när någon frågade om de verkligen vågade visa teckningarna. Så de togs ner. I stället publicerades de i Nerikes Allehanda. Ja, sen var det igång. Det gick som ett ramaskri över världen.

Om du vetat vad som skulle hända, hade du avrått honom från att ställa ut teckningarna?

– Absolut inte. Varför skulle man inte få visa dem? Lars själv sa alltid att han inte ångrade någonting. Han levde för konsten, ville testa gränserna. Och där gick uppenbarligen en gräns inom konstvärlden. Lars satte fingret mitt i prick på var vi befinner oss i samhället idag. På de utmaningar som vi står inför.

Resultatet blev att Lars Vilks fick en fatwa, en dödsdom, på sig. Den islamistiska terrorgruppen al-Qaida satte ett pris på hans huvud, ansåg att hans teckningar var så hädiska att konstnären måste mördas.

Maj berättar att hon var på en kongress utomlands när det hände. Lars ringde och berättade.

– Det var helt obegripligt.

I december 2010, efter bombdåden i Stockholm där gärningsmannen specifikt pekat ut Vilks, bestämmer svensk säkerhetspolis att han ska ha livvaktsskydd 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Hoten är konkreta: Två unga män kastar in bensinbomber i hans hus och tänder på – när han är hos Maj. Och när han 2015 är inbjuden till danska Tryckfrihetssällskapet i Köpenhamn öppnar en attentatsman eld. En person dör i kulregnet, flera skadas. Lars Vilks förs i säkerhet.

Vid de här tidpunkterna arbetade Maj utomlands.

Lars Vilks änka
”När jag var hemma bodde vi hos mig. Och Lars trivdes här, tyckte om min ordning och reda.” // Foto: Åsa Sjöström

Som ung hade hon flera vänner som var utbytesstudenter under något gymnasieår. Hon stannade hemma. Säger att hon inte var tillräckligt mogen att ge sig iväg. Beskriver sig som den duktiga flicka som gjorde vad hon borde och fick högsta betyg. Utbildade sig, avancerade yrkesmässigt – och nådde fram till den dag när hon såg en annons i en tidning. Där ett utländskt företag sökte någon med hennes specialitet.

– Då var jag mogen. Så jag skickade in en ansökan, mest på skämt. Men de hörde av sig. Ville ha mitt cv, frågade om jag kunde landets språk – vilket jag inte kunde. Men jag sa att jag skulle lära mig. Vilket jag så småningom också gjorde. För jag fick ju jobbet. Och var utomlands i över tio år.

Maj och Lars Vilks upprätthöll sin relation genom dagliga telefonsamtal. Och hon kom ju hem, alla långhelger och på sommarsemestern. Då de åkte runt på slottsutfärder med picknickkorg eller träffade vänner. Trots fatwan. Livvakterna, eller ”pojkarna” som Lars Vilks själv kallade dem, gjorde allt de kunde för att respektera parets behov.

– När jag var hemma bodde vi hos mig. Och Lars trivdes här, tyckte om min ordning och reda. Hans närmaste och äldsta vänner var också högst borgerliga. I sin ateljé kunde han ha hur rörigt som helst och den enda mat kan kunde laga var det vi kallade ”konstnärsgryta”, det vill säga att han rörde ihop allt han hade hemma. Här lagade jag maten, alltid. Jag tror aldrig jag ätit något som han lagat.

Det fungerade fram till 2018. Då tillsattes nya chefer som bestämde hur Lars Vilks livvaktsskydd skulle fungera. Och det var nu det skar sig. Maj ger flera exempel på kontroverser som ledde fram till det slutgiltiga beslutet; att hon under inga omständigheter fick åka med i livvaktsbilen. Inte ingå i personskyddet.

Som den julen hon, med två dagars varsel, fick besked att Lars inte kunde hämta henne på flygplatsen när hon kom hem. Som han alltid brukat göra. I stället fick hon ta taxi, för tusentals kronor, eftersom alla allmänna färdmedel slutat gå när hon landade sent. Eller när de skulle ha möte hos polisen och Lars fick hyra en bil – ”hör du vansinnet, att han fick HYRA en bil, vilken säkerhetsrisk var inte det?” – för att de ska kunna åka dit tillsammans.

Årsskiftet 2019/2020 återvände Maj till Sverige. Inställd på att nu, äntligen, skulle de kunna bo ihop. Fortsättningen blev alltså raka motsatsen, de fick inte ens träffas hemma.

Killarna som skyddade Lars var jättebra, problemet låg inte där.

Sista smärtpunkten blev när de, tillsammans, var bjudna på middag hos vännerna Stina och Kjell Dabrowski i Stocksund den 3 oktober 2021. Hur skulle de ta sig dit? Polisens tre alternativ var att de skulle köra dit med egen bil, ta tåg eller flyg och sedan ta sig vidare i Stockholm med taxi, buss eller tunnelbana.

– I stället för att ta oss båda i bilen skulle vi använda kommunala färdmedel. Var det säkerhet för Lars Vilks? undrar Maj vid sitt matrumsbord.

Hans första reaktion var att hon inte behövde oroa sig, livvakterna skulle sköta säkerheten. Efteråt insåg han att det skulle bli alltför komplicerat. Det var enklast om han åkte själv.

– Komplicerat var ordet han använde. Så han åkte själv – och blev ihjälkörd. Kom aldrig tillbaka till mig. Var så god, där har du historien.

Hon har sparat både sina egna och Lars Vilks dagboksanteckningar från de sista gemensamma åren. De kommer att bli en bok, så småningom. Att situationen blev så infekterad var, så vitt hon förstått, ingen kostnadsfråga. Mer handlade det om låsta positioner.

– Men du måste lova skriva att killarna som skyddade Lars var jättebra, problemet låg inte där. Det var deras chefer som tog besluten. Och nu, efter Lars död, har jag fått stort stöd från den person som var koordinator för avdelningen som ansvarade för livvaktsskyddet. Förutom från en massa andra, som jag knappt kände tidigare. Lars hade många vänner.

En av dem var Marianne Lindberg De Geer, som skriver om dödsbudet i sin senaste bok Utan hänsyn. Om chocken när nyheten når henne: ”Älskade Lars, så tomt det blev nu. Min käraste väninna, min trätobroder, min läromästare och mitt föredöme. Hur ska det bli nu?”

Regnet piskar utanför fönstret, stora droppar hänger i vintervilande blomställningar. Maj har redan berättat att det inte var i detta hus de skulle bo tillsammans, när hon flyttade tillbaka till Sverige och såg en framtid med Lars Vilks. Det finns ett annat hus, hon vill inte berätta var. Ensamheten kan hon däremot nudda. Att hon visserligen är omgiven av ”goda människor” men att hon måste klara sitt eget liv. Julafton satt hon ensam. Avböjde inbjudningar. Kände att hon inte var någon rolig gäst. Ville inte träffa någon heller.

Är det en bitter kvinna som sitter där vid sitt matrumsbord? Nej, egentligen inte. Själv kallar hon sig realist.

Men när ert liv blev som det blev, var du aldrig beredd att ge upp, bryta ert förhållande?

Hon nickar, medger att det fanns sådana stunder.

– Det är klart vi hade konflikter, många diskussioner. Men Lars sa alltid att vi skulle hålla ut, till sist skulle vi vinna det här slaget. Det var så han arbetade med Nimis också. Envist och enträget. Han var en sån person.

Och du?

– För mig var det liv vi tvingades leva under all kritik. En skamfläck för Sverige. Sen kunde ministrar twittra om hur synd det var om Lars när han dog. De kunde ha gjort något för oss medan han levde! För det var ju inte Lars Vilks som kostade staten pengar, det var de som hotade honom.

Lars lugnade alltid.

Trots Majs rädsla för att röja sin identitet – och att hon låser dörren direkt efter att vi kommit in – har vi inte talat om det verkliga hotet. Terroristerna som under Lars Vilks sista 14 år var ute efter hans liv.
Maj väger sina ord, betonar att de flesta muslimer är ”jättebra människor” som vill leva ett gott liv och bidra till samhället.

– Men det finns andra också, som vi fått smaka på. Lars sa aldrig någonting om dem. Aldrig. Det han kunde sträcka sig till var att islam behövde moderniseras. Ska jag säga något allmänt är det väl att det är ett politiskt misslyckande att vi inte kunnat integrera de människor som vi tagit emot. Det kan säkert många hålla med om.

Hur länge hon själv måste leva med skyddad identitet kan hon inte svara på. Det är krångligt i kontakt med myndigheter, annars har hon vant sig.

Även rädsla neutraliseras med åren.

– Är man rädd hela tiden blir man sjuk. Lars lugnade alltid att ingen ju ville komma åt mig. Men fråga mig inte om framtiden. Jag har inga illusioner. Om det är något jag förstått efter allt som hänt så är det att livet tar sina egna vägar.

Fler utvalda artiklar