Lo Kauppi: En filmdag hos läkaren

Reaktionerna när du berättar att du arbetar som skådespelare är väldigt olika, beroende på var du säger det. Är du i New York låter det ofta så här: ”Jaha, vilken restaurang jobbar du på?”

På en del platser i Asien kan man få ett leende och en blinkning, som om skådespeleri skulle vara någon form av prostitution. I Sverige är det snarare en förvirrad blick när personen letar i minnet för att sedan undra: ”Vilken film har du varit med i?”

Det är såklart smickrande, och en del av yrket, att man i perioder kan vara igenkänd, men yrket skådespelare innebär för de flesta av oss att arbeta på en länsteater, riksteatern, stadsteatern, en privatteater eller att befinna sig mellan arbeten, kanske vara sjukhusclown, och sedan plötsligt få en huvudroll i en dramaserie, eller inte. Skådespeleriet hör sällan ihop med att vara kändis. Filmdagar är ofta den lilla lyxen som trillar in ibland, om man har tur.

I veckan var jag på en annan slags ”filmdag”, koloskopi.

I omklädningsrummet drar jag snabbt på mig pappersbyxorna med öppning bak. En ung man rabblar frågor som rutinmässigt ska ställas inför undersökningen. Jag ser att hans ögon fastnar på mina långa, glittrande lösnaglar och känner underligt nog att jag behöver förklara mig: det är för en pjäs jag är med i nu. Läkaren som inte känner till mig ­skrattar och undrar om han kan få min autograf och frågar sedan trevligt var mitt namn kommer ifrån.

Kameran letar sig in.

Nu har jag en stor monitor framför mig så att jag i närbild ser vad kameran filmar, men jag anstränger mig i stället för att ­svara på frågan. På sistone har jag försökt vara självsäker när jag säger att jag kommer från en erkänd nationell minoritet. Vi, från meänkielitalande familjer, har blivit bestulna på vårt språk och vår identitet. Jag vill med stolthet säga att mina föräldrar, mor- och farföräldrar är ett slags systerfolk till samerna, utsatta för skallmätningar, arbetsstugor, örfilar, och nu ska vi äntligen få en offentlig ursäkt från regeringen. Det får jag fram, men det är tveksamt hur stolt jag låter.

”Kommer Lo också därifrån?”, undrar läkaren.

Kameran letar sig in. Jag ber om morfin, men förklarar att just namnet Lo har jag faktiskt hittat på själv. Läkaren skrattar och säger att han förstår. Det är såklart ett ”artistnamn”. Jag skrattar med, fast det inte stämmer, försöker i stället göra mig rolig över att jag i dag har en ”filmdag” som verkligen kräver avspänning, nu när det allra innersta ska blottas.

Jag är alltid obekväm med att över huvud taget se mig själv på film, men den här gången håller även kameramannen med om att det är för skitigt. Förberedelserna är allt, och de här var inte grundligt gjorda. De måste boka in en ny dag. Monitorn släcks. Jag går ut i ett grådaskigt januarislask och kändisskapet känns långt borta, för jag är faktiskt ganska glad över att han inte vet vem jag är.