Lo Kauppi om att bli avbruten av ovana teaterbesökare

”Din dag skall komma far! Liksom all tid faller från stjärnorna, så skall allt blod från hundra strupar falla på din grav!”

Rebecka Hemse som Elektra vrålar ut replikerna som en fradgatuggande pitbull. Ordmassorna rasar fram, allt kommer i rätt ordning, svetten och tårarna rinner. Det är teaterkonst i sin renaste form. Jag sitter mitt på parkett på Dramaten och ryser av hur stor scenkonsten ändå är. Jag imponeras av min kollegas enorma skicklighet och gör mig redo för att svepas med – när en kvinna två rader framför mig säger högt till väninnan bredvid: ”Förresten, grattis på namnsdagen. Jag glömde ju att gratta dig i måndags!” Sedan tar hon upp mobilen och börjar filma Rebecka, upptäcker att hon har blixten på, fipplar lite och filmar sedan vidare. Jag når henne inte fysiskt, men överväger om jag ska slänga min Ramlösa-kork på henne.

Teatern glider på ett magiskt sätt ihop med verkligheten.

När jag är skådespelare noterar jag allt, precis allt som händer i publiken – någon lutar sig mot sin granne och viskar, någon har med ett spädbarn och ammar, folk packar upp picknick, svimmar, svarar i telefon, reser sig demonstrativt och går ut. Jag har spelat i riksdagen, för fångar, på Kiviks marknad och på Dramaten.

Och så kommer jag på mig själv med min svettiga kork i handen. Namnsdagskvinnan kanske bara är ovan? Klass. Minns min egen bakgrund. Hur beter man sig när man inte vet? Hur betedde jag mig?

Och så minns jag alla de fina publikreaktioner jag fått från människor som inte vet hur man ”ska” bete sig på teatern, som till exempel på anstalten i Ystad, när en av de kvinnliga fångarna frågar mig vänligt, mitt i monologen: ”Hur gammal var du då?” Jag svarar och kan sedan återgå till texten. Teatern glider på ett magiskt sätt ihop med verkligheten. Eller nu häromveckan när vi spelade Mammorna i Mjölby. Chatarina Larssons karaktär Entasar vill tända en cigg och min karaktär stoppar henne med att man inte får röka. Kvinnorna i publiken (som vi senare får veta är från Syrien och Irak) börjar prata om att det kanske går att lösa, om vi öppnar ett fönster.

Alla interaktioner som handlar om pjäsen är så välkomna. För publiken är verkligen en levande medspelare. Andningen, suckarna, skratten. Men att vara en del av en publik är som att simma i ett stim. Eller som att försöka göra en skarp sväng med en Viking Line-båt. Det är som en stor oformlig gruppövning där vi måste förhålla oss till varandra, eftersom vi spelar en gemensam roll som publik. Den är själva resonanslådan och har stor betydelse för hur just den här kvällens föreställning blir. Vill man ha en levande publik så får man väl räkna med att det ibland råkar handla om kompisens namnsdag, så jag skruvar på korken igen och låter mig sugas in och andas med.