”Mammans sorg går rakt in i mig”

Journalisten Therése Cedergren blir starkt berörd av mordet på Karolin som sköts till döds på Ribersborg i Malmö med sitt spädbarn i famnen. Hon bestämmer sig för att söka kontakt med Karolins mamma för att förstå mer. När hon inte kan nå henne på telefon går hon till graven och väntar.

Detta är ett utdrag urMordet på Ribersborgav Therése Cedergren och Theodor Lundgren (Forum). Boken ges ut den 6 oktober.

Februari 2020

Jag försöker på olika sätt att nå mamman – men hon har hemligt telefonnummer, och jag vill inte vara påträngande och söka upp en kvinna i hennes hem, kort efter att hon mist sin dotter. Att visa hänsyn mot människor som drabbats av det grova våldet har alltid varit ett rättesnöre för mig som journalist.

Det har blivit februari 2020, i media har det börjat dyka upp rapporter om ett virus som sprider sig. Några allvarliga röster pratar om en pandemi, men det känns väldigt vagt och luddigt. Rapporteringen handlar till störst del om situationen i Kina. Jag har fått klartecken att göra ett program för Kalla fakta om ouppklarade mord i Malmö. Jag kontaktar dem som varit ute i media och pratat om mordet på Karolin.

Det visar sig att Marilyn, ett av vittnena som jag tidigare intervjuat och som var en av de första personerna på mordplatsen, har fått en jättefin kontakt med Karolins mamma och de har blivit goda vänner. När jag pratar med Marilyn får jag veta att mamman tillbringar mycket tid vid graven, tydligen åker hon dit nästan varje dag. Jag tänker att jag ska åka dit. Inte för att pressa henne till att ställa upp på en intervju, utan för att se hur hon mår och om hon överhuvudtaget vill säga hej till mig. Jag känner en viss oro när jag tänker på ett eventuellt möte, rädd för att hon ska misstolka mina avsikter.

Det är en eftermiddag i februari, en fin men kylig dag. S:t Pauli norra kyrkogård ligger centralt, nästan vid Värnhemstorget omkring 500 meter från Möllevången. Jag parkerar bilen ett par gator bort och promenerar den sista biten mot kyrkogården. I handen har jag en bukett rosa rosor som jag vet att Karolin älskade. Det känns lite nervöst, jag vill inte att mamman ska bli arg och be mig gå därifrån.

En allvarlig stämning kommer över mig när jag går in på kyrkogården. När jag närmar mig graven blir det som har hänt så konkret. Jag tänker också på alla andra offer de senaste åren, det är så lätt att de blir till abstrakta rubriker. Men det ska inte hända med Karolin, tänker jag.

På håll ser jag mamman sitta på en bänk som har placerat vid graven. Huvudet är nedböjt som i bön. Gravstenen är större än många andras – ett hjärta utskuret i marmor. Det är fullt av nyplanterade blommor vid graven och flera inplastade fotografier på Karolin är uppsatta runt gravstenen.

Mamman ser tärd ut och först verkar hon inte ta notis om mig. Jag hälsar försiktigt och hon svarar stilla och nickar tillbaka. Först står jag bara där tyst under någon minut, sedan tar jag fram buketten jag har med mig och börjar se mig om för ett bra ställe att sätta ner blommorna. Mamman tittar upp på mig. Hennes ansikte är tunt och jag ser sorgen i hennes blick. Hon hjälper mig att sätta blommorna i en vas och sedan tecknar hon åt mig att jag kan sätta mig bredvid henne på bänken.

Efter en stund börjar vi prata. Jag berättar vem jag är och säger att jag blivit väldigt berörd av det som hänt hennes dotter. Hon berättar om hur mycket Karolin betytt för henne. Medan vi pratar gråter hon nästan hela tiden. Hon är en späd kvinna och hon pratar med låg röst, hon känns varm och otroligt ödmjuk. Samtidigt finns det också en styrka hos henne, en seghet och bestämdhet. Vi pratar om att vara mamma och den gränslösa kärlek man känner för sina barn. Även jag gråter. Jag kan inte hålla det tillbaka, hennes sorg går rakt in i mig. Det är ett trevande samtal, men vi får en fin kontakt där vi sitter bredvid varandra på bänken medan vintermörkret sänker sig runtomkring oss.

När jag går därifrån vilar en smärta i kroppen. Mammans sorg påverkar mig så mycket att jag känner det fysiskt. Det är en sorg så stor att den smittar, eftersom den behöver mer utrymme än vad som finns i hennes kropp. Hon bär den som ett osynligt fält runtomkring sig.

Flera gånger under vårt samtal frågar hon bara rakt ut: ”Varför?” Som ett mantra ut i tomheten, och det är samma fråga som jag ställer mig. Varför dödades Karolin? Varför behövde det hända?

Augusti 2020

Karolins mamma har sedan länge pratat med mig om hur minnesdagen ska planeras. Att familj och vänner ska samlas runt graven är en självklarhet. Det är en del praktiska saker som behöver ordnas, det behövs stolar och bord som ska sättas upp bredvid gravplatsen. Hur ska de fraktas dit? Vilken mat ska det bjudas på? Kaffe och te är givet, men mer? Jag tänker att planeringen blir ett sätt att skjuta ifrån sig ångesten inför vad hon kommer känna.

Jag frågar om jag kan hjälpa till på något sätt. Det behövs inte, svarar mamman. Men hon vill att jag ska närvara vid minnesstunden. Hon ska bjuda mig på en speciell kaka med saffran och russin som är vanlig i Iran. Att jag som enda journalist får vara med känns som ett stort förtroende.

När dagen väl är här känner även jag en oro och lätt ångest. Det har kommit så nära, jag sveps med av sorgen. Att det redan har gått ett år sedan mordet som skakade om hela Sverige är svårt att ta in. Det regnar lätt den här förmiddagen. Måtte det komma sol, tänker jag och tittar upp mot himlen när jag går in på redaktionen.

För mig är det en vanlig arbetsdag som riksreporter på redaktionen i Malmö. Jobbet innebär att jag ska bevaka nyhetshändelser som kan vara intressanta för hela landet. Jag är nu på TV4:s redaktion i Malmö, men ska snart lånas ut till Kalla fakta och äntligen börja jobba med mitt program om hur vittnen skräms till tystnad och om de ouppklarade morden i Malmö. Jag tänker återkommande på varför knappast någon uppmärksammar det hemska, för att inte säga samhällshotande, med att så många dödas utan att mördarna grips. Jag pratar ofta med Karolins mamma om mitt kommande program. Hon vill vara med och berätta, men är inte redo för en intervju riktigt än.

När jag nu den här onsdagsmorgonen sitter på morgonmötet med redaktionen handlar diskussionerna om pandemin. Det känns som om jag är en av få reportrar som fortfarande brinner för krim. Ibland tänker jag på hur jag en gång i tiden ville bli åklagare och läste en termin juridik i Lund. Men att leta rekvisit i lagboken kändes tråkigt. Jag var otålig, jag ville ut i verkligheten och möta människor.

Polisen har nekat tillstånd till en islamkritisk manifestation som skulle ske i Rosengård. Jag har börjat förbereda mig inför att göra ett nyhetsinslag om domen i Danmark mot fem gängmedlemmar ur det omskrivna gänget Dödspatrullen från Järvaområdet i Stockholm, som står åtalade för ett dubbelmord i danska Herlev. Fallet har fått stor uppmärksamhet, och återigen omskrivs svenska kriminella i internationell media. Jag har träffat unga killar i Malmö som har nära band till Dödspatrullen och låter dem sova över hos dem när de är i Malmö. Dessa unga killar åker till Stockholm för att kriga mot olika gäng. Tunga vapen smugglas mellan orterna.

Trots att Malmö i flera år befunnit sig i ett läge med brutala avrättningar, ligger en känsla hos flera journalister jag talat med att allt med Stockholmsanknytning får mer uppmärksamhet. Men det som händer i Malmö vid den här tiden är unikt – ingen annan stad i Europa har så många skjutningar och sprängningar.

Ett av de fall som fått stor uppmärksamhet internationellt är mordet på Karolin, och jag ska sända live från brottsplatsen på Ribersborg till programmet Efter 5. Vi avslutar vårt morgonmöte, jag tar ännu en kopp kaffe men har svårt att koncentrera mig. Tankarna går till skjutningen exakt ett år tidigare, jag minns hur jag kom dit och hur stämningen var på brottsplatsen. Jag kan nästan känna den tunga atmosfären som låg som ett täcke över platsen, där alla förenades i en kollektiv sorg och rädsla. Jag tänker också mycket på hur Karolins lilla dotter har det, vilka frågor som måste snurra runt i hennes huvud när hon blir äldre och vilken smärta hon måste bära på i sitt unga hjärta.

Varför har utredningen inte kommit vidare trots så många vittnen? Varför har inte rättvisa skipats för Karolin och alla andra offer?

Det är delvis det mitt program i Kalla fakta ska handla om – att rädslan tagit över samhället och gjort att allt färre vågar vittna mot gängkriminella. ”Den skrämda staden” är titeln på programmet, och först tänkte jag att det kanske var att ta i. Men när jag försökt få anhöriga att prata om förlusten av sina söner har jag mötts av en enorm rädsla. Intresset för skjutningarna och våldet har också minskat och det ska mycket till för att de skulle få samma utrymme i media som pandemin. Frilansjournalister som jag pratat med säger att de knappt kan sälja det man kallar för blåljusbilder, bilder från brottsplatser. Och intresset för mordet på Ribersborg har svalnat avsevärt. Mycket annat har tagit över.

När livesändningen ska sätta i gång mår jag lite illa. Hålen efter kulorna som träffat stolpar finns kvar. Jag tittar på det låga staketet. Där låg hon medan bebisen skrek bredvid. Jag kan nästan se henne framför mig. När min kollega, en erfaren fotograf, ropar att jag är tvungen att ställa mig på rätt plats, säger jag till mig själv: Sluta vara en sådan känslomänniska. Fokusera nu i stället på att berätta.

Vi kopplar upp oss mot Stockholm. Jag hör redaktören i mitt öra, scriptan räknar ner och jag tittar in i kameran.

”Här dödades Karolin för ett år sedan. Bredvid låg hennes bebis. Många stannar till vid platsen och tänker på det som hände. De jag pratat med är fortfarande berörda, och undrar varför mordet inte klarats upp ännu.”

När vår tid är ute och kameran stängts av är det bråttom till kyrkogården. Jag kastar mig in i bilen och kör dit. På vägen ringer jag min son och påminner honom om att han måste värma mat till sin lillasyster.

Marilyn, som blivit god vän med familjen, har hjälpt till med bord och stolar som lastats in i den Mini Cooper som förut var Karolins, men som nu mamman använder. Marilyn har också tagit med sig bullar, kaffe och blommor.

När jag väl kommer fram till kyrkogården är familjen samlad vid graven. Mamman kommer halvspringande fram till mig och ger mig en varm kram. Hon berättar att det betyder mycket för henne att jag är där. Mina blommor, rosa rosor, sätts i en vas. Jag bjuds genast på en kopp kaffe och mammans hembakade kaka.

Ett körsbärsträd har planterats bredvid graven. I Japan symboliserar körsbärsträdet hopp och förnyelse, men också livets förgänglighet. Jag undrar för mig själv om det är medvetet.

Plötsligt ställer sig flera kvinnor runt graven, i en ring. Flera av dem gråter och de börjar sjunga. Sångerna är på persiska och det är smärtsamma toner, med gråt och sorg. Jag ansluter till ringen och försöker hålla mig samlad, trots att det varit en lång arbetsdag och mina försvarsmurar är svaga. Jag ser mig omkring på alla som samlats vid graven. Vänner och familj, så djupt berörda allihop.

Att mördaren inte gripits görFotnot: StängI augusti i år lade åklagaren Lisa Åberg ned utredningen av mordet på Karolin eftersom bevisen inte räckte för åtal. allt ännu värre, berättar flera för mig. Vetskapen att han kanske sitter någonstans och äter en pizza medan sorgen och smärtan håller på att ta kål på dem. Förtroendet för det svenska rättsväsendet hänger på en skör tråd.

Så många ouppklarade fall, så många sörjande. En demokrati bygger på osynliga trådar av tillit mellan människor och samhällets alla nivåer, fortsätter det på det här viset riskerar det att skada vårt land permanent. Mamman pratar ofta om att hon upplever Sverige som mer otryggt än många andra länder hon varit i. Det gör mig så sorgsen.

Solen tittar fram mellan molnen och börjar sakta sjunka på himlen. Snart kommer årsdagen vara över. Mamman tittar med rödgråtna ögon på bilden av sin dotter, som står placerad på gravstenen. Det är som om hon inte kan släppa taget om bilden, som om den är den sista kvarvarande länken till flickan som en gång gav dem så mycket hopp om framtiden. Nu är hon borta, och mamman bär med sig den oändliga smärtan av förlusten.