Niklas Rådström möter sitt 40 år yngre jag

  • 15 nov 2021
  • 7 min

// Foto: Frankie Fouganthin / Bengt Wirén

Niklas Rådström möter sitt 40 år yngre jag
Niklas Rådström

// Foto: Frankie Fouganthin / Bengt Wirén

Lyssna på artikeln

I Niklas Rådströms senaste roman, Som har inget redan hänt, berättar han om en svår sjukdomstid. Han var med om något liknande också för fyra decennier sedan och skrev då om upplevelsen i Vi. Här möter den åldrande Niklas sitt yngre jag och tiden spänner en båge.

Ja, vad görvi av våra liv?

Tillfrisknad efter en tre år lång sjukdomsperiod får jag i min hand en text som jag skrev för mer än fyra decennier sedan. När den blev till hade jag kommit hem från den enda längre sjukhusvistelse jag tidigare haft. I den bok jag skrivit om min senare sjukdomstid, Som har inget redan hänt, berättar jag om denna tidigare erfarenhet som inlagd patient och nämner då hur jag hamnade i grannsängen till en man som drabbats av en tuberkulös hjärninflammation vilken lämnat honom gravt handikappad.

Och så nu denna närmast overkliga upplevelse när samma person dyker upp i en fyrtiofyra år gammal artikel som jag sedan länge glömt att jag en gång författat. I texten som jag skrev tjugofyra år gammal ger jag honom namnet Hölderlin, i utskriften medvetet eller omedvetet felstavat, efter den store tyske diktare som då under ett skede i livet intensivt intresserade mig.

Den som skriver är en ung människa som redan har en idé om att låta liv och konst självklart smälta samman till den enhet där inte det ena står i vägen för det andra, vägledd av en intuitiv nyfikenhet och en möjligen något romantisk syn på skapandet. Jag tänkte tidigt att det ena inte skulle få ske på bekostnad av det andra och att liv och skapande skulle smälta samman till en självklarhet. Alltid har väl inte livet förmått att bete sig så, men den som menar sig ha varit absolut tvungen att försaka det ena för det andra är jag fortsatt beredd att ifrågasätta.

Min pappa skrev vid 60-talets början en berättelse om en grupp ungar som på en lekplats anklagar en välmenande vuxen för att ha svikit sin egen barndom, trots, eller kanske just på grund av, sin till barnen inställsamma hållning. Jag har ofta tänkt på den bilden under mitt tidiga vuxenblivande och även senare i livet.

Det är ett ganska bra mått för att undersöka hur vi har handskats med våra liv att ställa sig frågan:

Om jag som tolvåring kunde se mig som jag nu är, skulle jag då betrakta mig med nyfikenhet och respekt eller skulle jag uppleva mig som likgiltig och löjlig?

Det är som att spegla sig i sig själv för att se om både barnets nyfikna blick och den vuxnes levda verklighet kan mötas, känna igen och bekräfta varandra.

Vi kan naturligtvis inte förutsätta att vår barndoms alla drömmar ska infria sig, men jag tror ändå att var och en av oss bär på en intuitiv och tidigt etablerad inre övertygelse om vad som ger våra liv mening och rätt snart kan vi konstatera att det ofta har ganska lite med vare sig positioner, titlar, konsumtionsmål eller önskeuppfyllelser att göra. Det som ger oss en verklig känsla av självaktning är sådant i våra liv som är på en gång mer grundläggande och mer komplext och det gäller oftast de relationer vi har till vår omvärld och de som befolkar den.

Till mina tidigaste yrkesdrömmar som barn hörde att bli astronom. Kanske fick det sin början när i femårsåldern en av min mammas konstnärsvänner upptäckte att jag var närsynt. Som den enda ungen med glasögon bland dem som lekte på bakgården till huset där vi bodde såg jag ofta till att glömma dem kvar i lägenheten. Glasögonskalmarna klämde kring öronen och var ofta i vägen under lekarna. Dessutom fanns få glasögonbärande förebilder. Att Stålmannens hemliga identitet var den glasögonprydde Clark Kent var något jag först flera år senare blev varse. Och jag var rätt nöjd med det lätt suddigt dis som mitt synfel försåg mig med. Det kunde öppna världen mot tolkning och dagdröm.

Nej, det som fick mig att acceptera mina glasögon var att de uppenbarade stjärnorna för mig. Genom dess slipade linser förvandlades natthimlen för mig från ett diffust mörker där en blek, disig måne gick genom sina faser, till en gnistrande Vintergata över vilken långt där ute fjärran planeter kanade fram. Stjärnornas gnistrande ljuspunkter och det fantasieggande, hemlighetsfulla och skrämmande ändlösa mörkret mellan dem.

Inte heller har jag någonsin riktigt tyckt mig besläktad med mitt förnamn. Under min uppväxt delade jag det endast med ett adligt princessgemål och en robot, Plåt-Niklas. Först i tolvårsåldern träffade jag en levande, vuxen människa med samma förnamn som jag. Det var en ung man på min mammas dåvarande arbetsplats som hade en sliten mörkbrun manchesterkostym, rufsigt hår och ett slängigt, skämtsamt sätt. Han var lika road och överraskad som jag över att äntligen möta någon som också hette Niklas.

Han hade dessutom vid den tiden en vapendragare i lika sliten manchesterkostym, om än i svart, och med glasögon nedhasade på näsan som bar han dem inte alls på grund av ett synfel, utan som ett frivilligt val för att uttrycka sin personlighet. Senare blev han under flera år någon sorts domare i ett populärt familjeprogram på tv.

Ett möte med två ganska unga vuxna, den ene i samma ålder som då jag skrev texten jag nu blivit påmind om. Två gestalter som jag senare stött på i livet i ganska obemärkta möten, men som en gång bet sig fast i minnet för ett växande barn som bud om en möjlig vuxenidentitet.

Tiden spänner en båge och ibland kan den te sig förbluffande spänstig och bärkraftig. Från ett barns drömmar om månens, stjärnornas och planeternas hemligheter, över prövandet av vuxenlivets alla masker för att hitta sig själv, en vintrig midnattspromenad över en kyrkogård där ett par flickor byggt en snölykta intill en död skalds grav till den åldrande man jag nu är som sitter i oktobermörkret i ett öländskt sommarhus intill en sprakande braskamin. Visst är livet i all sin enkelhet den mest storslagna av gåvor.

Fler utvalda artiklar