Olika barn leka bäst

  • 27 nov 2020
  • 2 kommentarer
  • 27 min

// Foto: Johan Bergmark

Olika barn leka bäst
Stina Jofs

// Foto: Johan Bergmark

Lyssna på artikeln

I offentligheten är de närmast ideologiska motpoler. Privat är de förtroliga, stöttande, måna om varandra. Man behöver inte vara överens om allt för att vara vänner. Där tycker Åsa Linderborg och Lena Andersson i alla fall lika.

Det börjar bra. Författarna Åsa Linderborg och Lena Andersson tackar ja till en intervju. Temat är vänskap. Deras är relativt ny; under mötet griper de in i varandras tal, berömmer, håller med. Nyfikenheten på den andra är stor och vänligt sinnad. Kort sagt, precis som vänskap ska vara, den relation som ibland behöver flera inte för att definieras: Vänskap är inte erotisk, brukar i alla fall inte vara det, den är inte formell, innehåller oftast inte löften av den art som utväxlas vid en vigsel eller affärsuppgörelse.

Vänskap låter sig inte bindas av avtal. Den är fri – och därmed i varje ögonblick öppen för omprövning. Inför fotograferingen får jag ett mejl från Lena Andersson:

”/ … / jag är mer oroad över att förväntas agera teatermässigt i form av poseringar enligt fotografens idé om att gestalta en historia. Jag ser gärna att vi i all enkelhet sitter och står rakt upp och ner och pratar, äter eller bara ser in i kameran, men inte att vi sitter i knät på varandra, att jag flätar Åsas hår, att vi brottas eller använder oss av några externa props. Om det bara blir en normal och trevlig fotografering kan vi med fördel vara hos mig.”

Mina ögon skyndar genom texten, jag tänker att fotografen Johan Bergmark kommer att få använda all sin yrkesskicklighet för att beskriva en nära vänskap utan att vännerna vill vara nära varandra i bild. Mejlet är så underbart anderssonskt i sin korrekthet och humor. Det går inte annat än att le.

Brottas? Fläta varandras hår?

Några veckor senare befinner jag mig i Lena Anderssons och sambon Björn Linnells lägenhet. Jag har varit här förr, Åsa Linderborg har jag aldrig träffat. Det är henne vi väntar på, en annan intervju har dragit ut på tiden och Lena följer Åsas färd via sms.

”Nu är hon bara tio minuter härifrån.”

Metoo har just exploderat i Danmark, under kommande helg ska Åsa till Köpenhamn, 17 intervjuer är inbokade. Hon är en person som det verkar snurra kring. Tempo, strid, tid, allt tycks gå fort – ändå är det en förunderlig stiltje och bedövande vacker ensamhet hon skildrar i boken Året med 13 månader.

Björn Linnell klickar igång tv:n, SVT sänder presskonferens om corona. Sjuktalen stiger igen, dödstalen likaså. Om en andra våg väntar vet vi inte denna sena oktoberdag. Vårens frivilliga isolering tillbringade paret i Båstad, där Lena har köpt en skrivarlya. I september kom hennes bok Dottern, en fortsättning på skildringen av folkhemmets uppgång och eventuella fall. Det är spännande läsning om vårt land och en ung kvinnas försök att hitta sin väg. Boken är skönlitterär, men det går nog att läsa in ett och annat om författaren i huvudkaraktären Elsa.

I väntan på Åsa Linderborg frågar jag Björn om matbordet framför oss är detsamma som Åsa beskriver i det annus horribilis hon skildrat, med start hösten 2017: ett privat svek, ett yrkesliv centrifugerat kring metoo, teaterchefen Benny Fredrikssons självmord, en tidning där hon som kulturchef är i gungning.

Ett riktigt skitår, med andra ord.

– Jo, det är här allt hände, säger Björn glatt.

Lena Andersson griper in:

– Nej, när vi såg Mellon låg jag ju i soffan och Åsa satt i den vita fåtöljen.

Nu kliver Åsa Linderborg över tröskeln, redan i trapphuset ber hon om ursäkt, ”det är helt out of my character”, som hon säger, att komma för sent.

Vi sätter oss. Vatten och kaffe. Samtalet kan börja. Jag påminner om intervjuns fokus: här är inte tillfälle att diskutera sakfrågor – jag vill veta mer om deras vänskap.

– Hade jag fattat att den var så sensationell, säger Åsa Linderborg, hade jag skrivit mer om den i boken.

Först, emellertid, några korta påståenden:

Åsa Linderborg är socialist.

Lena Andersson brukar definieras som liberal.

Kulturjournalisten och historikern Åsa Linderborg kämpar med epitetet ”skönlitterär författare”. När blir man det? Inte ens efter Mig äger ingen, den Augustprisnominerade berättelsen från 2007, kände hon sig hemma i titulaturen.

Lena Anderson har varit författare länge. Debuten skedde 1999 med Var det bra så?

Åsa är sportintresserad men hatar idrott för egen del, bara tanken på att svettas gör henne stressad. ”En promenad blir dyr, eftersom den alltid slutar med att jag handlar något.”

Lena Andersson föddes i idrottens värld, levde i den som ungt skidåkarlöfte och tränar fortfarande mycket. ”Att svettas är själva kvittot på att man har tagit i, gjort rätt för sig.”

Båda är noga med apparitionen, som Åsa säger, men på olika sätt. För henne ska kläder dölja de delar av en kropp hon inte är riktigt sams med. Lena Andersson kör skräddat och bekvämt.

Det skiljer två år mellan dem.

De är båda oerhört stridbara, men säger sig starkt ogilla debatten utanför skrivandets sfär. De skoningslösa konfrontationerna, påhoppen, fixeringen vid utseende, kropp och kön skrämmer. De hårda orden hittar sin väg till hjärtat fast de sällan vill erkänna det. Det är i sådana lägen man behöver en vän.

Vad är vänskap?

Åsa Linderborg hinner först förklara att de faktiskt setts på krogen också, tre gånger, men visst har bordet vi sitter vid en central plats för deras vänskap.

– Här får man tänka fritt, gråta. Det bjuds på god mat, man blir omhändertagen. Lena är väldigt noga med sina vänskaper.

Lena Andersson vrider sig, vill modifiera berömmet.

– Det har dock tagit en ände med förskräckelse ibland, på grund av en särskild typ av slarv, slarv i form av obetänksamhet och integritetslöshet.

Åsa, vad menar du med noga?
– Hon underhåller vänskapen. När Lena ringer får man räkna med att det tar 45 minuter, minst.

Har du någon gång tryckt bort hennes samtal?
– Det skulle jag aldrig göra. Aldrig! Nä, jag blir väldigt glad när jag ser hennes nummer. Och jag som har telefonskräck … det vet inte du, Lena …

– Jo, jag har märkt det.

Hur visar sig skräcken? frågar jag Lena, som tar hjälp av författaren Åsa Moberg Boije när det gäller begreppet vänskap.

– Väninnor, av båda könen, är enligt henne sådana som talar om relationer, känslor och de små men betydelsefulla saker som händer dagligdags i livet. Jag menar att det finns ett slags väninne-ringande. De flesta män kan inte prata i telefon.

Nu tittar hon på Åsa Linderborg:

– Du var förr lite så. Det är bättre nu.

Vad är ett manligt telefonsnack, Lena?
– Det är när man inleder samtalet med: ”Jaha, och hur kan jag hjälpa dig?”

Åsa Linderborg skrattar.

– Det ringde en gång i veckan hos pappa när jag var liten, jag visste att det var mamma. Telefonen markerade avstånd, att något hemskt kunde ske. Att vara rak på sak, kalla det manlig om du vill, hjälper mig att hitta mitt intellektuella jag. Där känner jag mig trygg.

Två, tre gånger i veckan talas de vid, några sms blir det också. Antalet är dock ointressant, regelbundenhet viktigare.

Är ni vänner eller väninnor? Har ordet väninna ett drag av utbyte av kakrecept över sig numera?

– Vänner, säger Lena. Det här med väninnor är mest på skämt.

Åsa tar vid:

– Både män och kvinnor kan vara väninnor. Min bok är en berättelse om vänskap, just den här gången kom den att handla mest om manliga vänner. Och så om Lena förstås.

Åsa Linderborg skriver i Året med 13 månader:

”Det är något med tjejer och kvinnor som jag aldrig haft tillträde till. /…/ Jag har aldrig haft någon ”väninnekör”, som Lena Andersson skriver om i sina romaner om Ester Nilsson.”

– Jämför vänskap med kärlek, säger Lena. I en kärleksrelation står allt på spel hela tiden, man är på eller av. Förälskelse har en kurva, den måste leda till nåt annat. Vänskap är mer lågintensiv.

– Mer konstant men … porösare, säger Åsa.

Vänskap, enligt henne, handlar inte om att dela liv med någon utan att man ska vara i varandras liv.

– Och det måste vara ömsesidigt, säger Lena.

Varför?

– Ingen vill ha barmhärtighetsvänner, fortsätter hon, alltså vänner som ställer upp fast de egentligen inte vill.

Kan man vara otrogen i ett vänskapsförhållande? Om ja, hur?

– Om man snackar skit om en vän eller än värre, om man gör det för att ställa sig in hos en ny vän, skulle jag räkna det som otrohet, säger Åsa.

– Och då, inflikar Lena, tar relationen, som vid all otrohet, slut.

– Man måste kunna lita på varandra, fortsätter Åsa. Man måste kunna tappa ansiktet, få göra bort sig.

– Vänskap är ett pågående samtal, fyller Lena i. Samtalet behöver inte vara korrekt, man kan få pröva sig fram, väga olika ståndpunkter.

Vänner behöver alltså inte tycka lika?

– Absolut inte, säger Åsa Linderborg … I riktig vänskap vågar man utmana varandra, säga emot.

– Åsikter är egentligen ointressanta, säger Lena. De kommer och går, men människosynen måste man dela.

– Precis! Lena och mina andra vänner har en tillåtande blick på människan. Det har inte bara med intelligens att göra utan lika mycket med humor. Lena och jag delar intresset för det mänskliga. Vi har skenbart ganska olika bakgrund …

– Mig äger ingen liknar ju inte alls min uppväxt, säger Lena, men det är samma Sverige.

Ytterligare en sak förenar dem:

Ingen av dem är född i kulturvärlden. Det finns inga journalister, författare, kulturarbetare, litteratur-professorer eller konstnärer i släktträden. Till läsandet har de hittat själva, via bibliotek och antikvariat.

– Vi undrar ganska ofta om kulturvärlden verkligen vill ha oss, säger Åsa Linderborg. Det är ingen självklarhet. Hur länge får man vara kvar, finns plats för misstag?

Människor som aldrig träffat dessa kvinnor inbillar sig att de är stenhårda, elaka.

– Många tror att vi ska bita näsan av alla vi möter, säger Åsa.

Lena fyller i:

– Kanske är det just därför vi talar om vänskap nu, trots att vår är ganska ny. Det hårdnande klimatet skrämmer oss till vanvett.

Förklara.
Lena Andersson tar sats:

– Man måste kunna tycka olika utan att förnedra varandra. Kultur- och samhällsdebatten i dag är fruktansvärd med avsiktliga missförstånd, etiketterande … elakheter, rena personangrepp. Jag saknar det civiliserade samtalet. Där har vi alla en del att lära av vänskap.

Den årliga bokmässan i Göteborg spelar en central roll för deras relation. 2017 gick debatten hög om den högerextrema tidningen Nya Tider skulle få medverka på mässan, vars tema året innan hade varit yttrandefrihet. Redan då hade Nya Tiders närvaro diskuterats. ”Släpper vi in fascisterna går Sverige förlorat i undfallenhet och skam”, skrek den ena falangen. Den andra kontrade: ”Extremhögerns åsikter kan bara bemötas med tryckfrihet och goda argument.” Åsa Linderborg skulle befästa sin ståndpunkt genom att hälsa på i Nya Tiders monter.

Hon blev hatad för det – men också respekterad.

Lena Andersson var en av dem som skickade ett uppskattande mejl.

– Först fattade jag inte vem brevet kom från, säger Åsa Linderborg. Lenas mejladress är inte uppenbar och texten i sig var lite märklig, vissa ord var understrukna … kan det verkligen vara Lena Andersson, den riktiga? När jag fattade att det var hon blev jag så satans glad. Vi kände inte varandra, men jag respekterade henne högt. Även om vi ibland intagit olika ståndpunkter.

Två år tidigare arrangerade Aftonbladet ett montersamtal med socialdemokraterna Håkan Juholt och Daniel Suhonen.
Åsa Linderborg hade kämpat hårt för att få till stånd arrangemanget.

– Plötsligt fick jag reda på att de inte skulle delta i intervjun med mig. Eller snarare, att de hade valt Expressen i stället. Just då var jag så fruktansvärt trött på sossar…

Så trött att du kallade in en liberal?

– Ja, jag rusade över till Natur & Kulturs monter, frågade om Lena Andersson kunde hoppa in. I en timme, helt oförberett, höll hon och Björn Linnell ett lysande samtal om litteratur.

Hur fick du idén?

– Jag har alltid haft koll på Lena. Hon räddade mig. Efter det höll vi kontakten.

Sedan följde en hektisk tid: metoo, Jean-Claude Arnault, Stadsteatern, Svenska Akademien. En dag mejlade Åsa Linderborg, ville berättade att hon skulle försvinna några veckor, en misstänkt tumör behövde tas bort.

– Lena visade en annan sida, säger Åsa. Hon var … ömsint, omhändertagande, orolig.

Har du ringt någon gång förtvivlad?
– Jag har inte svårt att be om hjälp, säger Åsa. Tvärtom. Det är en av mina största styrkor, att be om hjälp om jag verkligen behöver den. Däremot är jag livrädd för att bli klängig. När jag precis hade blivit lämnad ringde Lena, jag var på väg till jobbet men kunde knappt prata för att jag var så ledsen … den där hemska känslan att efter en separation veta att man kommer hem till ingen … Lena bjöd direkt hem mig!

Lena Andersson säger:

– Man vet hur otroligt ångestdämpande det är att få prata. En del tror att vänskap är att leverera lösningar, men så är det inte alls. Visst kan man ge små råd men det viktiga är att den som är ledsen får formulera sig gång på gång. Jag har verkligen tröttat ut mina kompisar med mina ångestar.

Har du blivit borttryckt när du ringt?

– Absolut! Och helt begripligt … jag var jobbig men det var innan Åsa och jag kände varandra. Än har inte vi behövt testa vår vänskap, vilket är väldigt skönt. Jag har haft ångest så det räcker.

Vilken typ av råd vill man ha?
– Lena är bra på vardagliga, praktiska råd, säger Åsa Linderborg. Det kan vara: vänta tre timmar innan du svarar, ta en promenad. En gång gick det lite för långt. Jag kunde inte sova och Lena rådde mig att ta ett glas varm mjölk. Varm mjölk? Va fan! Hon känner inte mig, tänkte jag.

Lena Andersson skrattar:

– Jag var tveksam till att skicka just det rådet, men det är ett faktum att man blir lugn av varm mjölk.

Är ni olika, som vänner, menar jag?

– Olika … Lena är mer i idéernas värld. Ser jag en strukturell verklighet, det kan gälla till exempel ojämställdhet, kan hon säga förundrat att ”så borde det ju inte gå till”. Jag kan tycka det är lite naivt ibland, men så underbart att hon vågar säga det självklara. I övrigt är vi nog ganska lika när det gäller relationer. Vi vill båda gå till botten, försöka förstå. Älta är en annan sak; en känslomässig upprepning där man aldrig kommer vidare. Jag grubblar mycket, men jag ältar aldrig. Som barn fick jag nog av min pappas självömkande haranger. Jag tittade på honom och tänkte att så där ska jag aldrig bli.

Låt mig göra ett tidshopp, försöka beskriva en efterbörd för att visa en sida som hittills inte synts i vårt samtal. En av mina frågor får samtalet att skava, eller snarare, byta ton, gå från öppen till avvaktande. Jag ber i slutet av intervjun att få tala med dem enskilt vid ett annat tillfälle. Dels för att skilja deras citat åt, de har babblat i mun på varandra, dels för att ställa mer privata frågor om vänskap. Det finns en risk för … mjäkighet, säger jag. Lena Andersson svarar i ett mejl på hur hon ser på vänskap i allmänhet, och mitt uppdrag i synnerhet:

”Tack själv för samtalet. Vad beträffar mjäkighet är det förstås inget som intresserar någon av oss, men jag är ändå osäker på vad du menar eller vad motsatsen skulle vara. Konflikt? Snittytor, spänning? Vänskap är ju motsatsen till konflikt så om ni (Vi) vill ha konflikt ska ni inte vilja skildra vänskap. Då är premissen fel. Det kommer inte att avhjälpas genom att vi besvarar frågor separat, för du förväntar dig näppeligen att vi ska baktala varandra enskilt eller berätta om den andras negativa sidor eller liknande.

Eftersom vi båda har varsin ny bok ute denna höst kan ämnets mildhet avhjälpas genom att dessa böcker finns med organiskt i texten. Det finns ju inget skäl för oss att göra denna intervju om det inte finns någon fördel med det. En fördel är att boken syns, en annan och mer intellektuellt dygdig är att vänskap i en väldigt antagonistisk, aggressiv och konfliktfylld tid är något närmast uppseendeväckande, i synnerhet vänskap mellan personer som inte är helt överens i allt. Det ser jag som det främsta skälet till att tala om denna vänskap offentligt.

Vänskap över gränserna är vad världen behöver mer av, kunde vara temat.”

Jag svarar surt, för snabbt, tycker mig vara misstänkliggjord. Varför skulle jag vilja, eller ens tro, att de skulle baktala varandra? Lena Andersson utvecklar i ett nytt mejl, ber om ursäkt, tror jag. Åsa Linderborg griper in med en lugnande röst. Jag har varit för snarstucken, inser jag. Efteråt tänker jag att vänskap är en balansgång mellan att måna om varandra, bygga murar kring det man har, och samtidigt våga öppna för insyn.

Vänskap i sitt väsen är något mycket delikat.

I dag är ordet väninnekör etablerat. Jag vet inte om det faktiskt myntades av Lena Andersson, men efter hennes böcker Egenmäktigt förfarande (2013) och Utan personligt ansvar (2014) visste alla vad det innebar: en lojal krets av kvinnliga vänner när tårar skulle fällas, förbannelser utfärdas över män som tackat nej till kärlek eller sex. Egenmäktigt förfarande belönades med Augustpriset. Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet:

”Jag vet inte om den här boken skänker lindring för den som är olyckligt kär – för den finns ju ingen tröst att få – men den skänker i alla fall den trösterika insikten om att människor som aldrig älskat och förlorat vet väldigt lite om livet.”

I Lena Anderssons senaste bok skildras ung vänskap som något svårt. Där finns ingen samstämd kör utan bara enstaka röster – en Ylva, en Janet, en Dolores – som får bokens Elsa att tvivla.

… Dolores tittar på henne med en min av död, likgiltig avsmak, rycker åt sig sin arm och säger att Elsa ska glömma hela saken, hon kommer ändå aldrig att förstå och Dolores kan inte slösa sin tid på sådana människor. Janet och några till står vid Dolores sida. De ruskar unisont på huvudet i Elsas riktning.

Hösten 2020 uppmärksammades Lenas Anderssons och Åsa Linderborgs relation när regissören Martina Montelius och journalisten Gunilla Brodrej i en podd samtalade kring Åsas senaste bok. Det var ingen recension poängterade de, utan mer muntra betraktelser kring en berättelse de sade sig gilla.

Så muntert blev det nu inte för Åsa Linderborg och Lena Andersson. Åsas konsumtion av kött poängterades, likaså de många och dyra klädinköpen. De manliga vänner hon grät ut hos nämndes vid namn, och poddmakarna avslutade meningen ungefär så här: ”Sen är det Lena Andersson, som i princip är en man.”

Lena Andersson bestämde sig för att diskutera de frågor som Montelius och Brodrej luftat.

Ville du försvara Åsa?

– Nej, hon kan försvara sig själv, det är larvigt att bli någons vapendragare. Visst var vi båda påhoppade, men frågorna var av sådan art att det gick att diskutera: vår reaktionära kvinnosyn, som de sade, hur de kunde tala så elakt om någon de sade sig respektera…

– Lena sade först att hon tänkte bemöta kritiken i DN, men ändrade sig, säger Åsa. Hon ville inte att hennes mamma skulle läsa vad människor tycker om henne. Bättre att medverka i podden, som hennes mamma inte kände till. Det var så hjärtskärande, tycker jag. I alla led vill hon värna dem hon bryr sig om.

– Varje gång jag möts av en sådan här elakhet blir jag så ledsen, säger Lena.

Vad händer i dig?

– Smärtan består i … det är en känsla av … varför tycker de så oerhört illa om mig? Hur kan de vara så hatiska och samtidigt verka njuta av det?

– Jag har blottat strupen i Året med 13 månader, vilket jag inte brukar göra, säger Åsa. Tvärtom får jag ofta skäll från kvinnor att jag är så tvärsäker, så manlig i mitt tankesätt. Så skriver jag om en försmådd kvinna, så jävla skröplig och svag. Då är det också fel. Jag vågar inte längre yttra mig om kvinnor. Jag var så ledsen ett tag, vågade knappt gå ut. Jag tänkte att jag aldrig mer skulle skriva en bok.

– Det tänkte jag också … förra veckan, säger Lena.

Här ett inpass för att denna beskrivning inte ska kantra: Åsa Linderborg värjer sig flera gånger under samtalet, är noga med att jag förstår premisserna.

– Det är inte synd om mig. Jag har inflytande, får skriva, men det hindrar ju inte att man blir ledsen av personliga påhopp. Vem fan skulle inte bli det? I de flesta strider står man så oerhört ensam. Jag vet ofta vilka som håller med mig i sak, men de rycker inte ut till försvar. Det är tyst. När jag hörde Lena bemöta, eller snarare intresserat fråga varför de varit så elaka i podden, blev jag fruktansvärt stolt.

När Lena Andersson fyllde 50 år fick hon två presenter av Åsa Linderborg. En apa i trä och en resa till Moskva. Apan hänger numera i köket, Moskva ligger där det ligger. Följande dialog utspelar sig kring bordet:

– En resa är en alldeles för dyr present, säger Lena Andersson. Jag kommer inte att förstå skyltarna… och maten … jag kommer bara att äta Piggelin, ja, ta det billigaste.

– Jag kan kyrilliska bokstäver, skyltarna blir inget problem.

– Men Moskva, fortsätter Lena … Sankt Petersburg har jag i och för sig tänkt på …

– Det är en skittråkig stad!

Lena Andersson tittar upp i taket, lite uppgivet verkar det som, säger tyst:

– Och jag gillar inte att flyga … jag är rädd för ganska mycket.

Åsa Linderborg avslutar:

– Vi får se hur det blir … apan får bära dina drömmar så länge.

Strax innan vi ska ta farväl flyger en talgoxe in genom ett öppet fönster, Lena Andersson ropar på Björn som befunnit sig i ett annat rum under intervjun. Han får ut fågeln, vi är alla lättade över att den lilla flaxaren klarat sig. Lena Andersson passar på att berätta om ekorren som ofta besöker deras balkong.

– Ser ni ljungen i blomlådan, där den liksom har lagt sig? Där brukar Kurre vila.

Nu är det dags för oss alla att vila, tänker jag. Jag ska hem, Lena och Björn har bett Åsa stanna på middag.

– Det blir fiskpanetter, som man sa i skolan, och kokt potatis, ärtor och sås.

Plötsligt tjoar Åsa Linderborg:

– Vi har en till sak gemensamt, Lena och jag. Vi gillar inte att kramas.

Inte?

– Vi kramas sällan. Ja, aldrig faktiskt.

Då har pandemin räddat dig från sånt…

– Jo, men det är trist att man inte får ta i hand. Det är något fint och jävligt rejält med ett handslag.

Lena Andersson håller med:

– Den öppna handen säger: Se, jag har inga vapen, jag kommer med fredliga avsikter, jag vill mötas.

Fler utvalda artiklar