Om konsten kunde tala: En dag ska vi resa iväg

Tänk om tavlan kunde få liv, om karaktärerna på duken kunde berätta sin historia. Vad skulle de säga då? Kanske något helt annat än det vi föreställt oss. Therese Bohman fångar drömmen om en ljusare framtid.

Det här är världen nu, den har blivit modern. Den har blivit ånga och stål, balkar och tåg. De nya järnvägsstationerna reser sig som katedraler av glas över staden, heliga rum åt framtiden.

Vi går hit om lördagarna för att titta på tågen. Det är Elisabeth som vill se dem, men jag har ingenting emot det. Det känns som att framtiden är ljus när man tittar på tågen, som att världen öppnar sig. Stationen ligger på Rue l’Europe, ett så passande namn, för sällan känner man sig mer som en del av något större än på en järnvägsstation, även om tågen går åt fel håll härifrån. De går mot kusten, inte mot världen. De går till Normandie.

Det känns som att man reser in i framtiden med tåget. En gång klev vi av i Argenteuil, Elisabeth och jag, det var innan vi skaffade valpen. Längre än så har vi inte åkt. Det är vackert där, böljande gröna kullar, betande djur, men det var svårt att släppa känslan av att vi bara åkt en liten bit, att staden fortfarande var nära, att vi egentligen förtjänade ett större äventyr.

När tågen rullar ut gnisslar det om spåren och ångan lägger sig tjock i luften, som moln nära marken. Tänk om vi kunde åka till Normandie. Tidvattnet märks tydligt där, stränderna sträcker sig långt ut från land vissa tider. Vi kunde gå i sanden med bara fötter, leta efter snäckor. Kanske skulle dimman rulla in, lika tjock som molnen på stationen.

Elisabeth kan titta på tågen i timmar, det är hon som vill att vi ska gå hit. Jag har ingenting emot det, men jag brukar ta med en roman för att få tiden att gå. Valpen har heller ingenting emot det, han är fortfarande så liten att han sover mycket. Elisabeth vill alltid vänta på bara ett tåg till.

”Här kan vi inte sitta hela dagen!” säger jag till slut, men det är egentligen en lögn. Det finns ingen som väntar på oss, det finns ingen tid för oss att passa. Vi kommer att gå hemåt, vi kommer att stanna på marknaden och köpa grönsaker till middagen, vi kommer att äta dem tillsammans, Elisabeth och jag.

En dag ska det vara annorlunda. En dag ska vi resa till havet.

Järnvägen är en målning av Édouard Manet, från 1873. Tavlan finns att se på National gallery of Arts i Washington.