Tänk om tavlan kunde få liv, om karaktärerna på duken kunde berätta sin historia. Vad skulle de säga då? Kanske något helt annat än det vi föreställt oss. Therese Bohman fångar drömmen om en ljusare framtid.

Järnvägen av Edouard Manet. // National gallery of Arts

Det här är världen nu, den har blivit modern. Den har blivit ånga och stål, balkar och tåg. De nya järnvägsstationerna reser sig som katedraler av glas över staden, heliga rum åt framtiden.

Vi går hit om lördagarna för att titta på tågen. Det är Elisabeth som vill se dem, men jag har ingenting emot det. Det känns som att framtiden är ljus när man tittar på tågen, som att världen öppnar sig. Stationen ligger på Rue l’Europe, ett så passande namn, för sällan känner man sig mer som en del av något större än på en järnvägsstation, även om tågen går åt fel håll härifrån. De går mot kusten, inte mot världen. De går till Normandie.

Det känns som att man reser in i framtiden med tåget. En gång klev vi av i Argenteuil, Elisabeth och jag, det var innan vi skaffade valpen. Längre än så har vi inte åkt. Det är vackert där, böljande gröna kullar, betande djur, men det var svårt att släppa känslan av att vi bara åkt en liten bit, att staden fortfarande var nära, att vi egentligen förtjänade ett större äventyr.