Persepolis: En iransk revolution i svartvitt

  • 24 jan 2023
  • 24 min

Rojin Pertow och hennes mamma Mehry Saadvand på Stortorget i Stockholm, ett stenkast från Galago förlags lokaler. // Foto: Casper Hedberg

Persepolis: En iransk revolution i svartvitt
Anna Dahlqvist

Rojin Pertow och hennes mamma Mehry Saadvand på Stortorget i Stockholm, ett stenkast från Galago förlags lokaler. // Foto: Casper Hedberg

Lyssna på artikeln

”Kvinna. Liv. Frihet.” är parollen för de iranska demonstranterna. Tre ord som återkommer i Marjane Satrapis mästerverk Persepolis. Snart kommer den i en efterlängtad svensk nyutgåva. För förlagschefen Rojin Pertow blev produktionen en kamp mot tiden. Och de egna känslorna.

Rojin Pertow vänder sig mot mig och håller upp sin mobil. Det tar några sekunder innan jag ser vad bakgrundsbilden föreställer.

Det är serietecknaren Marjane Satrapis självporträtt från Persepolis. Bilden har följt med Rojin Pertow de senaste åtta åren – när hon pluggade på universitetet, bröt upp från en relation, jobbade som tidningsredaktör, inledde ett nytt förhållande, började som chefredaktör på Galago – och genom otaliga mobilbyten.

Det här är inte vilken bok som helst.

– Jag var 18 eller 19 år när jag läste Persepolis första gången. Den träffade mig som en kanonkula i magen. Det gör den fortfarande.

Galago – Sveriges mest anrika serieförlag – håller till vid Stortorget i Gamla stan, ett stenkast från Svenska Akademien. De är ganska nya i kvarteret, flyttade in för ett halvår sedan. Rojin Pertow erbjuder kaffe och visar vägen in till det som mer känns som en ”mysig lägenhet med anor” än ett kontor.

Det är bara en vecka kvar tills nyutgåvan av Persepolis ska gå till tryck, men Rojin Pertow är, i alla fall för tillfället, lugn. Hon väntar på den sista versionen från formgivaren. Just nu är det inte så mycket mer hon kan göra. På skrivbordet står den franska samlingsvolymen med de fyra delarna i Marjane Satrapis självbiografiska serieroman. Omslaget pryds av samma bild som på Rojins mobil.

Persepolis tar sin början i den iranska revolutionen 1979. Huvudpersonen Marji växer upp i ett vänstersinnat hem, präglat av politiska diskussioner. Demonstrationer, kamp, förtryck och våld skildras genom barnets ögon. De svartvita bilderna är enkla och pregnanta, historien komplex och full av nyanser. I samspelet avfyras kanonkulan. Marji och hennes kompisar ska plötsligt täcka håret. En älskad farbror fängslas och avrättas. Under kriget mot Irak bombas grannarnas hus till spillror. Barnet blir en tonåring som tvingas in i en plågsam exil i Österrike för att sedan återvända till ett land där friheten är ett minne blott. I den sista boken av fyra lämnar Marji Iran, då som en vuxen kvinna.

Persepolis visar vad man kan åstadkomma i serieform, hur bild och text kan lyfta varandra. Satrapi berättar om världen som den känns. Intuitivt, säger Rojin Pertow och visar exempel ur boken:

– De här stora poliserna, mot de små, små demonstranterna. Eller här: barnet i skuggan av de jättelika föräldrarna. Som hökar över henne.

Vid sidan av Art Spiegelmans Maus är Persepolis det verk Rojin Pertow håller högst i serievärlden. Det är dem hon återvänder till när hon vill påminna sig om ”seriemediets storhet”. Men Satrapis självbiografi bär också på Rojins egen historia, med två politiskt aktiva föräldrar som tvingades fly Iran i mitten av 80-talet för att så småningom komma till Sverige.

– Jag kommer från ett hem där samma erfarenheter finns, av revolutionen och tiden efter. Det är inte avgörande för min upplevelse, men det bidrar säkert. Jag känner en samhörighet.

Marjane Satrapis franska agent hörde av sig till Galago i somras. Den senaste svenska utgåvan kom 2015 och var slutsåld sedan flera år tillbaka. Ville de ge ut den på nytt? Rojin Pertow och kollegan Sofia Olsson behövde ingen betänketid för att tacka ja. Titeln hamnade på förlagets vårlista, med planerad utgivning i maj. Men det var före 22-åriga Mahsa Jina Aminis död den 16 september.

Plötsligt kom utgivningen av Persepolis i ett nytt ljus. Det blev bråttom.

Vi sätter oss i soffan vid ett av de stora fönstren på Galagos kontor och bläddrar vidare i en av förlagets tidigare utgåvor. Rojin stannar upp vid bilden av Marx och Gud, ler åt jämförelsen, men blir snabbt allvarlig. Persepolis rymmer många grymma scener.

Hon har funderat kring om det kan uppfattas som att de slår mynt av det som nu sker i Iran. Folket reser sig mot en regim som svarar med brutalt våld. Kan det uppfattas som att Galago utnyttjar situationen för egen vinning? Samtidigt:

– Jag har själv använt mig av Persepolis för att närma mig det som händer i Iran nu. Det är ganska sorgligt egentligen, den utspelar sig på 80-talet och ändå är det så många serierutor som lika gärna skulle kunna utspela sig i dag.

Vi enas om att boken fungerar lite som en crash course. Genom Marjis livshistoria sätts uttrycket ”Kvinna. Liv. Frihet.” – det som blivit demonstranternas slagord – i ett historiskt sammanhang.

Marji tecknas, i den allra första rutan, som en trumpen skolflicka med sjal över håret. Det är 1980 får vi veta, året då det blev lag på att bära sjal i skolan. Lite längre ner på sidan ser vi hur Marji och hennes klasskompisar använder den som hopprep, tyglar i en hästlek och monsterförklädnad. Lekfullt och humoristiskt – även om en av flickorna tar strypgrepp på en annan flicka med orden ”Avrättning i frihetens namn.” Det är vardag och storpolitik på en och samma gång.

40 år senare är det en slarvigt buren sjal, enligt moralpolisen i Teheran, som leder till gripandet av Mahsa Jina Amini. Efter två dagar hos polisen hamnar hon på sjukhus där hon sedan dör. Regimens förklaring, ”hjärtfel”, avfärdas av ett folk som har fått nog. Att ta av sig sjalen, bränna den, klippa håret, blir en motståndshandling – en livsfarlig sådan – ett vapen i händerna på Irans flickor och kvinnor.

– I Iran är sjalen så speciell, den symboliserar ett tydligt före och efter revolutionen. Att ta av den är en uppenbar protest mot regimen, konstaterar Rojin Pertow.

Min mamma tror på revolution.

Runtom i världen samlas demonstranter i solidaritet med revolten i Iran. På förlaget har Persepolis deadline skjutits fram en vecka. Lite mer tid för korrekturläsning och en sista genomgång. Samtidigt har fokus för protesterna i Iran flyttats till den kurdiska delen av landet. Det kommer rapporter om våldsamma sammandrabbningar, om dödsfall och begravningar som i sin tur genererar nya demonstrationer. Inte minst när det är barn som fått sätta livet till.

Rojin Petrow har släktingar i Sanandaj. Staden ligger i de kurdiska områdena, i nordvästra Iran. Hon tillägger att hon aldrig varit där, i det hon kallar ”vår hemstad”. Hon är född i Gävle.

Följer hon det som sker? Nja. Hennes mamma och en av de yngre systrarna är aktiva på sociala medier, postar inlägg efter inlägg om Iran. Ibland delar hon själv klipp, men långt mer sällan.

– Att låta sig drabbas kommer med en sådan stor maktlöshet. Jag tror den kan vara förödande. Hur ska jag säga det här?

Jag vet var jag står, att det som sker mot folket i Iran är fruktansvärt och förkastligt. Men jag försöker att inte gå under, att ändå hålla fast vid en vardag.

Och Marjane Satrapi? Författaren till Persepolis bor sedan mitten av 90-talet i Paris, där hon lever med sin svenske man Mattias Ripa i Marais-kvarteren, i en lägenhet som hon själv beskrivit som en mosaik av väst och Mellanöstern. Hon ger ytterst sällan intervjuer. Sedan Persepolis, som har nått kultstatus bland fans över hela världen och sålt i över två miljoner exemplar, har hon gett ut ytterligare två serieromaner och flera barnböcker. Under senare år har dock filmvärlden lockat mer. 2007 kom en prisad filmversion av Persepolis, med Satrapi som en av två regissörer, och 2019 regisserade hon Marie Curie: Pionjär. Geni. Rebell med Rosamund Pike i huvudrollen. Däremot är hon inte tyst när det kommer till utvecklingen i Iran. De sista dagarna i november lägger hon upp två utdrag ur Persepolis: På den ena ser vi hur Marji för första gången får följa med på en demonstration. Hennes mamma knyter näven och säger att det är dags för henne att lära sig att ”försvara sina rättigheter”. Demonstranterna möts av skäggiga män med slagträn som skriker ”Sjal eller prygel!” På den andra bilden bär Marji sina nya skor från Nike och en jeansjacka med Michael Jackson-pin. Hon stoppas av två kvinnor som hotar med att ta henne till polisen.

– Det är en scen jag känner igen från historier, som min mamma har berättat, säger Rojin Petrow. Hur de kunde bli stoppade på stan om de till exempel hade nagellack.

Marjane Satrapi skriver i inlägget: ”Det var 38 år sedan. Men nu slår vi tillbaka. Och vi kommer att vinna. Vi är förenade. Baraye AZADI.” För frihet.

Rojin Pertow har inte vågat hoppas, hon kallar sig själv pessimist. Men kanske är saker och ting äntligen på väg att förändras?

– Min mamma tror på revolution.

Och hennes hopp börjar faktiskt bli ganska övertygande. Men vill man öppna den dörren? Om det händer, om regimen faller – då skulle mina föräldrar kunna återvända och jag skulle kunna åka dit för första gången.

Foto på Shoran Esmailian med boken Persepolis.
När Shora Esmailian fick frågan om att skriva förordet till nyutgåvan av Persepolis insåg hon omedelbart vilken stor ära det var. Men i nästa sekund drabbades hon av prestationsångest, en känsla som ­blandades med oro för fadern och de andra släktingarna som är kvar i Iran. // Foto: Casper Hedberg

På skolfotot från första klass ser Shora Esmailian nästan lika trumpen ut som Marji gör i den där första rutan i Persepolis. Sjalen tar upp halva bilden och hon tittar rakt in i kameran. Det är 1987, tre år innan hon och hennes mamma lämnar Iran för Sverige. Bilden plockar hon fram som svar på frågan om vad boken har betytt för henne.

– Att få den här boken i handen… Det var: ”Va, det är mitt liv!”

Det är nästan 20 år sedan hon läste första delen av Persepolis. Sedan har hon återvänt till Marjane Satrapis verk om och om igen.

– Hon bevittnade revolutionen och jag föddes två år efter revolutionen, men vi har samma upplevelse av att växa upp i ett efterrevolutionärt Iran. I varenda serieruta finns det något som gör att jag känner igen mig. Det är samma sak med hur hon fångar exilens utanförskap, även om våra erfarenheter skiljer sig åt på många sätt.

Det är ett par veckor sedan Shora Esmailian – till vardags journalist och författare – fick frågan om att skriva förordet till Persepolis. Den spontana reaktionen: ”Herregud. Vilken ära!” Men den följdes av svår prestationsångest. Under skrivandet, liksom hela hösten, har hon följt det som sker i Iran. Varje dag försöker hon ta reda på det senaste. Hon säger att det kan kännas som om hon lever sitt liv på Twitter. Och att hon kastas mellan hopp och förtvivlan.

– Att kräva ett stopp för slöjtvånget blir automatiskt revolutionärt, i och med att just kravet på slöja är en av de viktigaste pelarna i den islamiska republiken. Det gör mig hoppfull på ett sätt som jag inte har varit under tidigare protestvågor. Men jag vet också vilken stor repressionsapparat som finns i Iran.

Hennes pappa bor i Teheran. Kontakten med honom, och andra i Iran, är sporadisk. Att något ska hända dem är en konstant oro. Shora Esmailian påpekar att militären eller revolutionsgardet inte satts in i full skala ännu, men att regimens våldskapital är långt större än vad vi hittills har sett.

Persepolis ligger numera på den åttaåriga dottern Latifas nattduksbord. Shora Esmailian vill att hon ska känna till sin historia, sin mammas, morföräldrarnas.

– Att mina barn skulle växa upp utan att känna den iranska revolutionen inombords har blivit en omöjlighet. Den är så central, även för oss som inte var födda då.

Dottern läser och protesterar när hennes mamma behöver låna boken för sitt skrivande.

– Vi pratar mycket om den också. Den är ju så brutal. Och hon läser den inte från pärm till pärm, säger Shora Esmailian.

Häromdagen hittade hon en lapp instucken i boken. På den ena sidan stod dotterns namn, på den andra sidan morfaderns. Båda var skrivna på persiska. Ett tecken på att Persepolis gläntar på en dörr in i historien? Shora Esmailian hoppas det.

– Sedan jag fick barn har jag längtat så starkt efter att få visa dem Iran. Jag var nio år när vi lämnade Iran – jag minns en hel del. Men efter mina två böcker om den iranska arbetarrörelsen kan jag inte åka tillbaka. Jag tänker på det varje dag.

Det är ett par minusgrader i Stockholm och mörkt sedan flera timmar tillbaka. I Rojin Pertows kök i söderförorten Björkhagen väntar kaffe, lussekatter och levande ljus. Persepolishar gått till tryck tidigare samma dag. Omslaget är detsamma som på den franska versionen, samma som bakgrundsbilden i mobilen. På köksbordet mellan oss ligger den tidigare svenska utgåvan.

– Det har varit så mycket känslor kring utgivningen, att jag får vara redaktör för den här boken som jag har en sådan stark relation till, och att arbetet skett samtidigt som revolten pågår i Iran. Det känns stort, säger Rojin Pertow.

Hennes mamma Mehry Saadvand kommer direkt från jobbet som skolsköterska på ett gymnasium inne i stan. Hon berättar att kollegorna sagt åt henne att hon måste ta det lugnare. De ser hur stressen över det som händer i Iran sätter sina spår.

– En dag kom jag till jobbet och visste plötsligt inte var jag var. Och man blir så blödig; jag har gråten i halsen hela tiden.

Mehry Saadvand är ständigt på jakt efter mer information; genom sociala medier, internationella nyhetskanaler, organisationer på plats, kontakter med släktingar och vänner. Nu försöker hon att dra ned på nyhetskonsumtionen. Hitta en mer lagom nivå. Men självklart har hon hört det senaste, diffusa signaler från den iranska regimen om att lätta på sjaltvånget.

– De är rädda att förlora makten nu. Men folket i Iran nöjer sig inte med små reformer, de kommer att fortsätta.

Rojin Pertow lyssnar uppmärksamt på sin mamma, nickar ibland, sticker in en kommentar någon enstaka gång.

I de kurdiska områdena har regimen slagit tillbaka stenhårt. Där finns två av Mehry Saadvands syskon, syskonbarn, andra släktingar och vänner. Internet är svajigt och när hon väl får kontakt vågar de inte berätta så mycket. Öron och ögon finns överallt.

– En av mina äldre släktingar följer med barn och barnbarn när de demonstrerar. Hon försöker hålla koll på dem.

Det är snart 40 år sedan Mehry Saadvand flydde från Iran. Under revolutionen gick hon på gymnasiet. Som så många andra demonstrerade hon mot shahen och hoppades på frihet och jämlikhet. Ett nytt Iran. Demokrati och mänskliga rättigheter. Då som nu möttes demonstranterna av dödligt våld.

– Men när shahen föll var det en kort period då vi kunde bära våra kurdiska klänningar och prata vårt eget språk. Vi var så glada. Och fina.

Hon ler. Det var ett glapp i tiden, ett löfte om frihet. Men revolutionen tog snabbt en annan riktning, mot en religiös diktatur med flagranta och återkommande brott mot de mänskliga rättigheterna som signum. Både kvinnor och den kurdiska minoriteten stod i skottlinjen.

– I början var det inte så strikt. Jag minns att vi hade våra sjalar ganska löst. Vi förstod inte vad som väntade. Men sedan … om man till exempel blev påkommen med att prata med en kille, fick man välja mellan giftermål och fängelse. Det var så många unga människor som mer eller mindre tvingades in i äktenskap.

– Som Marji, säger Rojin och plockar upp Persepolis från köksbordet.

Hon fyller på en kanna med vatten, ställer fram tre glas och häller upp.

Mehry Saadvand jobbade som lärare ute på landsbygden när den iranska militären gick till attack mot kurderna i början av 80-talet. Ayatollah Khomeini försökte kväsa självständighetskampen en gång för alla. Mehry gick med i den kurdiska gerillarörelsen, blev peshmerga-soldat.

Det var också då hon träffade Rojins pappa.

– Om de hade gripit oss då hade vi avrättats, säger hon sakligt.

De kom till en punkt då de varken kunde fortsätta slåss eller gömma sig. De flydde först över gränsen till Pakistan, så småningom till Sverige.

Och om hon skulle komma tillbaka till Iran i dag? Vad väntar då?

– Jag tror inte längre att det är döden, men jag är säker på att de har koll på mig och att jag skulle riskera fängelse.

Nu för hon kampen för det iranska folkets frihet på avstånd. Hon deltar i demonstrationer och gör vad hon kan för att sprida information om situationen. Hon har tjatat på sin äldsta dotter att göra detsamma, ibland irriterat.

– Jag vill ju att alla ska se de här klippen som delas, säger hon och tittar en aning uppfordrande på sin dotter.

Rojin säger att det kommer att kännas bra att slå Persepolis i bordet när den nya utgåvan väl kommer, att den omsorg hon lagt ned på utgivningen kan bli hennes bidrag till samtalet.

Foto på Rojin Pertow
För Rojin Pertow är ”Persepolis” en av seriehistoriens stora mästerverk, i jämnhöjd med ”Maus”. Men skildringen väcker också en känsla av samhörighet. // Foto: Casper Hedberg

Längtan till den forna hemstaden Sanandaj delar de dock. Mehry berättar att hon har tittat på bilder och filmer och sett hur staden förändrats genom åren. Ibland undrar hon om hon skulle klara av att återvända. Tänker att det skulle utlösa en sådan explosion av känslor. Att hon skulle gå sönder.

Och hoppet? Båda enas om att kvinnornas ledande roll i protesterna gör hoppet starkare. Att inte halva samhället lämnas utanför.

– De är starka, de iranska kvinnorna, säger Mehry Saavand.

Veckorna går. Rojin Pertow och kollegan Sofia Olsson på Galago spikar utgivningsdagen av nyutgåvan till den 24 januari. Vad Iran är för land då är omöjligt att säga. Den 8 december publicerar Marjane Satrapi New York Times omslag med rubriken: ”Heroes of the Year: The Women of Iran” på sitt Instagram-konto. Hon citerar ett inlägg om att de gripna demonstranterna riskerar att avrättas inom kort. Strax efter uppger regimen i landet att en demonstrant har avrättats. Hans brott? ”Krig mot Gud.” Hur många som avrättats är osäkert, men tusentals har fängslats och fler dödsstraff är att vänta. Människorättsorganisationen Iran Human Rights uppger att 458 personer dött under protesterna. Av dem är 63 barn.

Rojin Pertow mejlar mig den tryckfärdiga versionen med Shora Esmailians förord: ”Melankoli må vara essentiell i den iranska folksjälen, men så är även motstånd – moghavemat. Den iranska historien är full av maktfullkomliga despoter, och ingen av dem har hittills undkommit iraniernas moghavemat. Persepolis hjälper oss inte bara att förstå det, utan erbjuder ett alldeles särskilt och öppenhjärtigt dokument, ett som bevarar det kollektiva minnet.”

Fler utvalda artiklar