Recension: ”Min fars huvud” av Jelena Botjorisjvili

Ett förrädiskt rosa skimmer ligger över Svarta havet när Jelena Botjorisjvili skildrar Geogiens historia i fem långnoveller. Hon berättar om angiveri, förlorade släktklenoder och stinkande utedass genom en manlig blick som ständigt brister.

Min fars huvud
Noveller
Författare: Jelena Botjorisjvili
Översättare: Hanna Sandborgh
Förlag: Ersatz

Det här kan vara årets fynd. I upptakten till denna volym med fem förtätade långnoveller ligger ett rosa skimmer över Svarta havet samtidigt som vitt dun från de blommande träden täcker trottoarerna i Tbilisi. En kolorerad idyll nästan, dock givetvis förrädisk. För det som följer är en krönika om begravningar, om veteraner som enbenta återvänder hem från något krig, om folk som trängs på en kaj i väntan på ett fartyg som ska ta dem därifrån.

Botjorisjvili tecknar Georgiens historia före, under och efter den sovjetiska eran, och hon gör det i ett evigt presens. Tiden är alltid nu, om 1921 eller 1989 kan göra detsamma, maktkonstellationerna förblir identiska. Grannar anger varandra, ärvda släktklenoder byts mot en säck potatis, partiet har alltid rätt. Berättelserna om förtryck känns igen, framför allt kanske från polskan Hanna Kralls stenografiska prosa, ändå finns här något alldeles eget. Nästan allt som sker skildras ur ett manligt perspektiv. En kvinnas värde definieras av bröstens storlek, och en riktig man bär aldrig paraply – lika lite som han någonsin skulle ta av sig de militärkängor han länge burit i fält och som skavt bort all behåring, vilket är en skam och ”bögigt”.

Elände och skönhet.

Men det spännande – denna manliga blick brister ständigt. Precis under ytskiktet öppnar sig sedan kvinnornas historier, mångtydiga, myllrande, ibland tragiska, ofta upproriska. Någon är av med framtänderna sedan maken slog ut dem på fyllan, och någon minns när det röda imperiet fallit sönder med nostalgi det förflutna: ”Herregud, vad håller folk på med? Vad var det de inte gillade? Hade vi det inte bra i Sovjet? Både kött och smör fanns, och alla hade piano hemma. Min man och jag gick på opera en gång i veckan, en gång i veckan! Och på teater …”

Det som trollbinder är intensiteten. Alla berättelser flyger fram, i ett virvlande tempo, som kanske är bröllopsdansens eller drömmens. Otaliga karaktärer slussas oavbrutet in i handlingen, hela släktkrönikor avhandlas på några få sidor, och likväl uppstår tidigt ett intryck av att varje ny berättelse är en variation på den föregående, en sublim upprepning eller spegling. Att det blir så starkt beror också på den stilistiska finessen. Suveränt väver författaren samman brutal realism med smäktande poesi. Här stinker det från utedass samtidigt som en sirlig handstil betraktas som trumf på äktenskapsmarknaden. Så är elände och skönhet ständigt två sidor av samma mynt. Magin är obestridlig.

Ur Tidningen Vi #3 2023.