Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!

Rötterna till Sverigedemokraternas vitbok

Foto: Sofia Ekström/SvD/TT

Nu står det klart vem som ska granska Sverigedemokraternas historia i en så kallad vitbok. Det är långt ifrån första gången ett parti känt sig tvingat att ta itu med sitt förflutna. Vi har grävt i vitbokens svarta historia.

Den som söker efter en entydig definition av vad en vitbok är söker förgäves – åtminstone om något annat än lövträdet carpinus betulus avses.

Enligt ordböckerna är vitboken en ”officiell utgåva av utrikespolitiska dokument; officiell redogörelse för politisk händelse”. Men det fångar bara delvis in vitbokens lätt undanglidande natur.

Kanske kan i alla fall dess vithet spåras till Storbritanniens ”white papers”. De omnämns redan 1633 och var beslutsunderlag som parlamentet begärde ut av utrikesdepartementet. De levererades i form av stora, vita ark, som var både odaterade och opaginerade. I de fall det behövdes bättre ordning bands de in i böcker, med blå pärmar – sedan dess kallade ”blue books”.

Med tiden följde andra länder exemplet med officiella inbundna dokumentsamlingar, men valde då egna färgbeteckningar.

En viktig hållpunkt i vitbokens historia är 1915. I just en bok med vita pärmar beskrev Tyskland vad man ansåg vara orsakerna till första världskrigets utbrott. Den tyska vitboken besvarades snabbt av en rysk orangebok, en fransk gulbok, Storbritannien och Serbien gav ut varsin blåbok och Belgien inte mindre än två gråböcker.

De här publikationerna hade officiell karaktär, men fungerade i första hand som propaganda för den egna historieskrivningen. Sedan dess har vitboken snarare övergått till att bli synonym med en publik självrannsakan som syftar till bättring.

I Sverige fick vitboken sitt genombrott efter andra världskriget. 1946 publicerade utrikesdepartementet en redogörelse för Sveriges relation till Norge och Danmark under kriget. Den rubricerades som just vitbok och följdes av flera genomlysningar av den svenska krigstidspolitiken. Det var något av en internationell trend, även utomlands blev det nu vanligt med vitböcker av det här slaget.

I Sverige kom vitboken att signalera allvar.

Vitboken fick vid den här tiden en syster i svartboken, som i första hand dokumenterade nazityska förbrytelser. Svartböcker var ursprungligen medeltida inventeringar av kyrklig egendom. I sin mer moderna form har de i stället blivit katalogiseringar av brott och övergrepp begångna av regimer – eller som tillskrivs ideologier, som kommunismen, eller ekonomiska system, som kapitalismen.

Vitböckerna fortsatte dock att ges lite olika former och någon vedertagen standard fanns inte. I Sverige kom vitboken att signalera allvar och avsminkad sanning. Det var något som tilltalade 1960- och 1970-talets vänsterrörelser. I Kungliga biblioteket finns bland annat titlar som Tragisk fars: vitbok om & av Orminge FNLgrupp våren 71, SÄPO:s 38 lögner: en vitbok från De förenade FNL-grupperna, Sveriges kommunistiska parti och Palestinagrupperna och Vitbok om USA:s vietnamiseringspolitik, av Kommittén för fördömande av krigsförbrytelser begångna av de amerikanska imperialisterna och deras lakejer i Sydvietnam.

Sedan dess har dock syftet med en vitbok snarare varit att lägga de egna korten på bordet.

Vänsterpartiets vitbok, Lik i garderoben? beställdes av partikongressen 1990. Orsaken var den trovärdighetskris partiet hade hamnat i efter Berlinmurens fall föregående år. Den kommunism som partiet dittills hade kämpat för hade resulterat i en rad totalitära regimer. Vänsterpartiet hade i årtionden samarbetat och stått lojala med diktaturerna. Nu hade de välts över ända i folkliga uppror. För att Vänsterpartiet skulle ha någon framtida relevans krävdes en uppgörelse med tidigare politik.

En av dem som anlitades för uppdraget var den profilerade professorn i idéhistoria, Sven-Eric Liedman. Han hade aldrig varit medlem i partiet, men bland annat suttit i styrelsen för stiftelsen Centrum för marxistiska samhällsstudier. Han fick sällskap av tre andra akademiker med vänsterprofil.

– Vi lade upp arbetet och träffades sedan på partihögkvarteret i Stockholm, där dåvarande partisekreterare Kenneth Kvist gav oss tillgång till allt.

Vänsterpartiet bildades 1917, av utbrytare från Socialdemokratiska arbetarpartiet. Partiet var medgrundare till det internationella samarbetet Komintern, som i praktiken kom att styras av Sovjetunionen. Enligt Vänsterpartiets vitbok blev dessa inledande nära band till Moskva avgörande för partiets fortsatta okritiska relation till andra kommunistiska regimer.

Vitbokens idé är att den skrivs lite inifrån.

När vitboken publicerades fick den ett i huvudsak positivt mottagande. Gudrun Schyman valdes också till partiledare, vilket ytterligare markerade partiets vilja till förnyelse.

Vid samma tid restes krav på att även Centerpartiet skulle redogöra för partiets kopplingar till fascismen under mellankrigstiden. Uppgörelsen dröjde dock till 2009 och Anders Björnssons Skuggor av det förflutna: Bondeförbundet och trettiotalet. Björnssons bok kritiserades för att vara för apologetisk, men det kan sägas ligga i vitbokens natur. Den är inte avsedd som en objektiv granskning utifrån.

– Det finns flera som utifrån skrivit aktningsvärda böcker om Sveriges kommunistiska partis historia, men det är inte vitböcker. Vitbokens idé är att den skrivs lite inifrån, av någon som står partiet nära och som förstår hur man kunde lockas av något som i efterhand visar sig vara fel. Jag har sysslat mycket med marxismen, rest i DDR, något i Sovjet och Tjeckoslovakien och hade därmed sett en del av det hela. Jag var även vän med den tidigare partiledaren CH Hermansson, säger Sven-Eric Liedman.

Med 30 års perspektiv på Lik i garderoben? så tycker Sven-Eric Liedman att den i huvudsak håller. Men han såg den redan då främst som inledningen på en mer djupgående granskning och uppgörelse med partiets förflutna. Den uteblev dock. 2004 hade pendeln tvärtom slagit tillbaka och Lars Ohly, som öppet kallade sig kommunist, blev partiledare.

– Och nu har det ju gått så lång tid att den nuvarande partiordföranden knappt var född vid Berlinmurens fall.

Ett annat parti som har avkrävts och utlovat en vitbok är Sverigedemokraterna. Att det tagit närmare ett decennium att infria löftet har partiledningen förklarat med att det har varit svårt att hitta rätt person för uppdraget. I slutet av januari tillkännagavs dock att idéhistorikern Tony Gustafsson städslats för uppdraget. Enligt Martin Kinnunen, riksdagsman för SD och ansvarig för vitboksprojektet, ska en första delrapport presenteras vid halvårsskiftet 2022. Hela vitboken ska sedan vara klar till årsskiftet.