Så fortsätter Julia Navalnaja kampen mot Putin
Julia Navalnaja fanns alltid vid sin make Aleksej Navalnyjs sida. Svenska journalisten Maria Georgieva följde paret på demonstrationer och rättegångar i Ryssland. Här skriver hon om en kärlekshistoria som tog slut, och en kamp som går vidare.
Julia Navalnaja. // Foto: Evgeny Feldman
Lyssna på artikeln
Julia Navalnaja fanns alltid vid sin make Aleksej Navalnyjs sida. Svenska journalisten Maria Georgieva följde paret på demonstrationer och rättegångar i Ryssland. Här skriver hon om en kärlekshistoria som tog slut, och en kamp som går vidare.
Julia Navalnaja går fram till ett porträtt av den mördade ryske oppositionsledaren Boris Nemtsov på Bolsjoj Moskvoretskij-bron intill Kremls murar. Nemtsov sköts till döds i slutet av februari 2015, när han promenerade hem efter en middag.
Mina och Julia Navalnajas vägar korsades i samband med att jag bevakade protester på boulevarderna i Moskva, ibland på Navalnyjs kampanjkontor, när nya korruptionsavslöjanden och kampanjer släpptes. Eller under den årliga marschen till minne av Nemtsov. Så länge Kreml lät den existera.
Hennes man Aleksej Navalnyj träffade jag oftare. Det var han som kampanjade. Mannen med ansiktet som förkroppsligade ett Ryssland utan Putin.
Någon i folkmassan ropar:
”Där kommer Julia!”
Andra följer efter:
”Julia är här!”
Att hon kommer ensam till Bolsjoj Moskvoretskij-bron innebär att hennes man inte har släppts ur häktet. Han greps vid nästan varje protest. Det är svårt att hålla räkningen.
Katt-och råttaleken mellan myndigheterna och oppositionen på gatan präglade min tid i Ryssland. På nära håll såg jag hur Kreml agerar när de under flera år försökt undanröja Navalnyj och andra kritiska röster.
Navalnyj satt ofta häktad i 15 till 30 dagar åt gången. Men han kom alltid tillbaka.
Julia lägger ner en blomma vid ett porträtt av Nemtsov och blomhögarna. I mitten av bron finns ett spontant minnesmärke, som ständigt rensas bort av myndigheterna. Men människor fortsätter gå dit för att visa att de minns. En stilla protest, som har hållit på sedan mordet på Nemtsov.
Julia Navalnaja sökte aldrig det politiska rampljuset. Hon till och med undvek det, medan hennes man blev president Vladimir Putins största fiende. Däremot var hon alltid vid sin mans sida. Hand i hand.
Striden mot Putin-regimen var Aleksej Navalnyjs, även under de tre år han satt bakom galler, men i efterdyningarna av hans död, i en avlägsen fängelsekoloni i norra Arktis, har sökljuset riktats mot henne. Hon har tagit sig an sin makes kamp som den ryska oppositionens inofficiella ledare.
”Jag var vid Aleksejs sida under alla dessa år: vid val, protester, husarrest, husrannsakningar, fängelse, förgiftning, protester igen, gripanden igen och fängelse igen”, sa hon i en video som publicerades tre dagar efter dödsbeskedet.
Rösten sprack stundtals. Julia, utbildad ekonom, var klädd i en marinblå klänning, och vädjade till ryska medborgare att ”dela sin vrede” och inte ge upp kampen för att störta Rysslands president Vladimir Putin, som hon anklagade för att ha beställt mordet på sin make.
”Genom att döda Aleksej dödade Putin halva mig, hälften av mitt hjärta och hälften av min själ. Men jag har fortfarande den andra halvan, och den säger till mig att jag inte har rätt att ge upp”, sa hon.

Vi backar bandet till en tågresa i december 2016. Jag och fotografen Evgeny Feldman följde Navalnyj på väg till en domstol i staden Kirov, belägen 790 kilometer utanför Moskva.
En morgon med 17 minusgrader.
Navalnyj var tankspridd på vägen till en rysk matsal. Vita dukar, jag vill minnas att någon av oss åt bovete med stekt svamp.
Han lyste upp när han fick en fråga. Efter lunch ska han upp i rätten ännu en gång för att försvara sig. På sitt ganska elaka sätt att skämta skojade han om Putin och hans innersta krets. Kallade dem för hycklare.
Det var vasst, ironiskt, men också sanningsenligt.
– Nordkorea är inte en förebild för Putin-regimen. De skickar ändå sina barn till Europa och gömmer sina förmögenheter. I hemlighet väljer alla den europeiska vägen, sa Navalnyj.
I februari 2016 förklarade Europadomstolen för mänskliga rättigheter (ECHR) att staten brutit mot Navalnyjs rätt till en rättvis rättegång 2013. En seger för Navalnyj, som konstaterade att Kremls strategier för att diskreditera hans arbete skulle trappas upp. Han skulle osynliggöras så att hans popularitet inte växte, sa Navalnyj till mig.
Som ett svar på beslutet, valde Högsta domstolen i Ryssland att skicka Navalnyjs fall till en ny rättegång, med exakt samma åtalspunkter.
Det var här i Kirov jag på riktigt förstod hans förmåga och drivkraft att utreda korruption.
– Vi måste lösa två huvudproblem: ojämlikheten och den orättvisa fördelningen av välstånd. Vi har 30 miljoner människor som lever under fattigdomsgränsen, och vi ligger på andra plats i antalet miljardärer. Det är inte konstigt att människor känner sig frustrerade. Putin stal framtiden. När han kom till makten hade han enorm tur. Oljepriset steg fram till mitten av 2014, även om det sjönk under en kort tid. Priset steg från 10 dollar till 130 dollar. Det huvudsakliga brottet som Putin-regimen begick är att den berikade sig på denna rikedom, sa han.
Navalnyj var övertygad om att Ryssland kunde ha blivit ett annat land med dessa pengar.
– Jag tror inte att Ryssland kommer att ha en sådan chans inom en snar framtid. Pengar faller inte från himlen. Putin och hans vänner tog dem helt enkelt och förvandlade dem till sina villor, utländska konton och gav dem till oligarker. Och när det gäller antalet oligarker är Ryssland näst efter USA.
Under den korta promenaden från restaurangen till domstolen hann han sammanfatta Rysslands problem orsakade av Putinismen.
– Vi anländer till Kirov, och vi ser trasiga vägar här. Putin kan inte lösa Rysslands problem. Därför skyller han Rysslands problem på väst, vilseleder om utrikespolitik. Vi har verkligen blivit ett land omgivet av fiender. Generationer efter oss kommer att få betala ett högt pris för allt detta.
Sex polisbilar var parkerade utanför tingsrätten Leninskij i den snötäckta småstaden. Säkerhetskontroller, men några provokatörer syntes inte till.

Aleksej Navalnyj, en före detta nationalistisk politiker, och utbildad jurist blev en offentlig person redan runt 2010. Han var också en frontfigur för de regeringskritiska protesterna i Ryssland år 2011-2012 när han kampanjade mot valfusk och korruption.
Hans tidiga politik var ibland främlingsfientlig och chauvinistisk – bland annat mot migranter från de postsovjetiska grannländerna i Centralasien. Han deltog i möten med ryska nationalister för att få med sig den publiken. Navalnyj bad om ursäkt för vissa uttalanden, och ändrade åsikter under åren.
När vi åt lunch i december 2016 frågade jag honom om hur han ser på nationalism:
– Nu gör den frågan mig glad. När USA har Trump, som oroar världen, är idéerna om liberalism och nationalism i Ryssland irrelevanta. Människor som av misstag kallar sig liberaler, varför kallar de mig nationalist? Jag är för ett visumsystem med länderna i Centralasien. Sverige är väl inte suget på att öppna visumfri inresa från Ryssland? Därför har jag rätt att förespråka ett visumsystem med länderna i Centralasien. Men det betyder inte att min politik och mina åsikter om dessa problem skiljer sig från någon europeisk makts åsikter. Jag känner inte en enda europeisk politiker som förespråkar införandet av ett visumfritt system med Ryssland.
– När du öppnar din gräns mot Tadzjikistan kommer det att vara möjligt att diskutera detta. Jag har konservativa åsikter om migrationspolitik, men de är inte mer konservativa än alla politiska krafter i Europa.
Det var när Navalnyjbörjade dokumentera och granska korruption som han hittade sin samtida röst. Han grävde bland annat i dokumentation och årsredovisningar från ryska bolag, i projektet RosPil, och publicerade resultaten på sin blogg. Han tog intryck av socialdemokratiska värderingar och hittade nya idéer som handlade om social välfärd.
De följande åren växte hans popularitet med anledning av granskningar av Putins inre krets. Publiceringar som ”Putins palats” spreds på Youtube och fick hundratals miljoner visningar. I dessa granskningar förminskade han Putins män som blivit förmögna.
Han byggde en modern rörelse baserad på att medborgare, även i Ryssland, kunde förstå och få kontroll över hur statliga pengar spenderas. Och ha något att säga till om det.

Kärleken mellan Julia och Navalnyj är en total kontrast till den mellan Putin och hans familj.
”Jag gifte mig inte med en lovande advokat eller en oppositionsledare. Jag gifte mig med en ung man som heter Aleksej”, sa Julia till den ryska veckotidningen Sobesednik år 2020.
De lärde känna varandra under en semester i slutet av 1990-talet i Turkiet, och såg nyförälskade ut in i det sista.
Det syns inte minst i sociala medier. Ryska regimtrogna propagandister har gjort allt för att diskreditera dem och kallat hennes känslor för falska, att hon inte sörjer tillräckligt, att hon var maktlysten. Kremls spinndoktorer rullade ut en hatkampanj där Julia utmålas som otrogen och lössläppt.
Navalnyjs kärlek till Julia följde med in i offentligheten, som när han instängd i en glaskub i en rättssal formade sina händer som ett hjärta och riktade sig mot henne.
Navalnyjs sista meddelande till omvärlden, två dagar före dödsbeskedet, var en Instagram-hälsning till Julia på alla hjärtans dag:
”Älskling, mellan oss finns städer, tusentals kilometer. Men jag känner att du är med mig varje sekund, och jag älskar dig mer och mer”.
Navanlyj omgav sig med starka kvinnor, som Julia och Ljubov Sobol. Till skillnad från Putin som sa: ”Jag är inte en kvinna så jag har inga dåliga dagar”. Putin döljer också sin familj, sin skilsmässa, sin förmögenhet och sina döttrars identiteter. Deras namn är numera kända för de som vill veta tack vare grävande reportrar.
Efter att myndigheterna försökte straffa Navalnyj med husarrest, klassa hans organisation som extremistisk och fängsla eller tvinga anhängare i exil, så hände det oundvikliga.
I samband med en resa från Sibirien, i augusti 2020, förgiftade agenter ur den federala säkerhetstjänsten FSB Navalnyj med det kemiska nervgiftet novitjok. Det tycks uppenbart att han skulle ha dött på flygplanet när giftet spred sig i kroppen. Men piloten nödlandade.
Efter förgiftningen tog Julia Navalnaja täten, och fick en mer framträdande roll. Navalnyj låg i koma på ett sjukhus i staden Omsk. De ryska läkarna verkade angelägna om att lämna honom där tills han dog.
Julia flög till Omsk för att konfrontera sjukhuspersonalen. Hon klev in på sjukhuset med ett kamerateam för att sätta press på läkare och vädjade till Putin att släppa hennes man. Med hennes hjälp evakuerades Navalnyj till Tyskland, där han återhämtade sig på Charité-sjukhuset i Berlin, som vårdat flera ryska regimkritiker som misstänks ha förgiftats av de ryska underrättelse- och säkerhetstjänsterna.
Efter förgiftningen förklarade Navalnyj krig mot den ryska säkerhetstjänsten FSB. Efter flera veckor i koma slog han sig ihop med en annan utredare, Christo Grozev, en bulgarisk journalist som då arbetade med den grävande journalistgruppen Bellingcat. Grozev gick till rådatan: flygloggar som kunde ta fram identiteter på de män som förföljt Navalnyj, av vilka några också råkade vara kemister. Navalnyj ringde själv till de misstänkta mördarna och lyckades få loss detaljer om var giftet hade placerats: i Navalnyjs boxershorts.
Begreppet ”Putin – kalsongförgiftaren” var fött.

Navalnyj gillade egentligen inte att träffa utländska journalister, han ville inte uppfattas som att han behövde nå ut till medier i väst för att bedriva sin politik. Det handlade om stolthet och integritet.
Men han skickade med mig varningar till länder i väst, och kopplade dessa till Vladimir Putin:
– När kriget började i Ukraina, fick vi en enorm stat som var fientlig mot oss. Det finns över 40 miljoner människor i Ukraina. Nu hatar hela Ukraina Ryssland. Och detta strider mot vårt lands strategiska intressen. Polen älskar inte oss, de baltiska länderna och norra Europa är rädda för Ryssland. Och detta leder till att vi förlorar pengar. Vi blir fattigare och vårt liv blir sämre. Detta är priset som vi alla betalar för hur Putin löser sina politiska problem.
Hans åsikter om Putin formades för länge sedan, sa han, och det var huvuddragen i vad han ville uppnå. Att vara ett alternativ, som förkroppsligade ett annat Ryssland. Det var det som gav människor hopp.
Navalnyj är vår Nelson Mandela
– Du måste motivera inför dig själv varför du gör det du gör varje dag. Sen kan du inspirera andra. Jag citerar den tyske filosofen Immanuel Kant. Nu ger den här aktiviteten inga fördelar, inga pengar, ingen karriärtillväxt. Bara potentiell förföljelse. Därför måste politiken ta itu med de grundläggande och moraliska skälen till dess existens.
En månad efter att Navalnyj lyckades avslöja männen från FSB som genomfört förgiftningen, flög han tillbaka till Moskva trots att hans vänner försökt få honom på andra tankar. Navalnyj vägrade stanna i exil och hamna för långt bort från det ryska folket. För honom handlade det om att förbli relevant, för politikens skull.
Han trodde att han skulle överleva Putinismen och bli Rysslands ledare i framtiden.
– Navalnyj är vår Nelson Mandela, sa en av Navalnyjs nära vänner, Leonid Volkov, till mig då.
Volkov sa med allvarlig stämma att Aleksej visste att han utsatte både sig själv och sin familj för uppenbara risker i framtiden.
– Putin verkar sedan tidigare ha bestämt sig för att mörda snarare än att fängsla Navalnyj. Han förstår att en oppositionell ledare i fängelse kan bli en stark symbol för motstånd. En rysk Nelson Mandela som alla vänder sig till med sina förhoppningar. Det är inte en framgångsrik taktik för en auktoritär regim. Att ha en levande oppositionspolitiker bakom galler blir en katalysator för de som är missnöjda med regimen – oavsett orsaker till misstron, sa Leonid Volkov.
Förhoppningen var att Navalnyj skulle överleva. Lämna fängelset och leda Ryssland.
Återkomsten till Moskva var en historisk händelse. Han återvände för den ryska befolkningens skull. Jag minns hans uttalande från flygplatsen den söndagskvällen när det var kallare än 20 minusgrader i Moskva.
Navalnyj kysste Julia farväl vid passkontrollen och fördes bort av poliser. Ingen av dem fällde tårar.
Efter gripandet var det Julia som tog emot folkmassan som väntade i ankomsthallen. Jag hörde när hon med samlad stämma uppmanade människor att inte vara rädda.
– Aleksej är inte rädd, inte jag heller.
Kanske kunde hon ersätta honom under den svåra tid som väntar den ryska oppositionen, tänkte jag då.
Under rättegången i februari 2021 var Moskva avspärrat som aldrig förr. Nationalgardet var på plats. Corona-restriktioner, sa myndigheterna. Det handlade inte om Navalnyj. Inte om Putins fruktan.
Inifrån glaskuben i rättssalen log Navalnyj mot sin fru som satt på första raden. Julia tittade ofta ner i golvet. Enstaka tårar rann nerför kinderna och in bakom det svarta munskyddet.
Navalnyj beskrev sina motståndare som tjuvar, inte som mördare. Att systemet skapat deras girighet, att de bara mördar för att skydda sin förmögenhet. Då dömdes Navalnyj till sitt första av flera fängelsestraff.
När jag såg Navalnaja hålla tal på säkerhetskonferensen i München efter hans död tänkte jag att hon kanske får axla mer än vad hon orkar. På samma konferens som Putin höll tal år 2007, och förkastade den europeiska säkerhetsordningen. Att den fria världen inte var av intresse för Ryssland. Han ville se en annan världsordning redan då.
Många som stöttar Navalnyj, och sörjer honom, bär på förhoppningen att Julia – den 47-åriga tvåbarnsmamman – ska få med sig ryssarna i exil. Över en miljon har lämnat landet sedan den fullskaliga invasionen inleddes i februari 2022.
Det som står klart är att hon bär med sig Navalnyjs politiska kapital. Men hon har ännu inte sagt vad hon har för visioner.
Hon har levt utomlands en längre tid nu och drev kampanjen bakom kulisserna att få sin man fri. Men hon har inte deltagit i den oppositionella politiken, och inte uttalat sig i traditionell politisk mening tidigare.
Jevgenja Albats, chefredaktör för ryska oberoende veckotidningen The New Times, som är en nära vän till familjen Navalnyj, har tidigare berättat att Navalnyj som politiker – det är två personer. Julia och Aleksej.

– Julia läste vad Aleksej skrev innan det publicerades. Innan Aleksej fick en pressekreterare var det Julia som skrev på hans sociala medier. Hon valde att hjälpa honom. Som strateg.
Jag levde och jobbade i ett Moskva där paret Navalnyj under flera år kunde gå hand i hand till protester vid Pusjkintorget, om inte Navalnyj greps på vägen dit. Människor vågade höja sina röster mot Putin för att Navalnyj inspirerade dem. Han var ett alternativ till Putin. Navalnyj förknippades med att Ryssland kan bli fritt. En vision som han kallade för ”ett vackert framtida Ryssland”. De visste att den friheten var villkorad, och tiden före 2019 – när Navalnyj deltog i det offentliga livet – var en annan verklighet än idag.
Navalnyjs karisma gjorde att hans anhängare såg honom som en vän eller en fadersgestalt. Putins anhängare följde honom av rädsla. Kanske var det Putins avundsjuka som segrade till slut.
”Nu är båda mina vänner döda. Nemtsov och Navalnyj, sa den fängslade oppositionspolitikern Ilja Jasjin när han fick dödsbeskedet”, enligt sina advokater.
Över hela Ryssland, i städer där offren för Sovjettidens politiska repressioner hedras, lägger människor blommor till minne av Navalnyj. Polisen har brutit upp sammankomster, kastat blommor och fängslat hundratals människor. Varje dag, nya blomhögar.
Läs mer:

