Så ger de berättelserna en röst

  • 18 feb 2022
  • 9 min

Katarina Ewerlöf och Reine Brynolfsson. // Foto: Eero Hannukainen/TT

Så ger de berättelserna en röst
Henrik Ekblom Ystén

Katarina Ewerlöf och Reine Brynolfsson. // Foto: Eero Hannukainen/TT

Lyssna på artikeln

I dag är ljudboken större än den lästa boken. Men vad krävs för att behålla vår uppmärksamhet i tiotals timmar? Vi frågade – och lyssnade på – två av Sveriges mest populära inläsare.

När Reine Brynolfsson för drygt tio år sedan fick frågan om han ville läsa in James Joyces tegelsten Ulysses – som nu fyller 100 år – var han bestämd över en sak; om det skulle ske, måste det få ta både tid och kraft. Fyra månaders arbete senare kunde han konstatera att han hade levt upp till ambitionen.

– Jag visste att det var ett stort arbete men det blev ändå större än jag hade tänkt, säger han. När man går in i den där romanen måste man ta reda på vad allt handlar om. Den är så enormt komplex, med oerhört mycket detaljer och varierande språk – engelska, franska, gaeliska, tyska, latin. 18 kapitel med olika tekniker. Inte en enda transportmening.

Ett första steg blev att beta av romanen som vanlig läsare. Därefter på nytt, med tanke på att texten skulle läsas in, för att sedan påbörja texttolkningen och i grunden förstå vad Joyce faktiskt skrev.

Väl framme vid inläsning tog Reine Brynolfsson sig an boken på ett nytt sätt, genom att läsa varje kapitel på djupet var för sig. Sidorna var vid det laget täckta av anteckningar som markerade uttal, vem som talade, brytpunkter i berättelsen eller annat som han behövde hålla i huvudet för att få till rätt tempo.

Bokförlaget bistod med långa listor fyllda med förklaringar och uttalstips. Han läste också Ulysses Annotated – en lika tjock bok som romanen den analyserar – eftersom den ökade förståelsen.

– Sammantaget under det här arbetet tror jag att jag läste Ulysses sju eller åtta gånger, säger han.

En imponerande insats då det handlar om en roman som många gått bet på, om de ens försökt. Som Dagens Nyheters recensent Lars Linder beskrivit med orden: ”den mest olästa klassiker alla boksynta påstår sig ha läst”.

Jag hade inte tråkigt en sekund.

Nu är Reine Brynolfsson å andra sidan att betrakta som särdeles ”boksynt”. I drygt 15 år har han flitigt läst in ljudböcker av allehanda slag. Längs vägen har han skaffat sig en arbetsmetod som fungerar. Den utgår ifrån noggrannhet och bygger på lust.

– Något av det första jag läste in var Stieg Larsson-trilogin, ett fantastiskt roligt arbete. Och Ulysses hade jag ju själv läst många år innan jag fick frågan, det fanns en fascination för den som inte ville släppa. Den har den här medvetandeströmmen där läsaren får följa allt som far igenom huvudpersonen Leopold Blooms hjärna. Jag trodde att det skulle göra sig bra som ljudbok.

Hur lyckades du själv behålla glädjen under den här tiden?

– Jag hade inte tråkigt en sekund när jag läste in den. Det var oavbrutet fascinerande och spännande i fyra månader. Kapitlen är så varierade. Olika äventyr, som Joyce själv kallade dem.

Med tanke på att du läste Ulysses sju eller åtta gånger. Har du läst den igen sedan dess?

– Nej, men jag bläddrade i den före den här intervjun och blev lite sugen faktiskt.

Men jobbet som inläsare kan väl inte alltid vara lika roligt. Vad gör du när du inser att du har tackat ja till en bok som du tycker är riktigt dålig?

– Jag har tur för jag är nyfiken på väldigt mycket och då är det lättare att hitta det som är roligt i en bok, oavsett vad jag tycker om kvaliteten generellt.

En kollega i branschen, Katarina Ewerlöf, upplever inte alltid detsamma. Att gå in i studion, som hon har låtit inreda hemma, beskriver hon som att gå ”via en landgång över till en okänd farkost”.

– Är boken bra är det bara att segla vidare mot horisonten. Är det en sämre bok letar du efter en livbåt som du inte får hoppa i, säger Katarina Ewerlöf.

Hon vill – till skillnad från Reine Brynolfsson – ogärna veta för mycket om boken som hon ska ta sig an.

– Jag läser inte från pärm till pärm innan, för jag vill att texten ska uppenbara sig för mig i studion. Är det en deckare vill jag också känna den spänning som jag ska förmedla till lyssnaren. Vi upptäcker mördaren tillsammans, kan man säga.

Därmed inte sagt att Katarina Ewerlöf bara slår sig ner framför mikrofonen och läser. Innan hon tar sig an ett projekt analyserar hon till exempel specifika uttal, vilka karaktärer som finns i boken och vilken relation de har till varandra.

– Du måste sätta ensemblen lite, men sedan är det egentligen bara att börja. Är det något jag tycker är bra går det väldigt lätt, men är det något jag inte riktigt gillar så får jag jobba dubbelt för att hitta rätt skjuts.

Även bra böcker kan ställa krav. Vid inläsningen av Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam tvingades Katarina Ewerlöf stanna upp med jämna mellanrum eftersom hon upplevde den som ”så drabbande”.

– Jag var tvungen att ta pauser för att gråta. Privata Katarina, det jag verkligen känner, får inte smeta av sig på uppläsningen. Så jag fick torka tårarna, andas lite och börja läsa igen, så att det inte märktes att jag hade bölat.

Sådana överraskningar hör dock till ovanligheterna. Efter alla år som uppläsare vet hon oftast vilken typ av historia som väntar, utan att ha bläddrat sönder manuset framför sig. Erfarenheten av att läsa högt går långt tillbaka i tiden.

– Det härrör faktiskt till innan jag kom in på Scenskolan, när jag jobbade inom hemtjänsten parallellt med litteraturstudier, säger hon.

En av de återkommande vårdtagarna var blivande journalist som hade blivit blind på grund av sin diabetes. Varje gång Katarina kom på besök bad han henne att läsa högt det han hade skrivit.

– När jag skulle sluta min anställning tipsade han mig om att börja läsa in tidningar och böcker för Synskadades riksförbund. Det blev en fantastisk skola för mig som skulle bli skådespelare, för jag fick direkt börja jobba med musiken i texten.

Tempot. Musiken. Rytmen. Såväl Katarina Ewerlöf som Reine Brynolfsson återkommer till detta när de reflekterar över inläsandet.

– Vilken puls en bok har känner du ofta redan på första sidan, säger Katarina Ewerlöf. Där är författaren dirigent. Ska det här läsas framåtlutat? Eller är det mer laid back, lite jazzigt? Det roligaste med att läsa in är att hitta det där tempot.

Grönt te är helt avgörande.

Reine Brynolfsson berättar att han i samband med Ulysses valde att läsa om redan inlästa kapitel flera gånger. Inte för att det var något fel med tidigare version, utan för att se vad som uppenbarade sig.

– För det kan hända att det får en annan ton. Du vill komma åt de där variationerna och förändringarna i rytm, säger han.

Det finns mer som förenar dem. Båda avslöjar att de alltid sitter ner och läser. Och att de har trick för att hålla strupen ren.

– Vatten. Alltid vatten, säger Reine Brynolfsson.

– Grönt te är helt avgörande för att läsa in en bok, fastslår Katarina Ewerlöf.

Bokinläsarna är också ense om att de, trots att de befinner sig isolerade i en studio, förnimmer en mottagare. Reine Brynolfsson har inte definierat mottagaren närmare, utan tänker sig snarare att den film som det lästa spelar upp i hans eget huvud ska förmedlas vidare till den som lyssnar, var mottagaren än befinner sig. Katarina Ewerlöf vet däremot exakt var lyssnaren står.

– Någon frågade mig en gång om jag ser någon framför mig när jag läser. När jag tänkte efter kom jag till slut på att … ja, jag anar faktiskt en osynlig person, snett till vänster bakom mig i studion. Det är den personen jag berättar allt för. Och den där osynliga personen som jag inte vet ett dyft om är väldigt uppmärksam.

Fler utvalda artiklar