Den här artikeln är inte gratis.

Du får läsa eller lyssna eftersom GORDAN SARA är medlem och har delat den med dig.

Sara Gordans ”Natten” får Vi:s Litteraturpris

// Foto: Sanna Dahlén

Sara Gordans ”Natten” får Vi:s Litteraturpris
Peter Fröberg Idling

// Foto: Sanna Dahlén

Lyssna på artikeln

Efter många omvägar hittade Sara Gordan hem till sist. För den klaustrofobiska skildringen av en mammas vaka, förtvivlan och villkorslösa kärlek till sina barn belönas hon med Vi:s Litteraturpris.

Många som sätter sig att skriva finner det svårt. I tanken tycks allt klart och tydligt och enkelt, men att omformulera det till text är något helt annat.

För vissa är emellertid inte svårt svårt nog. Som en röd tråd mellan Sara Gordans böcker löper viljan att uppsöka motståndet, att vända sig mot sina egna och andras förväntningar.

Debutboken En barnberättelse (2006) var följaktligen ett medvetet brott med de poesimanus som förlagen dittills hade refuserat. Textens raka marginaler, pornografiska inslag och avsaknad av metaforer var motsatsen till dikterna. Och nästa bok, Uppställning med albatross (2009) vägrade att vara en berättelse. Skriven med surrealisternas omhuldade automatiska skrift, så byter den med associativa språng hela tiden riktning. När hon skrev den tredje, Martin Andersson – ett skuggspel (2013) föreställde hon sig att hon var en manlig författare (hon vill inte nämna vem), med hela den arsenal av expansivt orerande som det erbjöd.

Omvägar, kallar hon det nu.

– Det var ett sätt att gå runt det som skulle berättas, jag var mer intresserad av formen. Det jag har gjort med den senaste boken är att jag har slutat att ta omvägar.

Även det ett slags motstånd, med andra ord.

Vägen till den kortaste vägen var dock lång. Berättelsen om en ensamstående mor med två barn – dottern med diabetes, sonen med ett livshotande hjärtfel – skrevs först i flera helt olika versioner. Ett av manusen bestod av dikter, ett annat handlade om två barn som väntade vid floden Styx strand, utan att Karon tog dem med sig i sin båt. (Däremot fick Lazarus varje morgon kliva ombord, men skeppades sedan tillbaka varje kväll.)

De olika texterna ledde till slut fram till Natten. En stram och djupt gripande roman där modern letar om nätterna efter sin 14-åriga dotter, som med avstängd mobiltelefon försvunnit iväg med bekanta som skolkar och missbrukar. En mardröm för varje förälder. Och en än värre marritt om det – bokstavligen – är livsviktigt att ungen regelbundet tar sitt insulin.

Men den kondenserade och stramt komponerade romanen handlar också om ett älskat barns frigörelse från sin förälder. Att tonåren kan vara en kris för en ung människa finns gestaltat i ett otal böcker och filmer, men det kan också vara en kris för en mor.

Med en nyfödd bebis följer ett icke förhandlingsbart ansvar. Barnet måste vårdas och skyddas mot allt ont. Men när upphör det ansvaret? När barnet fyllt 14? Nyss var hon ju en hemmakär 12-åring? Romanens mor kan inte ta den risken. Hon gör därför allt för att undsätta sitt barn, som inte alls vill bli räddad.

Det är moderns berättelse vi läser – perspektivet är genomgående subjektivt. Som det formuleras i romanen:

*”Långt senare ska allt det här vara glömt. Jag ska säga, tänk att du bodde borta från oss i flera månader och du ska svara, jag vet, det är så konstigt. Och jag ska fråga, kommer du ihåg hur det var? Och du ska svara, jag vet inte, det är ju så länge sen. Långt senare ska det här vara över, jag lovar, och allt som finns kvar är berättelsen. Och du ska säga, mamma, det var inte så där det var, och jag ska svara, nej, inte för dig.”*

Sara Gordan är noga med att understryka att romanen är fiktiv, även om det finns beröringspunkter med hennes eget liv. Eftersom berättelsen redan hade bearbetats i flera misslyckade manus var det i första hand tekniska svårigheter som tillstötte när hon slutligen hade hittat rätt form. Exempelvis hur en roman, där desperationen medför en kraftig framåtrörelse, förblir intressant för läsaren när saker och ting börjar att bli bra igen.

– Det var en utmaning. De delar som bygger på riktiga minnen visade också att ordet minnesarbete är en bra beskrivning, när man försöker att minnas något som ligger långt bak i tiden. Man tenderar ju att bara spara höjdpunkterna i tillvaron, men hur såg en vardag ut? För mig var det väldigt fint att få återvända dit.

Att de egna barnen bitvis stått förebilder för barnen i boken var också något Sara Gordan givetvis hade att förhålla sig till.

– Paradoxalt nog blev deras pyjamasar det mest ömtåliga i romanen. Man kan ju tänka att det är andra saker i boken som är mycket svårare. Och även om de flesta barn har pyjamas, så kändes det så otroligt intimt när jag tänkte på mina egna barns små pyjamasar. Det var något så ömtåligt med det.

Föreningen av en litterärt förfaren författare och en djupt berörande berättelse är Sara Gordans publika genombrott. De tidigare böckerna har fått fina recensioner, men kanske inte vält några kiosker. Förväntningarna inför utgivningen av Natten var följaktligen lågt ställda.

– Jag var lite orolig att folk skulle hoppa på den autofiktiva antydningen och bli arga och tycka att det var en jättedålig bok av en jättedålig mamma. Jag hoppades att den skulle få några recensioner, men antog att den liksom de tidigare böckerna skulle bli en tredagarshändelse och sedan kunde jag gå tillbaka till mitt.

I Stockholms fulaste hus.

Några påhopp blev det inte och inte heller en tredagarshändelse. Recensionerna var översvallande och boken så efterfrågad att den har blivit både ljudbok och pocket. Utöver Vi:s Litteraturpris har den även tilldelats SvD:s dito och nominerats till Sveriges Radios romanpris.

– Jag är glad att den blir läst. Det är många som hör av sig och säger att boken har tröstat dem eller fått dem att känna sig sedda eller varit ett sällskap för dem. Jag tänkte att den kanske hade det i sig, och jag är väldigt glad att det har blivit så.

Det var i Sara Gordans eget läsande som skrivandet en gång började. Föräldrarna skilde sig tidigt. En av moderns väninnor gick också igenom en skilsmässa vid samma tid och lösningen på bostadsproblemet var att de bägge mammorna flyttade ihop i en lägenhet på Södermalm i Stockholm. Den låg, enligt Sara Gordan, i ”Stockholms fulaste hus”.

– Det roliga är att det huset är mitt lyckliga barndomshem.

Hemmet låg också vid en tungt trafikerad gata. Eftersom hon därför inte var fri att springa ut och leka så satt hon hemma med böcker, lånade på det närliggande biblioteket.

Efter ett par år träffade mammorna nya män. Ett tag bodde de alla i den mörka lägenheten.

– Det var roligt. Jag tror att jag har fått med mig ett ganska brett familjebegrepp.

Det var en uppväxt i en intellektuellt stimulerande miljö. Sara Gordans morfar, Kurt Gordan, hade kommit som ensamt flyktingbarn från Hitlertyskland, men etablerade sig med tiden som psykolog. (Han och hustrun Lisbet Palmgren hade under ett par år en Fråga psykologen-spalt i Tidningen Vi.) Modern följde i hans yrkesmässiga fotspår. Sara Gordans moster är barnboksförfattaren Kajsa Gordan.

Den myckna läsningen inspirerade till att försöka själv.

– Jag tror att jag skrev min första ansats till ett litterärt verk när jag var sju år gammal. Jag minns att den hette Prinsessan som fångade drakar och att jag tyckte att det var en kul twist.

När hon blev äldre lockades hon av poesin.

– Det gick inte så bra. Jag gick någon liten skrivarkurs, men jag var annars inte i ett sammanhang där jag fick någon respons. Jag började på universitetet och försökte hitta en lösning på tillvaron så att jag kunde skriva.

Litteraturvetenskapen blev en respit från författarambitionerna.

– När man ska skriva en bok måste man uppfinna hjulet på nytt, men på litteraturvetenskapen finns det ju ramar som gör allt lättare – man vet att man ska ha noter, vad som är akribi och så vidare. Det tog bort stressen att lyckas som författare, eftersom jag kunde lyckas med något annat.

En möjlighet till extrainkomst var att sälja texter till tidskrifter. I Tidningen Vi:s arkiv återfinns följaktligen två noveller av Sara Gordan, som publicerades på 90-talet. Hon fick även in en dikt i en antologi som Stockholms länstrafik gav ut. Den arvoderades med en tusenlapp, som ironiskt nog inte användes till ett månadskort utan en cykel.

– Den gick sedan under namnet Diktcykeln.

Nu för tiden är Sara Gordans främsta förvärvsarbete översättning från franska. Bland de författares verk som hon regelbundet ikläder svensk språkdräkt är Hélène Cixous, Michel Houellebecq och Laurent Binet.

– Det är väldigt roligt och inspirerande. Jag blir en bättre författare av det. Man får liksom vara inne i verkstaden, utan att ta ansvar för annat än språket. Översättning är ett slags method acting, man måste vara en annan författare, oavsett om man gillar vad den gör. Man skulle kunna tro att jag lär mig en massa mer franska, men jag är för gammal – jag slår upp samma ord gång på gång. Men min svenska blir bättre.

Om den Sara Gordan som debuterade 2006 hade fått ett exemplar av Natten i handen, vad tror du att hon skulle ha tyckt om den?

– Jag tror att hon skulle ha blivit lite imponerad. Jag hade inte kunnat skriva den då, den består ju av all kunskap som jag har införskaffat mig. Jag tänker på stora författare, som Kerstin Ekman, hur de har fortsatt att mogna. Nu jämför jag mig förstås inte med henne, men det är ju något med att man lär sig saker längs vägen.

Fler utvalda artiklar