Sara-Vide Ericson: ”Till slut handlar den bara om sex”

Hyllade konstnären Sara-Vide Ericson hade hamnat i ett tillstånd av total energilöshet och dödsångest. På en isbrytare till Nordpolen förändrades allt.

Det ligger ett tunt lager blått pigmentdamm över golvet i Sara-Vide Ericsons ateljé. Hon brukar inte använda blått eftersom hon tycker att det är en svår färg, och nu är den överallt. Vi har precis varit på Biltema i Bollnäs och köpt ett stort paket skoskydd i plast, för till helgen kommer ett sällskap från Moderna Museets vänner på besök tillsammans med nya chefen Tone Hansen. Vanligtvis släpper Sara-Vide Ericson sällan in någon i sin skaparprocess. 

– Men man vore ju dum i huvudet om man skulle neka det största statliga museet. Och dessutom förstöra deras skor. 

Hon är i slutskedet med arbetet inför den kommande separatutställningen Drift på Liljevalchs i Stockholm. Det står målningar överallt i den stora hangaren, lutade mot väggarna och uppställda på metallvagnar på hjul. Hon rullar undan de verk som inte är klara, påpekar dess brister. 

– Isbjörnen ser förskräcklig ut, titta inte så noga på den. Ögat är helt fel. 

Men det ser såklart inte jag. Jag sugs in i polarlandskapen, det är svårt att låta bli. Vart jag än tittar glittrar ett isflak, ett öppet hav, en halvnaken kropp. Den största målningen är nio gånger fyra meter och täcker nästan en hel vägg. Den heter Conjunction och är en sol, eller är det måne, över ett islandskap. Den strålar av ljus och det är svårt att förstå att det alls går att måla så här. 

– Alltså tycker du att den är stor? Innan jag hade börjat måla dukarna kändes den enorm, jag bara, fy fan. Nu känns den jätteliten. 

Titeln kan tolkas på många sätt. Att vara på drift, både bokstavligt och själsligt. Att driva till havs. Att driva sig själv till vansinne. I många år har Sara-Vide Ericson skildrat den böljande hälsingska naturen i allt råare målningar, kärr och våtmarker, ofta med sig själv som subjekt. Det har inte behövts något blått pigment, förrän nu. 

När Sara-Vide Ericson ansökte om att få följa med som konstnär på en isbrytare till Arktis visste hon inte att resan skulle ställa hela livet på ända. Hon trodde att det redan var kört. I sex år hade hon blivit allt sämre i en autoimmun sjukdom, tagit cellgifter, sprutor i knäna varje vecka, stått på flera mediciner, fått reda på att hon hade ett hjärtfel och tänkt att hon skulle dö. Hon orkade knappt leka med sin dotter Varja, fick släpa sig till ateljén. Den hyllade utställningen Subterranean hunger som öppnade i Köpenhamn våren 2025 och som visades fram till nyligen i Norrköping kom till i ett tillstånd av total energilöshet och dödsångest.

Det var Sara-Vides dåvarande man och konstnärliga samarbetspartner Christian som föreslog att hon skulle söka. Han såg att hon bara var ett skal. 

– Jag har aldrig varit på en båt, så jag visste inte vad det innebar. Och så är jag ju rädd för folk. Men jag blev besatt av tanken på att vara en utsänd, så som människan alltid gjort, skickat en löpare ur flocken som kanske kommer tillbaka med upplysning eller bara försvinner. 

– Jag tror att jag var trött på att måla Hälsingland också, jag var liksom klar med jord och mylla. Det var det som var hela poängen. Jag var helt tom. 

Två månader vid Nordpolen är en lång och omskakande resa för vem som helst, men för Sara-Vide Ericson ledde färden på Oden till en fullständig isbrytning på insidan. 

– Först tyckte jag mest att det var spännande och lite sexigt att alla hade samma kläder på sig, allt stål på båten, att vi kändes som en Marskoloni. Men ju längre bort man kommer från land så övergår allt till en intighet. Det finns inget utanför skeppet som refererar till en mänsklig skala, det blir omöjligt att definiera avstånd. Det speglas inåt också. 

Ett femtiotal av verken är målade ombord. Hon lägger ut dem alla på betonggolvet. De är råare och mörkare än hur hon brukar måla, delvis på grund av båtens krängningar och bristen på ordentligt ljus inne i hennes arbetscontainer på däck. 

– Det tog ett tag att vänja mig, men till slut målade jag jättebra tillsammans med båten. Den blev som en till kropp. Eftersom jag kände mig så bortkopplad så tänkte jag inte på att någon skulle se det jag gjorde. Jag var inte rädd för att bli bedömd eller att inte vara duktig nog. Det är klart att det gör någonting med måleriet. 

Ett tag hamnade hon i en sorts extas, en total förlösning. 

– Jag kände att målningarna blev helt otroliga. De har någonting i sig som jag har letat efter måleriskt i hela mitt liv. En essens. 

Sara-Vide Ericson hann knappt gå ut Kungliga Konsthögskolan 2009 innan hon blev upplockad av ett etablerat galleri. Sedan dess har hon har ställt ut kontinuerligt, både här hemma och utomlands. Hennes målningar blir allt större, lagren oljefärg tjockare och känslorna djupare.

I somras skildrade hon sitt intensiva förhållningssätt till både livet och konsten i radio. Sommarpratet fick sannolikt en del lyssnare att sätta kaffet
i vrångstrupen. Redan åtta sekunder in slår hon fast att ”att måla är som att knulla”. Dramatiska händelser som hade kunnat fylla hela program för någon annan släpps i bisatser, som små bomber. Som att hennes pappa plötsligt avled i New York och familjen fick identifiera honom i ett kylrum på flygplatsen. ”Då nämnde jag inte ens att han dog dagen efter mitt bröllop.” Att hon hotat sin mamma med kniv. ”Det minns hon inte, hon störde sig mest på att jag kreddade pappa mer än henne i programmet.” Att hon har som regel att man ska testa allt en gång och därför har provat nästan alla droger en gång och har ett barn. 

– Jag funderade mest på om det kunde tolkas som att jag bara har legat en gång, säger hon och garvar. 

Sara-Vide Ericson lindar inte in något. Beskrivningen av hur hon som tonåring medvetet driver sin ponny ner i en myr och hur den sliter för sitt liv innan de båda till slut lossnar resulterade i en anmälan till Granskningsnämnden för djurplågeri (anmälan lades sedan ned av Mediemyndigheten).

– Jag intellektualiserade varför jag pushar gränser och tar risker, varför vi människor har behov av att bruka våld både mot oss själva eller andra. Men folk blev väldigt upprörda å hästens vägnar och tyckte att jag var en hemsk människa. Det är intressant att de inte tycker synd om mig, barnet som vuxit upp
i en våldsam miljö och uppenbarligen måste föra det vidare på något sätt.

Idag rider hon inte alls. För ett par år sedan, i takt med att sjukdomen eskalerade, tänkte hon att det skulle göra henne gott att lämna ateljén och få lite träning och D-vitamin. Men ridandet blev maniskt, hon köpte fyra hästar på ett par år och till slut blev det för mycket. 

– Vi sitter faktiskt på en av dem nu, säger hon och pekar mot golvet.

Jag tittar ner. Mina fötter vilar mot en brun och vitfläckig djurhud, som även den har fått en ljusblå ton av pigment.

– Hon hette Daria och såg ut precis som de prickiga hästarna på de första grottmålningarna i södra Frankrike. Plötsligt stod konstens ursprung av kött och blod framför mig och jag bara, jag måste köpa henne så jag kan måla henne.

Och sedan flå henne?

– Det visade sig tyvärr att hon var halt och därför folkilsken, så till slut behövde hon avlivas. Samma dag som slaktaren kom fick jag ihop målningen – har du sett den?

Hon går till skrivbordet och letar upp en monografi som gavs ut i samband med en utställning på Svenska institutet i Paris 2023. I den finns Daria, vackert vit med bruna fläckar. 

– Han hade precis avblodat henne och tvättat knivarna när han kom in och såg den färdiga målningen. Sedan hade vi världens finaste samtal om döden. Efter en stund ringde han från lastbilen och frågade om jag ville ha skinnet. Jag tänkte, vad skulle Georgia O’Keeffe gjort? Så jag sade ja. Och nu ligger hon här. 

När Sara-Vide kom hem från Arktis flyttade hon ateljén från hemmet i Älvkarhed till den nybyggda hangaren i Bollnäs. Målningarna hon såg i sitt inre krävde utrymme, en större kostym hon längtat efter men inte trodde var möjlig. Sedan frågade hon sin man Christian om de skulle skiljas. Det tyckte han. Nu bor hon i en liten lägenhet i närliggande Alfta, de delar vårdnaden om dottern Varja och han är fortfarande hennes konstnärliga kompass som styr henne rätt, bygger vagnar åt verken och hjälper till att bolla fram dess titlar. 

– Jag hade alltid tänkt att konsten och livet, äktenskapet, var så hopblandat, att jag inte skulle klara mig utan det. På båten insåg jag min egen kapacitet, jag växte liksom upp. Samtidigt fick jag ha honom kvar. 

Känslan av extas är bibehållen både i konsten och kroppen. I sommarpratet berättar hon om mannen hon träffade på isbrytaren. Hur åtrån och sedan kärleken växer fram ombord kommer besökaren att kunna ta del av, i detalj, i loggboken som Sara-Vide Ericson förde under resan och som kommer att ges ut i bokform i samband med utställningen. Hon visar mig ett utkast. Det känns som att tjuvläsa en dagbok. Småaktiga noteringar om hur hon stör sig på sin hyttkamrat och lider av att behöva dela sin arbetscontainer. Hur hon känner sig ensam i gruppen, förvirrad och samtidigt överlycklig över att vara iväg. Den samiske meteorologen Nicke, major i flygvapnet, dyker upp allt oftare i loggarna. Han och de konstanta vibrationerna från motorerna väcker en kropp som länge varit i dvala. Medan fartyget tuggar sig igenom isen ses de på allt hetare möten i bastun, lär känna varandra djupare via båttelefonen om nätterna. När båten når hamnen i Svalbard gråter hon förtvivlat.

Loggboken är rå och privat, även med hennes mått mätt, och hon är lite orolig för hur den kommer att tas emot. 

– Den är som en trojansk häst. Som en bomb med äckliga kackerlackor som ni håller i handen nu, släkten. Man tänker ju att den ska handla om konst, men till slut handlar den bara om sex. 

Hon ler nöjt. I ett hörn i ateljén står ett långt arbetsbord på hjul som också är en liten sovkoj med öppning på långsidan. Där övernattar hon ibland när det blir sent. Den påminner om hytten ombord och ska fyllas med verk och tas med till Liljevalchs. Den stökiga bädden för tankarna till den brittiska konstnären Tracey Emins banbrytande verk My bed från 1998.

– Fast min ska inte ha lika mycket mensfläckar.

Det piper från den smarta klockan som hon har runt sin handled. Den mäter bland annat puls och berättar för henne när hon haft en stressig dag och behöver ta det lugnt. 

– Då känner jag mig sedd. Alltså det är så kul. Och jag behöver ju det, jag har ändå drivit mig själv till en autoimmun sjukdom. Jag hade en personlig tränare ett tag och hon var så jävla fel för mig. Hon bara: ”Du måste pusha dig själv mer.” Och jag bara: ”Eh, jag tror vi ska vara försiktiga här. Du måste nog se min, liksom personlighet.” En gång yogade jag mig själv till diskbråck.

Men varför driver du dig så hårt?

– Man böjer väl på ryggen tills det inte går? 

Det som kan uppfattas som hårdhet, hänsynslöshet eller egoism är ofta en överlevnadsstrategi som grundas tidigt om man vuxit upp i en känslomässigt otrygg miljö, och kanske extra mycket om man också råkar vara äldst i syskonskaran. Sara-Vide Ericson har förvisso äldre halvsyskon, bland annat författaren och konstnären Eric Ericson, men växte inte upp med dem. Man kör på, trycker undan det jobbiga, men egentligen kapslar man bara in smärtan. Tills det inte går längre. 

Idag märker hon knappt av sin autoimmuna sjukdom och medicinerna håller på att sättas ut, en efter en. Sara-Vide Ericson tror att det är en kombination av uppbrott, extas och att hon började styrketräna regelbundet på båten. 

– Jag ska aldrig mer ha en hobby. Jag tränar för att jag ska orka måla. Och så ska jag älska för att jag ska stå ut med att leva. För att det är bra om jag lever, för då kan jag måla.

Nästa år gifter hon sig med Nicke vid Storforsen, Sveriges största vattenfall, i närheten av hans hemort Vidsel i Norrbotten. När de diskuterade platser tog han upp traditionen att gifta sig i brudens hemort och först då insåg Sara-Vide Ericson att Hälsingland inte längre känns som hemma. 

– Jag flyttade hem hit för att jag ville möta mitt monster och liksom ta tillbaka landskapet och mina minnen. När man är klar med det finns ju ingenting kvar. Det är en extrem frihetskänsla.

Läs mer:

Fortfarande det mest förbjudna?

Malena Ivarssons ”Mina liv” väcker frågor om sex efter Metoo

Suzanne Brøgger har en ostoppbar berättarglädje