Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!

Fru Lindgren – ungarnas favorit

Foto: TT

För 20 år sedan – den 28 januari 2002 – avled Astrid Lindgren. Sommaren 1947, dyker hon upp i helfigur i Vi för första gången. Alla vi barn i Bullerbyn ska gå som följetong i Vi, och den ännu inte världsberömda författaren tarvar en presentation.

Ur Vi nummer 25-26/1947.


Det var nog inte medvetet, men jag tittade faktiskt efter en lång och kraftig person med illande röd och rufsig kalufs med uppnäsa översållad av fräknar och klädd så där lite som det föll sig, när jag skulle träffa Pippi Långstrumps författarinna, fru Astrid Lindgren. Egentligen skulle hon också ha haft strumporna nerhasade och minst en sotfläck i ansiktet, men något kanske även Pippi lärde sig med åren! I stället kom det en slank och graciös varelse emot mig, vackert och genomtänkt klädd i brunt och milt turkos och med en road glimt i de lugna grå ögonen – om på grund av att jag svämmade över av påsar, paket och portfölj, som hon bums hjälpte mig att bära, eller om jag inte kunde behärska min förvåning över att Pippis ”mamma” såg ut så, det kunde jag inte gissa.

Egentligen borde vi kanske genast börja prata om Alla vi barn i Bullerbyn, som ska gå som följetong i Vi, men eftersom Pippi är förstlingsverket är det omöjligt att komma förbi henne. Pippi Långstrump fick första pris i en barnbokspristävlan för ett par år sen, och på mycket kort tid blev hon alla ungars favorit, stor och jättestark, oberoende av de vuxna och deras inkrånglade värld med tusen och en regler för hur man ska vara och inte vara.

– Pippi Långstrump har funnits till många år innan den där tävlan, berättar fru Lindgren. Det var min tös som skulle höra sagor ständigt och jämt när hon var liten, precis som alla andra ungar. Och en gång, när jag rakt inte visste vad jag skulle hitta på att berätta om, sa hon: ”Du kan väl berätta om Pippi Långstrump.” Var hon fick det namnet ifrån vet jag inte, det är väl sånt där som ungar finner på, men i alla fall blev Pippi och alla hennes äventyr min räddning för en lång tid. Och så skrev jag ner historierna en gång när jag låg sjuk – jag tänkte att det skulle vara roligt för tösen att ha när hon blev stor. När jag sen fick syn på tävlingsuppropet tänkte jag att man kan ju alltid försöka.

Knepet med att skriva för barn? Ja, jag vet inte om det behövs några knep för det, det enda är väl i så fall att man minns sin egen barndom väl. Inte bara att det året fick man resa till Stockholm för första gången och den sommaren fick man en särskilt fin examensklänning, utan hur man kände och tänkte och pratade när man var barn. Det verkar kanske självklart men när man har som arbete att dagligen plöja igenom barnboksmanuskript märker man hur viktigt just det där enkla är. Inga långa eller invecklade meningar, inga teoretiska resonemang, inga obegripliga ord, ingen förstucken moralisk pekpinne! Kanske kan man ändå inte få den rätta naturliga kontakten med ungarna: det är ju ganska vansinnigt att försöka sätta upp såna där regler, regler som man aldrig tänker på om man följer eller inte, när man sätter igång med skriverierna. Själv har jag väldigt bra hjälp i min flicka som alltid får vara försökskanin; kapitel efter kapitel läser jag upp för henne allt eftersom de kommer till. Ibland känner jag redan när jag läser att det är något som är galet och kan rita en kråka i kanten men ibland är det hon som säger att så där kan det visst inte vara! Jag skriver helst i sängen då jag varit sjuk och väntar på att bli feberfri, eller på kvällarna när jag lagt mig. Eller också ute. Som till exempel Mästerdetektiven Blomkvist, han kom till i vår roddbåt i Furusund. Och fort går det, så jag nästan skäms när jag hör hur många andra arbetar och sliter med sina böcker. Jag har liksom en lustig känsla av att boken redan är färdig när jag börjar skriva, jag står bara till tjänst med utskriften. Och ibland är jag själv lika nyfiken på vad som ska hända i nästa kapitel som någonsin de barn som läser boken när den är tryckt och färdig.

Fru Lindgren är en av flickorna från Småland. Hennes barndomshem var en bondgård strax utanför Vimmerby och från den gården har hon hämtat det mesta i Alla vi barn i Bullerbyn.

– Ingen av de andra böckerna har jag varit nervös för utom den, säger hon. Den är så till den grad enkel, där händer egentligen ingenting alls. Det är barn som leker och går i skola tillsammans, som hälsar på ”fröken” när hon är sjuk, läser tidningen för farfar, klär sitt klassrum med blommor och löv till examen, gräver grottor i höet på logen, rensar rovor för 40 öre raden, berättar spökhistorier, har födelsedagskaks och klär ut sig. Alltihop bara sånt som alla barn gör eller skulle kunna göra, om de bodde på landet.

– Alla ungar borde bo på landet förresten. Eller åtminstone ha sina rötter där på något sätt. Mina egna barn har fått slå rot i mitt föräldrahem och där har de fått den där sunda och lugna kontakten med jord och natur. För naturen får inte bara vara ett ställe där man gör nånting som den så ofta blir för stadsbor. Där man åker skidor, plockar svamp eller badar. Och alltid lämnar mer eller, mindre prydliga spår efter sig.

Jag skulle gärna vilja slå ett slag för den s. k. fria uppfostran.

Astrid Lindgren hör till de människor som genast får kontakt med barn. Spontant och naturligt och utan en massa fåniga frågor som annars plägar inleda samtal mellan barn och äldre. ”Vad heter du min lille vän, och hur gammal är du och är det roligt att gå i skolan” och mycket annat i den stilen.

– Jag önskar verkligen att vi äldre snart måtte lära oss respektera barnen, på allvar inse att ”små barn också är människor”, och ta konsekvenserna av det. I det sammanhanget skulle jag gärna vilja slå ett slag för den s. k. fria uppfostran. Det är alldeles för vanligt att människor menar att ”fri” uppfostran är det samma som frihet från uppfostran överhuvudtaget. Hittar ungar på all världens galenskap är det bara att ruska på huvudet och muttra något om ansvarslösa föräldrar och ”fri uppfostran”. Det är orättvist och försvårar och försenar utvecklingen på detta viktiga område. Liksom att all tvärsäker amatörpsykologi är mer till hinder för utvecklingen än rejält motstånd.

– Å andra sidan måste man erkänna att det ställs stora krav på den som vill leda sina barns uppfostran och utveckling ”fritt” – ett ansvar som känns nästan kusligt varje gång man verkligen besinnar det.

Tiden har vingar när man är tillsammans med Astrid Lindgren. Men nu ska hennes dotters examensklänning provas och det är en faslig väg från Ektorp till Regeringatan! Vi rusar till landsvägen och bussen och hinner varken se sländorna som dansar över de ljuvligt gammallila midsommarblomstren vid dikesrenen eller trasten som jublar i skogen där bakom. Bussen skymtar redan i backen och Astrid Lindgren ropar adjö och försvinner med snabba rådjurssprång till hållplatsen. Och jag står kvar och försöker finna ord för det klara sambandet mellan starka, bråkiga och osjälviska Pippi Långstrump, alla ungars favorit, som av en del vuxna anses riskabel för barnamoralen och Astrid Lindgrens kloka ord om uppfostran till frihet – frihet under ansvar.