Svenskarna i Ukraina – så hanterar de rädslan

I boken Blågula kriget träffar journalisten Alex Voronov en rad svenskar som valt att åka till Ukraina som volontärer för att på olika sätt kämpa mot den ryska invasionsmakten. Vad driver dem? Hur stora risker är de beredda att ta? Vad tror de om livet efter kriget?

  • 23 min
  • 22 nov 2023

Svenska Tilde Addenbrooke tillsammans med soldaterna Jegor Firsov och Serhij Volkov. Addenbrooke sade upp sig från sitt jobb för att flytta till Ukraina. // Foto: Anders Hansson/DN/TT

Svenskarna i Ukraina – så hanterar de rädslan
Alex Voronov
Prova idag

Lyssna på artikeln

I boken Blågula kriget träffar journalisten Alex Voronov en rad svenskar som valt att åka till Ukraina som volontärer för att på olika sätt kämpa mot den ryska invasionsmakten. Vad driver dem? Hur stora risker är de beredda att ta? Vad tror de om livet efter kriget?

Det här är ett utdrag ur boken Blågula kriget – om svenskarna som slåss för Ukraina av Alex Voronov. Den kommer ut den 22 november på förlaget Volante. I kapitlet träffar vi bland andra hjälparbetaren Tilde Addenbrooke, soldaten Oliver Mets och sjukvårdaren ”Sten”.

”Är du inte rädd?” Frågan är en av de absolut vanligaste som ställs till dem som tillbringar mycket tid i Ukraina. Den låter rak och enkel men är i själva verket svår. Här finns ofta inget svar som är både ärligt och snabbt.

Sten har, när han fått frågan av journalister, dragit sig för att svara uppriktigt eftersom frågan kräver ett långt resonemang. Han har varit orolig för att hans svar ska uppfattas som råbarkat och han själv som känslomässigt avtrubbad om han inte ges utrymme att lägga fram alla nyanser.

Rädsla är en kritisk faktor i hans arbete, varför Sten har tänkt på och läst mycket om ämnet. Förenklat delar han in människor i tre typer sett till hur de reagerar på extrem fara. Den första persontypen fungerar inte alls. Hon eller han ”bryter direkt” – drabbas av panik och beter sig oförutsägbart och irrationellt.

Den andra typen blir rädd men lyckas kontrollera sin rädsla och utföra uppgiften. Problemen kommer efteråt i form av olika psykiska men.

Den tredje typen är den som Sten tror att han tillhör. Han konstaterar bara att faran finns och att han måste agera därefter. Men han upplever ingen skräck, oro eller något annat som man traditionellt förknippar med rädsla. Och han ser att flera av hans kollegor fungerar på samma sätt, däribland svensken Johan.

I ett krig finns också situationer där rädslan överlappar med andra starka känslor som till och med yrkesmilitärer är olika bra på att hantera.

Sten säger att det delvis är en träningssak hur man står ut med rädsla, men det finns också något som Sten kallar ”psykologisk resiliens” och som man inte kan förändra i grunden. Det existerar tekniker som man kan lära sig men de räcker bara en bit.

– Om man i träning utför en viss uppgift tio tusen gånger, till exempel att använda en tourniquet på en blödande, så sätter det sig i ryggmärgen och man kommer i en krigssituation kunna utföra uppgiften under stress. Men man kommer inte kunna påverka hur man mår efteråt.

På en ledande fråga svarar Sten att ja, det underlättar att inte ha en partner och barn hemma i Sverige, att inte behöva ta hänsyn till sådant, inte tänka på dem.

När det gäller mentala tekniker har Sten ett särskilt sätt att förhålla sig till de sårade soldater som han har hand om, något som han har tagit med sig från arbetet inom akutsjukvården i Sverige.

– Jag tänker på de skadade som projekt som jag måste genomföra, inte som människor som lider. Om jag skulle se dem som människor, skulle jag må dåligt och inte kunna jobba.

Sten återvänder ofta till detta, om vikten av att hålla distans till arbetsuppgiften för att orka. Han har kollegor, också i akutvården i Sverige, som inte har kunnat ”koppla från” på det sätt han gör. Eller att de har kunnat göra det när de har utfört vårdinsatser på vuxna men tagit väldigt illa vid sig när de haft att göra med skadade barn. De kollegorna har inte blivit långvariga i yrket, säger Sten.

Den här tekniken, som Sten talar om, bör inte förväxlas med avsaknad av empati. När allt kommer omkring var det medkänslan som förde honom till Ukraina. Han åkte ner för att bistå människor som blev utsatta för övergrepp. I stunden är det dock viktigt att skydda sig själv för att kunna jobba längre och hjälpa fler.

Är dessa känslor runt arbetet något som Sten tar med i de kurser som han håller för ukrainarna?

I den bästa av världar vore det önskvärt. Under den officersutbildning som Sten påbörjade i Sverige lades mycket tid på moral och filosofi. Det var många och långa diskussioner som fick kadetterna att öppna sig. Det är ett sätt att lära känna sig själv, något som man sedan har nytta av i det påfrestande arbetet.

I hans kurser i Ukraina finns inte detta. Han ser det som både en tids- och kulturfråga. Sten och de andra utbildarna har bara några veckor med varje soldat och fokuserar därför på ett fåtal praktiska moment, de som räddar liv. Han uppfattar också att dylika samtal inte ligger i den ukrainska kulturen, eftersom det finns ett visst motstånd hos män att prata känslor med varandra.

Tilde då? Ja, hon är likadan, hon upplever ingen rädsla, säger Sten som känner henne. Och så är det uppenbarligen. I oktober ber jag henne i ett sms att beskriva de tillfällen då hon har varit rädd i Ukraina. Hon svarar att hon inte har varit rädd någon gång men att det kanske kommer.

Men om det inte är rädsla, exempelvis när det smäller, vad är det då?

– Mer en analys. ”Det där var inte så nära” och så vidare.

Och så skriver hon igen:

– Låter det rimligt?

Liksom Sten är hon lite bekymrad över att uppfattas som orimlig på grund av sin avsaknad av rädsla, åtminstone i ordets gängse betydelse, som skräck inför omedelbar fara.

Vid ett tillfälle, före Kupjansk, frågar jag Tilde om hon någon gång varit under beskjutning.

– Nej, det kan jag inte säga att jag har.

Men det är klart att hon hade, hon såg det bara inte så. Det går inte att jobba med täta hjälpleveranser till frontområden utan att hamna under beskjutning.

Tillfället i Kupjansk, då jag var med, var ett sådant. Men det har funnits fler.

SVT har visat dokumentären Strida eller dö med ett inslag där tv-teamet är med på en evakuering i Siversk 20 augusti 2022. Tilde är med, liksom Lee och Chester.

De hämtar några kvinnor som sitter i en källare och bara vill därifrån. Granater slår ner nära.
SVT-reportern Bengt Norborg, som har bevakat krig ända sedan Bosnien på 1990-talet och nu åkte ut med volontärgruppen, säger att detta var en av de mest intensiva krigsupplevelser som han har varit med om. Han beskriver Tilde som ”rätt cool” i situationen och att hon inte heller var skärrad i bilen på väg tillbaka.

Så nog hade Tilde varit under beskjutning. Men hon såg det inte så och hade fokus på annat i stunden.

Alex Voronovs bok ”Blågula kriget – om svenskarna som slåss för Ukraina” ges ut den 22 november.

Oliver har reflekterat mycket över rädsla och angränsande känslor. En central del av det är relationen till anhöriga.

– Hur mycket skadar jag dem med min död?

Här finns egentligen inget svar. Det går inte att veta. Hur mycket är ”mycket”?

Och om man lyckas resonera sig fram till ett svar, vad ska man göra med det?

I Olivers fall kokar det ner till frågan om att åka eller inte åka för att strida, där hans beslut blev att ge sig i väg. Striden som avgör den närmaste framtiden, inte bara för Ukraina utan även för Sverige och Estland, utspelar sig här och nu.

Oliver är tränad för att utkämpa den. Alltså måste han göra det. Så ser han det.

För en soldat finns en rad andra frågor att förhålla sig till och känslor att hantera. Förutom risken att själv dö.

Vad händer om jag tas till fånga?

Hur hantera stupade kamrater?

Hur ska man se på fienden?

Det sista först. Fienden är soldater som har till uppgift att oskadliggöra en, liksom ens egen uppgift är att oskadliggöra dem.

Sedan finns det större frågor, om mål och mening, men striden kokar ner till detta enkla. De på andra sidan har en uppgift. Det är inte personligt och man får inte göra kriget till något personligt i relation till fienden, understryker Oliver.

Fångenskap då?

– Jag har inte personligheten att dra sprinten, säger Oliver och utvecklar:

– Det finns mycket töntigt machosnack om att aldrig låta sig tas till fånga, spara sista kulan till sig själv och så vidare. Det är viktigt att bryta ner sådana destruktiva föreställningar.

I verkliga stridssituationer är det ofta varken möjligt eller etiskt försvarbart att ta sitt eget liv. Att utlösa en handgranat och ta med sig fiender är något som förekommer, men betydligt mer i soldatpratet än i verkligheten. För det är inte så enkelt. Många som tas till fånga blir sårade eller på andra sätt tagna ur stridbart skick. Åtskilliga förlorar medvetandet och vaknar upp i fångenskap.

Den etiska sidan av saken är att det är bättre att överleva och komma till nytta för sin omgivning, kanske till och med återvända till striden, än att välja döden.

– Det är inte skamligt att kapitulera, säger Oliver.

Och så exemplifierar han med den största ukrainska kapitulationen under kriget, den i Mariupol den 20 maj 2022.

Det skedde efter ett utdraget försvar av staden, ända sedan 25 februari, med en sista strid i stålfabriksanläggningen Azovstal, som inleddes den 10 april.

Omkring 2 400 ukrainska soldater gav sig. Kärnan tillhörde Nationalgardets specialregemente Azov men där fanns även över tusen personer ur andra enheter.

Azovstals försvarare var omringade och avskurna från försörjning utifrån och hade många skadade i behov av omedelbar vård.
Stridens natur var sådan att försvararna var uppdelade i flera grupper på olika platser i Azovstal, där vissa hade fått slut på allt och det inte var möjligt att få fram något till dem.

Oliver menar att Azovs och de andras beslut att kapitulera var exempel på gott ledarskap där man i en hopplös situation räddade liv i stället för att fortsätta en fruktlös strid. Ukrainarna i Mariupol hade redan hållit ut längre än vad de allra flesta trodde var möjligt. De hade bundit mycket ryska stridskrafter i ett kritiskt skede av kriget, vilket Ukrainas armé hade nytta av på andra frontavsnitt.

Självklart har Oliver försökt föreställa sig hur det skulle kunna bli att hamna i rysk fångenskap.

Utifrån andras berättelser har han en hygglig bild av vad det handlar om. Inhuman behandling och till och med tortyr är sådant som man får räkna med när det gäller Ryssland. Här gäller det att vara realistisk. Om tortyren syftar till att få fram information är Olivers slutsats att det inte går att stå emot.

– Hur mycket smärta tål jag? Sannolikt inte mycket. Det gäller då att som enskild soldat inte sitta på så mycket information att dess röjning orsakar så mycket skada.

Utväxlingen visade att det går att överleva.

Soldater tar förstås intryck av de krigshändelser som hamnar i offentligheten. Sociala medier och den breddade publika arenan – där krigsinslag filmas, publiceras och omedelbart kan ses av väldigt många – har stor betydelse.

Ett av de starkaste och mest uppmärksammade filmklippen under kriget lades upp på ryska sociala medier 28 juli 2022.

Videon visar hur en rysk soldat kastrerar en ukrainsk krigsfånge. I ett annat klipp som publicerades dagen efter syns en tillfångatagen ukrainsk soldat, möjligen samma, mördas med ett skott i huvudet.

Oliver säger att den första reaktionen på kastreringsvideon i hans soldatkrets var stark: ”Döda dem.”

Eftertanken sa annat: ”Nej, vi följer krigets lagar.”

Att följa dem innebär, förutom att behålla sin mänsklighet, att öka sina egna chanser att överleva situationer där man är utlämnad i fiendens våld. När allt kommer omkring så är det vad krigets lagar är till för.

Så pågår diskussioner och det tar några dagar för de upprörda att lugna ner sig.

Oliver berättar om den lättnad som infann sig efter den stora fångutväxlingen 21 september 2022. Ryssland släppte då 215 ukrainska soldater som hade tagits till fånga efter kapitulationen i Azovstal. Utbytet var 55 ryssar samt den ukrainske oligarken Viktor Medvedtjuk, en mångårig Kreml-lobbyist och nära vän till Rysslands president Vladimir Putin, som stod åtalad för landsförräderi.

Fram till dess sågs fångarna från Azovstal som hjältar som sannolikt snart skulle dö. Vissa av dem gjorde också det. Vissa avled på grund av vanvård. Andra mördades på olika sätt. Den 29 juli sprängdes en byggnad i det ryska fånglägret Olenivka i Donetsk län. 53 ukrainska fångar tagna i Azovstal dödades. Ryssland hävdade att sprängningen kom av ett ukrainskt raketartilleriangrepp. Det ryska agerandet och en FN-utredning pekade dock mot att Ryssland sprängde byggnaden, mördade fångarna och ljög om det.

Fångutväxlingen visade att en annan utgång är möjlig, att rysk fångenskap inte är liktydig med döden.

Bland de 215 ukrainska krigsfångarna som släpptes fanns Azovregementets hela ledning liksom sammanlagt tio utlänningar. Däribland tre som hade dömts till döden av en påstådd domstol i en påstådd utbrytarrepublik i östra Ukraina. En svensk som hade tjänstgjort i Azov fanns bland de tillfångatagna och frisläppta. Utväxlingen visade att det går att överleva och återfå friheten, även om man tillhör ledningen i Azov som Ryssland utdefinierat som ”nazister” och gjort till en central måltavla i sin krigspropaganda.

Historien tar förstås inte slut där. Fler filmklipp med grymma ryska mord på ukrainska krigsfångar har publicerats. Fler fångutväxlingar har genomförts. Reaktionerna och känslorna pendlar mellan ilska, hat, hopp och acceptans. Och det går inte alltid att säga vad som dominerar.

En som studerat vad som händer i en soldats huvud är David Bergman. Han är major, doktor i psykologi, forskare vid Försvarshögskolan och författare till flera böcker i ämnet.

Bergman beskriver komplexiteten i de psykologiska utmaningar som möter de stridande. För trots att krig är något av det mest påfrestande som en människa kan utsättas för visar historien att de alla flesta hittar sätt att hantera det.

Bergman refererar till forskning på amerikanska veteraner från andra världskriget, på svenska veteraner från FN-missioner, samt på israeliska krigsveteraner. Alla dessa studier visade att förekomsten av psykisk ohälsa och självmord var mindre bland veteranerna än i kontrollgrupperna – män i samma ålder som inte varit i krig.

De allra flesta klarar bearbetningen utan psykologhjälp, antingen på egen hand med sådant som självreflektion och fysisk träning eller genom att prata med kamrater, gärna med dem som har liknande upplevelser. Inte minst är det viktigt att komma tillbaka till ett socialt sammanhang som familj och arbete. Sedan finns det svårare fall då professionell hjälp är nödvändig.

Bergman säger att ett psykologsamtal aldrig skadar men påpekar att det finns en risk med att automatiskt ställa alla veteraner i vårdkön, eftersom det kan passivisera dem. Det är bättre att de först försöker bearbeta sina upplevelser själva och söker psykologbehandling när det inte fungerar.

I likhet med Sten menar David Bergman att förmågan att hantera stridens påfrestningar är en kombination av anlag och utbildning, där generell begåvning styr graden av psykisk hälsa. En begåvad person är helt enkelt bättre på så kallade copingstrategier, på att hitta sätt att hantera jobbiga känslor. Man har bättre självinsikt, förståelse av varför man känner som man känner, och har bättre verbal förmåga och kan sätta ord på känslorna.

Många reaktionsmönster finns återgivna i populärkulturen. Bergman tipsar om den första scenen i filmen Rädda menige Ryan där de allierade landsätts 1944 på Omaha Beach i Normandie. Där presenteras en hel palett av de reaktioner som kan uppstå strax före och under strid. Vissa blir illamående och kräks, i en kombination av sjösjuka och förväntan. Andra blir paralyserade när det smäller. Några drabbas av religiös hänförelse. Sådant förekommer även hos personer som inte ser sig som gudstroende. Där finns även irrationellt beteende, cynism i form av överdriven brutalitet och lyteskomik.

Hur är det då med rädsla? Vad är soldaten rädd för? Vad säger forskningen? Även här blir slutsatsen kontraintuitiv. För det är inte döden som soldaten är mest rädd för. David Bergman menar att det beror på att de starkaste rädslorna är kopplade till något som en person kan relatera till, något som hon eller han upplevt. Och egen död har ingen upplevt. Däremot har de allra flesta upplevt misslyckande, svek, social uteslutning. Det är också det som soldater är mest rädda för, säger forskningen, att göra fel, att inte göra tillräckligt, att inte vara där för sina kamrater i ett kritiskt läge, att svika.

Fler utvalda artiklar