Sverige & Vilda Västern – en kärlekshistoria

Varför har svenskarna i alla år varit så fascinerade av Vilda Västern? Det undersöker filmvetaren Daniel Hånberg Alonso i en ny bok.

– Jag är egentligen inget stort fan av Vilda Västern, säger Daniel Hånberg Alonso med ett skratt när jag undrar varför han skrivit boken När svenskarna sköt skarpt.

Nähä, och ändå kommer du nu med en 500 sidor tjock bok om Vilda Västern – i Sverige?

– Jag har skrivit om film i över 20 år och hörde länge talas om en genre kallad ”Lingon-Western”, som skulle vara riktiga westernfilmer inspelade i Sverige av svenskar. Men det var först för några år sedan som jag bestämde mig för att ta reda på vad det egentligen handlade om. När jag började rota i saken visade sig att det genom åren har gjorts många fler westernfilmer i Sverige än jag hade trott. Och inte bara det, det har skrivits böcker, bildats sällskap och byggts en massa Vilda västern-städer. Aldrig hade jag trott att vurmen för Vilda västern var så stor i Sverige och jag kände direkt att jag ville utforska det.

Varför går vi svenskar igång på detta?

– Nyfikenheten på Vilda Västern har varit stark i Sverige ända sedan de så kallade ”indian-böckerna” kom på svenska i slutet på 1800-talet. Det har säkert att göra med den stora utvandringsvågen från Sverige från mitten av 1800-talet. Många svenskar hade släktingar i USA, och det fanns ett stort intresse för allt som hände på andra sidan Atlanten.

I Daniels bok finns ett stycke där Selma Lagerlöf citerar sitt eget sjuåriga jag som på 1860-talet skriver:

”För mig blir bekantskapen med indianboken Oceola avgörande för hela livet. Den väcker hos mig en djup, stark längtan att en gång åstadkomma något lika härligt. Det är den boken som gör att jag vid mina unga år redan vet att vad jag helst av allt vill syssla med under mina kommande dagar, det är att skriva romaner.”

– Sedan har vi tv, som spelat stor roll, speciellt under åren då det bara fanns en eller två kanaler hos oss, fortsätter Daniel. Och i Sverige har det visats mycket western genom åren.

Det beror inte minst på att Sverige 1959–1968 hade en tv-chef vid namn Nils Erik Bæhrendtz. Han var en stor westernfantast och såg till att köpa in ikoniska serier som Bröderna Cartwright och High Chaparral, som samlade enorma tittarskaror och formade flera generationer svenskars bild av Vilda Västern.

Sverige stod stilla när det var Bröderna Cartwright på lördagskvällarna, berättar Daniel i boken. Halva den vuxna befolkningen tittade – bingohallar och danspalats var förtvivlade.

Daniel berättar vidare att den historiska period som gett upphov till det enorma underhållningskomplex som westerngenren var och är, sträcker sig ungefär från slutet av amerikanska inbördeskriget till sekelskiftet – bara trettio år! Dessa tre decennier innehöll för de direkt inblandade mestadels tungt och enformigt arbete, så det är klart att de som gjort böcker och film av eran har varit tvungna att lägga till en hel del för att få det intressant.

I Daniels bok säger en svensk westernentusiast i ett plötsligt anfall av självinsikt:

”Det är inte verkliga livet vi är intresserade av, utan den förljugna Hollywood-cowboyens liv. Det är den drömmen som är så skön.”

Detta är ett återkommande tema i När svenskarna sköt skarpt, att vår uppfattning om Vilda Västern bygger på fantasier; romantiska, rasistiska och förenklade.

Jag ber Daniel nämna några uppenbara historiska felaktigheter i en vanlig westernfilm.

– För det första var det inte alls så våldsamt som det skildras i filmerna och böckerna. Ta till exempel de här så vanliga revolverduellerna – de har knappast förekommit i USA, utan är en import från de dueller som europeiska adelsmän i äldre tider ägnade sig åt när någon känt sig förorättad.

– För det andra: den påstådda friheten på prärien. Kofösarna jobbade ofta under närmast slavliknande förhållanden, ägda av storbolag.

– För det tredje själva cowboygestalten, som alltid är vit på film – tänk John Wayne, Gary Cooper och Clint Eastwood. I verkligheten var många cowboys afrikan-amerikaner eller mexikaner. Och det var mexikanerna som lärde européerna hantverket.

Det vi har sett på filmer och läst i böcker är alltså nästan alltid rena fantasier.

Daniel Hånberg Alonso visar i sin bok hur det var Vilda Västern som byggde Hollywood, och Hollywood som byggde westernmyten.

Under flera decennier dominerade de lukrativa westernfilmerna det amerikanska filmutbudet. Så småningom tröttnade både filmstudiorna och den amerikanska publiken, men då ryckte européerna till undsättning.

Med början på 1960-talet skapades här och var i Europa westernfilmer av ytterst skiftande kvalitet. Konstigt nog fick dessa subgenrer namn med matanknytning. Det började med spagettiwestern (Italien) som följdes av saurkrautwestern (Tyskland), kartoffelwestern (Danmark) och så vår svenska lingonwestern.

Daniel Hånberg Alonso har gått igenom de svenska westernfilmer som gjorts. Alla utom en är independentproducerade, det vill säga gjorda utanför det gängse, etablerade systemet.

Det är filmer där huvudrollerna innehas av karaktärer i stil med Åsa-Nisse, svensktoppsstjärnorna Sven-Ingvars och komikern Carl-Gustaf Lindstedt. I de fall då kändisar inte finns till hands har filmmakarna fått ta till kompisar, släktingar, grannar och andra som aldrig suttit på en häst, än mindre handskats med en revolver.

I Sverige nådde intresset för Vilda Västern sin peak på 70-talet, och det var märkligt nog samtidigt som en stark vänstervåg svepte över landet, och i det lägret solidariserade man sig gärna med olika urbefolkningar, även USA:s.

Mycket tål att skrattas åt i Vilda Västerns värld, där vuxna män lajvar pojklekar, men skildringarna av den amerikanska ursprungsbefolkningen är allt annat än rolig. ”Indianerna” framställs antingen som tjutande, blodtörstiga vildar alternativt outgrundligt visa orakel som lever i samklang med Moder natur.

Ett tragikomiskt exempel på det sistnämnda är det tal som skulle ha hållits 1854 av Suquamish-hövdingen Seattle. Det dök upp i svensk press 1975 och är häpnadsväckande framsynt när det gäller den vita mannens exploatering av naturen. Ett citat ur talet – ”Jorden hör inte till människan; människan hör till jorden” – blev ett slagord för den västerländska miljörörelsen och spreds på plakat, T-shirts och knappar. Problemet är att talet är fejk, det skrevs av en reklamare i Texas 1970.

Det var inte förrän 1990, och Kevin Costners succéfilm Dansar med vargar, som ursprungsbefolkningen på film skildrades på ett sätt som de flesta kunde acceptera. Och då var westerngenren i princip redan död.

Några westernböcker skrivs inte längre och på filmrepertoaren är genren sällsynt. Men i Sverige finns fortfarande ett stort antal westernparker där moderna män kan få leka av sig. För Vilda Västern är, och har alltid varit, en mycket manlig plats.

– Ja, det är en rätt dammig värld, säger Daniel – anakronistisk. Den enda plats som finns för kvinnor i de traditionella filmerna är nästan alltid på bordellerna. Men på senare tid har det faktiskt kommit dataspel där man kan placera sig själv i westernmiljö, och då inte bara i krogslagsmål utan även runt lägerelden, i vackra naturmiljöer och så vidare. De spelen attraherar även kvinnor och yngre.