Till försvar för: pigan Lina i Lönneberga

Vissa romanpersoner får ingen kärlek alls av sina författare. Men som läsare kan man ibland upptäcka andra sidor av sina litterära vänner. Vi har bett några kulturskribenter återupprätta misshandlade figurer i bokens värld. Först ut är pigan Lina.

I böckerna om Emil i Lönneberga framställs pigan Lina som både korkad och ibland även elak. Ta till exempel scenen där Emils mamma ber Lina att räkna upp de viktigaste högtiderna för att ”se hur slug Lina egentligen var”. Lina svarar med att räkna upp julen, påsken och ”Vimmerby marken” och alla tittar då snett på henne som inte vet bättre, och tror att en marknad är en kristen högtid. Hur dum får en bli liksom?

Men låt oss backa några steg här. Lina är en piga runt förra sekelskiftet på en liten gård i Småland och är vad det verkar mycket lågutbildad eller kanske rent av analfabet. Det är alltså inte konstigt att hon inte har stenkoll på läget. Hon har fullt upp med att laga mat och skrubba golv och mjölka kor dagarna i ända, och har ingen tid för kompetensutveckling.

Inte heller har hon någonstans att sitta och läsa ifred, om hon nu skulle vilja förkovra sig, eftersom hon bor i kökssoffan. Dessutom, hur skulle hon ha råd med fortbildning? Ester Blenda Nordström wallraffade som piga ungefär ett decennium senare och lyfte då just yrkesgruppens dåliga lön.

Så nej, Linas brist på allmänbildning är inte något hon ska klandras för eller något som ska skrattas åt, utan en fråga om klass och ojämlikhet som ska ses som en strukturell fråga.

Lina är också en tydlig antagonist till huvudpersonen Emil, då de är konkurrenter om drängen Alfred. Emil vill ha Alfred som lekkamrat och Lina vill ha honom som fästman. Läsaren märker snart att Alfred inte är särskilt intresserad av Lina, men istället för att vara rak och tala om det för henne, glider han in i en självpåtagen martyrroll och sitter plikttroget på trappan till drängstugan och vänslas med henne varenda lördagskväll fast han inte vill.

Trots att det är Alfred som är otydlig och inte tar ansvar för sina känslor så är det Lina som gestaltas som besvärlig och efterhängsen och som den som inte kan ta en hint. Men hur lätt är det att ta den där hinten för en piga vars enda möjlighet till avancemang är just genom giftermål? Är det konstigt att hon inte vill ge upp hoppet så länge Alfred inte säger tvärt nej, eller att hon ser Emil som ett hot mot sin enda chans till en framtid där hon inte är livegen?

Dessutom har Lina förmodligen uppfostrats enligt samma patriarkala modell som hänger kvar än idag, där kvinnor får lära sig att ta ansvar för männens känslomässiga inkompetens och kompensera för deras brister. Hon har sedan barnsben fått höra om den självuppoffrande kärlekens läkande kraft. Om hon bara ger tillräckligt mycket av sig själv, så kommer hon till slut att få lika mycket tillbaka från sin motsträviga partner, säger sagan.

Fast i verkligheten blir hon nog snarare utbränd av att ha en tretton timmar lång arbetsdag och dessutom tvingas hantera en snubbe med commitment issues som ditchar henne så fort han får chansen.
Så nej, vi ska inte se ner på Lina och vi ska inte skratta åt henne. Vi ska lägga en hand på hennes trötta axel och låta henne veta att vi står på hennes sida.

Emil i Lönneberga skrevs av Astrid Lindgren 1963.