Tone Schunnesson hyllar Ramqvist: ”Boken är en örfil”
Karolina Ramqvists klassiker Alltings början är föremål för Stockholms största bokcirkel 2024. Dessutom ges den ut ny i pocketutgåva med nyskrivet förord av Tone Schunnesson, som minns hur hon förälskade sig i huvudpersonen Saga och hennes väg ut i vuxenlivet.
// Foto: Märta Thisner/Elvira Glänte
Lyssna på artikeln
Karolina Ramqvists klassiker Alltings början är föremål för Stockholms största bokcirkel 2024. Dessutom ges den ut ny i pocketutgåva med nyskrivet förord av Tone Schunnesson, som minns hur hon förälskade sig i huvudpersonen Saga och hennes väg ut i vuxenlivet.
Stockholm kan vara som en jättetråkig valnöt. Allting handlar om att knäcka den. Att knäcka Stockholm är ingen enkel sak och inte något man gör på en förmiddag. Det vet alla som flyttat till Stockholm eller blivit vuxna i Stockholm och det vet Saga Isaksson, huvudpersonen i Karolina Ramqvists Alltings början.
Saga är uppväxt mitt på Södermalm med en ensamstående mamma som målar vackra vaginor, ändå är staden svår att få fatt i. Hennes pappa är en avlägsen fransman som inte minns hennes födelsedag och i kalendern markerar hon varje gång hon legat med någon. Kanske är det löjligt, men Saga vill hålla koll på sina erövringar och köttets kunskap är inte att förringa. Någonstans långt inuti henne lever drömmen om att skriva.
När Alltings början publicerades 2012, tio år efter debuten More Fire, hade jag precis flyttat till Stockholm och såg omslaget i skyltfönstren. Staden var en jättetråkig valnöt. Ännu visste jag inte vad Saga Isaksson vet, att man måste insistera på sin plats i staden för att komma åt den. Jag insåg att Alltings början var en rolig roman som fick blodet att koka av längtan och ilska. En sann coming of age, en utvecklingsroman som följer Saga från det att hon börjar gymnasiet tills hon är tjugotre år gammal och publicerad författare.
Romanen är dessutom en magisk Stockholmsskildring, en örfil om en örfil, vass som en kniv och ett tidsdokument som säger något om att bli vuxen även för oss som inte blev vuxna under samma tid som Saga blir det.
Även om romanen kallades en Ulf Lundells Jack för sin tid, läser jag den snarare bredvid andra skildringar av att vara ung kvinna i staden. Jag tänker till exempel på Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg och Norrtullsligan av Elin Wägner. Det är romaner skrivna under tre olika tidsperioder, men alla tre visar hur staden ter sig på andra sätt när det är en ung kvinna som kastar sig ut i den.
I Wägners roman från 1908 skriver hon: ”Jag gick Drottninggatan uppför och blev antastad sex gånger mellan Fredsgatan och Kungsgatan av Stockholms hjältar och riddersmän. Den sjätte var chefen, men han fann sig utmärkt och sade att han känt igen mig på långt håll”, vilket har likheter med när Saga, nästan hundra år senare, på bara några hundra meter först passerar först en blottare och sedan ett killgäng där en av killarna utan att fråga tar Saga i sin famn. Men precis som Wägners Pegg tar Ramqvists Saga det med jämnmod: ”Jag skulle kunna stå kvar så och andas in doften av billig sportdeodorant och låta honom hålla sina armar runt mig.”
För även om staden många gånger för läsaren ter sig hotfull är den också fylld av möjligheter och killar som doftar gott. När det är vinter i staden finns fördelen att man inte blir våldtagen utomhus, säger Sagas kompis Pauline. Paulines vankelmod och humor visar hur våld och frihet och tonårstjejliv är hårt sammanflätat. Bäst är kanske att inte tänka på det och tänker man på det är det bäst att garva åt det. För inget tar död på kärleken till sommaren i stan tillsammans med vännerna. Och kärleken till krogen, dit man går för att få tiden att gå eller i bästa fall för att få något att hända. I Karolina Ramqvists roman är Stockholm vackert och ödsligt, Stockholm är stort och Stockholm är en jävla bondhåla.
Saga flyter genom livet, växlar mellan att betrakta och låta sig betraktas. Ofta är människor avlägsna, det är svårt för henne att bryta sig in i en gemenskap. Men någon som får henne att känna är Victor Schantz, en äldre festfixare så pass sänkt att hon själv kan fylla honom med vad hon vill. När de ligger med varandra är det hårt och nytt och Saga får blåmärken på höfterna. Lusten till Victor är inte jämförbart med något annat, även om han beställer hem henne som vore hon en pizza.
Och Saga säger inte emot, krånglar inte, följer alltid med. Men om man får ut något av att vara medgörlig, vad är då fel med det?
Alltings början börjar i början av nittiotalet och sträcker sig fram till slutet, det är de sista kyliga åren av 1900-talet. Jag läser om allt som inte finns längre, som var så viktigt då. MTV Raps, y2k-buggen och personsökare. Lasermannen, Freddy Mercury och en tro på att egenföretagarna skulle rädda Sverige.

Jag tänker på allt i mitt liv som inte finns längre, som en gång var lika viktigt som allt det där. Tonårens sista år och de första tjugo-någonting är stora och hårda år i en människas liv. De åren liknar inga andra. Jag minns hur jag kollade på de vuxna, rådlös. För hur blir man sin egen i en värld som man fått ärva av någon som inte längre förstår den?
Alltings början gestaltar också ett möte mellan två olika generationer kvinnor och deras misslyckade förväntningar på varandra. Medgörligheten, jag-upplösningen och passiviteten, som verkar vara ett slags nyckel till Sagas sexualitet, är raka motsatsen till vad Sagas mamma alltid predikat.
Ändå finns det en skarv mellan predikan och verkligheten när läsaren betraktar Sagas mamma genom Sagas blick. Som om världen ändå inte är överlämnad till den yngre generationen så hel som den äldre generationen vill låta påskina.
Om Saga verkligen ska bära vidare det feministiska arvet krävs dessutom en uppgörelse med hennes mammas dogmatiska syn på frihet och frigörelse, där det kvinnliga könet står i centrum. Hur ska man leva ett sant liv i tacksamhet och skuld?
Hos Saga finns det också en ännu ej formulerad anklagelse när hon betraktar sin mammas rödvinsfläckade mun. Kanske gror en fråga i henne, den om varför hennes mamma också ville vara fri från dottern hon själv skaffade.
Första gången jag läste Karolina Ramqvist var i en antologi. Jag var i ungefär samma ålder som huvudpersonen Saga Isaksson är i Alltings början när romanen börjar. Det var i slutet av mellanstadiet eller i början av högstadiet och jag besökte skolbiblioteket varje lunch. Där läste jag alla böcker jag kom över, särskilt om de såg konstiga eller annorlunda ut.
Fittstim såg både konstig och annorlunda ut. Så hette en feministisk antologi som publicerades 1999, skriven av arton olika kvinnor varav Karolina Ramqvist var en av dem. När jag fick syn på den i skolbiblioteket blev jag både chockad, äcklad och lite rädd. Alltså läste jag den på en gång.
Precis som Saga Isaksson inte kan säga ordet ”fitta” i Alltings början kunde inte jag göra det, så antologins titel skakade mig. Omslaget var till och med värre än titeln, ett foto föreställande ett trosklätt kvinnokön, med könshår runt troskanten och plitor på låren. Karolina Ramqvist var en av skribenterna som bidragit med en text som drog stor medial uppmärksamhet till boken, eftersom hon publicerade ett brev som musikern Ulf Lundell hade skickat till henne.
Det var ett hatbrev, ett sådant alla kvinnliga skribenter får, skickat av Lundell till Ramqvist. Men det var inte Lundells humör som gjorde intryck på mitt tonåriga jag. Snarare var det att jag tyckte att Ramqvist var så sjukt cool som helt sonika publicerade hans gnälliga skit. Jag var rädd för allt och alla under de här åren och bar andras glåpord som sanningar om mig själv. Karolina Ramqvist verkade göra på ett annat sätt.
Även om Karolina Ramqvist var en av de första jag läste som jag visste kallade sig för feminist är hon inte en författare som skriver fram ett ärende. Ramqvists romanfigurer är inte övertygade Fittstims-kvinnor, vaginamålande feminister som Sagas mamma, eller människor som ser världen i svart eller vitt.
I Alltings början är ingenting på ett sätt. Passionen är kontrollerande och vild. Sexualiteten är våldsam och öm. Kvinnorna och männen är svekfulla och trofasta, maktfullkomliga och maktlösa. Varken Ramqvist eller Saga är intresserad av att förenkla världen, eller ens förklara den. Istället ser de människan som hon är: splittrad, ofullkomlig med en strävan utan tydliga motiv. Fullständigt lojal är författaren däremot med sina romanfigurers kantiga, krångliga jag.
”När jag ser det här så önskar jag att jag visste vad det betyder att jag har blivit född, om det förändrar någonting”, säger Saga i början när hon ser sin egen födsel på VHS-band. Kanske förändrar det inget, men visst betyder det något. Det betyder att försöka knäcka staden, som en valnöt. Det betyder jakten på sanning och frihet. Det betyder mer liv.
Alltings början slutar i början av 1999. Romanens Saga Isaksson är då tjugotre år gammal och snart ska världen förändras, igen. Lite till det bättre och lite till det sämre. När läsaren tar farväl av henne sitter hon vid sin dator. Hon ska strax börja skriva igen.
Läs mer:

