2018 får psykiatern Ullakarin Nyberg beskedet att hon har snabbväxande bröstcancer. Hon förvandlas från läkare till patient. ”Den som är jag är borta, min personlighet utplånad”, skriver hon i sin nya bok Livet med bröstcancer.

Ett minne: Jag ligger på mattan i vardagsrummet. Ett försiktigt solljus söker sig in genom vardagsrumsfönstret och jag noterar att rutorna behöver putsas. Mattan är röd och mjuk, och jag tänker att det är bra att jag ligger just där eftersom jag aldrig mer kommer att kunna resa mig upp. Jag vet att jag borde gå ut, men min kropp lyder inte. Min kropp som alltid har varit stark och följsam och som jag känner så väl vill inte vara med längre. Jag vet att jag mår bättre när jag rör på mig, men det går bara inte. Jag får väl ligga här då, tänker jag, det spelar ändå ingen roll eftersom jag snart ska dö. Efter en stund blir det obekvämt. Förutom tröttheten som är av ett slag jag aldrig tidigare har upplevt, den verkar ha satt varenda cell på sparlåga, har jag ont överallt. Det värker, kryper och sticker och vad jag än gör förändras inte smärtan. Min kropp är förstörd, tänker jag, men lyckas ändå kravla mig upp till slut.